Visste du att av de 2000 målningar Camille Corot (1796-1875) utförde finns 3000 i USA!?!
I ett internationellt perspektiv sägs att idag är cirka sextio procent av all konst som säljs under ett år är förfalskad. Säljer nån narkotika för en miljon i Sverige får hen flera års fängelse. Men säljer hen förfalskad konst för samma summa får hen kratta löv i några veckor. Undra på att konstbranschen drar till sig penningkåta skummisar.
1978 gjordes ett inbrott i Huskvarna där konst stals. En husrannsakan följde hos en misstänkt. En stor mängd tavlor hittades. Konstverk var placerade på de mest anmärkningsvärda ställen; under golvplankor, bakom oljetanken, i kutterspån på vinden, i låsta garderober och liknande minst sagt suspekta konstförvaringsplatser.
Polisen beslagtog inalles över trehundra verk med namn som Picasso, Miro, Zorn, Amelin , Marcus Larson och många andra mer eller mindre kända, men lättsålda, konstnärer.
Det visade sig att i stort sett rubbet var förfalskningar. När man fastställt att tavlor är förfalskningar säger lagen att de ska ”förverkas”, eller återställas. Det senare innebär att man tar bort den falska signaturen. Så skedde med några av verken. Förverkande innebär att man ska förstöra genom att till exempel bränna verken.
Det gjorde man inte med den här så kallade Jönköpingssamlingen. Den finns fortfarande i en källare i polishuset.
Den här historien berättar lektorn i historiedidaktik Carl-Johan Svensson i en nyutkommen bok med den. Här resonerar han om konstförfalskning i allmänhet och Jönköpingssamlingens falsifikat i synnerhet.
Här ser man vad konsten kommit att bli, ett slags illustrerade checkar där signaturen och sammanhanget är det som ger värdet och möjligheter till spekulation. Jag älskar konst, men den oseriösa branschen och hur pengarna solkar ner konsten kan man spy på.
I den nyutkomna boken Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare för författaren Carl-Johan Svensson resonemang om begreppen kring förfalskning, hur förfalskare kan avslöjas, hur polisen arbetar, eller snare inte arbetar, med förfalskningsbranschen mm. Vi får också en beskrivning av hur Jönköpingssamlingen förvaras och visas.
Författaren är inte professor i didaktik för inte. Huvuddelen av boken går på ett snustorrt skolboksmässigt sätt igenom exempel, efter exempel, efter exempel på förfalskningar ur den här famösa samlingen. Och det finns pedagogiska beskrivningar av vilka metoder man använder för att konstatera om det är falsifikat. Det kan vara tekniska som konsthistoriska analyser.
Det finns bilder till många av exemplen, med flera av dem är tyvärr så små att man inte kan studera dem närmare.
Ofta, ja så gott som alltid, är verken av låg konstnärlig kvalitet när konstskojarna försökt efterlikna konstens storheter. Större omsorg har lagts på de åtråvärda konstnärssignaturerna. Det är ju de som är värdeskaparna.
Många köpare är fåkunniga på gränsen till rudis tycks det, men med en oemotståndlig girighet att ”göra fynd”. Och den lusten och marknaden vet konstbranschens parasiter att hårdexploatera. I polishusets källare i Jönköping finns alltså hundratals fula exempel.
Boken är illustrerad med många av de falska målningarna. Man ser hur girighetens och okunnighetens glasögon förvrider synen på de fyndlystna så att de tycker skiten glänser lockande i tänkt guldglans.
Varje verk i Jönköpingssamlingen bär en berättelse om svinaktig och hänsynslös brottslighet både mot konstintresserade och förstås särskilt mot konsten.
BO BORG
Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare
Carl-Johan Svensson
Carlssons, Inbunden, 2019, ISBN 9789173319577
BoBorg 