Return to the Forbidden planet är en musikal med extra allt. Det finns både science fiction och lån från, och blinkningar till, självaste Shakespeare. Här finns rymddräkter och effektfull scenografi. Lägg härtill svek, och kärlek av raraste sort. Särskilt spännande är det väl inte, men det tänker man inte på för ögon och öron är fullt upptagna och småroade hela tiden. Man har inte tagit några risker med musiken. Här finns ett pärlband av i flera fall odödliga jättehits från femtio- och sextiotalen som är så bra att de stått sig genom åren. Det är så mycket som är rätt i den här uppsättningen. Därför blev den också rätt så bra.
Mathilda Fritzell (gitarr), Lars Hjertner (Prospero), Christopher Ek (bas) – foto: Tilo Stengel
Det blev succé, ingen tvekan om den saken. Publiken var med på noterna och klappade med från första till sista stund. Många tycker nog att det här är perfekt utekvällsunderhållning, lättsam, kravlös och kul, och det uppskattas det märks. Många satt med lyckliga småleenden mest hela kvällen. De här låtarna är soundtrackets till livet för många av de årsrika i publiken. Så leendena gällde nog lika mycket egna sweet memories som det man såg och hörde. Och det är nog vinnarkonceptet; att låta den yttre och den inre blicken förmera varandra till ett mys- och gillamervärde.
Handlingen kan vi lämna därhän. Den är som så ofta i musikalsammanhang dummare än tåget, även om det som här kamofleras med lös influens från Shakespeare och singlar ut mer och mindre mer kända citat av den store dramatikern i babblet.
Scenografin är verkligen kanon. De enkla turnéanpassade skärmarna har öppningar och där i fonden projiceras eldar och odjur på ett effektfullt sätt genom de olika hålen.
Regissör är Rickard Bergqvist, och det borgar för gedigen kvalitet, det vet man efter många bra uppsättningar. Han har en benådad förmåga att få allt att fungera till det bästa. Föreställningen är tight, med driv och tempo. Artisterna ska inte karaktärisera mänskliga individer. Här är all eventuell psykologi på serietidningsnivå och hur skulle det annars kunna vara i ett stycke som detta. Så det gäller att skapa roliga typer, och det har man gjort. De medverkande går in i dem med liv och lust. Och då blir det bra underhållning.
Det är ett mäktigt driv i koreografin med mycket fart och massor av kul action att titta på. Allt genomförs med en imponerande precision. Jag har till exempel aldrig sett en hel ensemble inklusive orkester ramla så galet snyggt och samtidigt.
Så långt så mycket mer än väl. Grymt också med ett liveband på scenen. Jag har dock problem med musiken. Det handlar i flera fall om låtar som betyder mycket. Här musikaliseras låtarna och larvas bort. Det blir showigt på fel sätt liksom. Det gör ont att höra mästerverk som Don´t let me be missunderstood och All Shook up så här nattklubbiserade. Det lysande undantaget är Andrea Jaykrishnas klockrena version av Dion and the Belmonts pärla Teenager in love.
Det är kvällens musikaliska höjdpunkt.
Ett annat utropstecken, både som akrobat och sångare, var Fredrik Wentzel som roboten Ariel.
Känner ni lust till en kväll med en minnenas jukebox så är den här föreställningen en uppsluppen alladinask att frossa i.
BO BORG
GöteborgsOperans Skövdescen
Return to the Forbidden Planet
Musikal av Bob Carlton (1950-2018)
Regi; översättning och bearbetning: Rikard Bergqvist
Korreografi: Roger Lybeck
Scenografi och kostym: Tomas Sjöstedt
Medverkande: Albin Fredy Ljungqvist, Lars Hjertner, Fredrik Wenzel, Simon Dragnér. Anna Maria Hallgran, Kristoffer Hellström, Frida Modén Treichel, Andrea Jaykrischna, Christofer Ek, Matilda Frizell, Per Svenner,
Publik på Premiären på fredag kväll: Fullsatt
Spelas: 15 mar – 5 maj 2019 i Skövde, därefter turné i regionen, 27/4 – 5/5 GöteborgsOperans stora scen
Texten även publicerad i NLT 2019.03.18
BoBorg.se 