I walk the line

Han var verkligen en farligt adrenalinstinn och testosterondreglande Hound dog på den tiden.

Äldre släktingar spelade singlar och EP-skivor med Little Richard, Jerry Lee Lewis och Larry Williams. Slippin and sliding och framför allt Great balls of fire förde in en ny hård känsla i mitt liv. Luckorna i skolengelskan fylldes i av kroppen själv. 

Samtidigt med köttets utropstecken började livet skicka frågetecken om rätt och fel, högt och lågt. De viktigaste pojkfrågorna fick inga riktiga svar i de löjliga ungdomsböckerna.

Men så på Sveriges Bilradio en lördagseftermiddag kom ett djupt allvarligt, jag tvekar inte att säga livsavgörande, livsavgörande meddelande från existensens djupaste hålor; ”I keep a close watch on this heart of mine…”

Johnny Cash hummade in tonarten som den bakrusiga och ångerfyllda prästen i Gösta Berlings saga. Det var en satans svartrock som sjöng en kärlekssång. Det kändes ovisst varför han skildrade livet som att gå på spänd lina över avgrunden? Men som det kändes!

En del stor konst har förmågan att låta dig ana fast du inte förstår. En enkel dänga kan glänta på livsgåtornas förseglade blyportar?

Med klassresan kom också finkulturen in i mitt liv. Särskilt har jag förälskat mig i Bachs solocellosviter. Den hierarki som vissa vill skapa mellan konstmusik och pop har inget med musikens kvalitet att göra. Det är autencitet, credability och attityd som gör att man inte bara hör utan också lyssnar, att man inte bara ser, utan också inser. Det gäller oavsett genre.

Det märkliga med den musik som oåterkalleligt tatuerar sig fast i ens sinne är att den också fungerar som tidsmaskin. Plötsligt är man där igen. För Marcel Proust var minnesmantrat hans mammas madeleinekakor, för drängen Arvid i Utvandrarna är det smärtan i det slagna örat. För mig kan det vara I walk the line. Jag har aldrig ägt den på skiva, jag hör den ändå. Jag har den inbyggd som en fast punkt i mitt liv.

Rodney Crowell har gjort en sång som berättar om hur hans liv förändrades av hans första möte med I walk the line.
Han gör det i sin mästerliga madeleinekakesång I Walk the Line (Revisited) som kom 2001 och där till och med The man in black själv sjunger med.

I never will forget that day, I know the time and place
Sounded like the whole thing came right down from outer space…

Och den geniala postmodernistiska refrängen:
I swear it sounds as good right now as anything I hear
I’ve seen the Mona Lisa, I’ve heard Shakespeare read real fine
Just like hearing Johnny Cash sing I Walk The Line

Ett mästerverk är förstås ett mästerverk oavsett genre, oavsett om det är gjort för bilradion eller P2.

Tiden går. 
Numera undrar jag inte längre över livets mening, men det är inte för att jag tror mig ha funnit den.

BO BORG

---

I walk the line kom 1956. Den här suveräna liveinspelningen kom gjordes 1958. Den är ett mästerverk  och finns här på Youtube:

Rodney Crowells I walk the line (Revisited) är på sitt sätt också ett mästerverk.  Den finns här på Youtube: