Nu ska konstnären och författaren Greta Knutson (1899-1983) kanoniseras och skrivas in ordentligt i konsthistorien. Och det ska göras av Norrköpings Konstmuseum genom ett flerårigt forskningsprojekt med många finansiärer som bl a lett fram till en utställning och en bok.
Man ska tvätta bort stämpeln som liksom konstituerar och förminskar hennes konstnärskap och konst genom schablonetiketten ”den som var gift med Tristan Tzara”. Hur kan då den nya bokens halva framsida upptas av titeln ”Greta Knutson Tzara” i jättebokstäver?!
Men författaren, museiintendenten Martin Sundberg rättar till det direkt och i boken kallas hon genomgående vid sitt eget namn.
Boken inleds med en bildkavalkad. Stundtals fint måleri, men stundtals sannerligen inte, som jag ser det. Hur intressant och konsthistoriskt viktigt är det här egentligen? Och är det här verkligen en konstnär som sumpats på sin plats i konsthistorien?
Det känner jag mig tveksam till. Men Martin Sundberg gör det som går för att övertyga och använder vad som finns att tillgå för att få båten att flyta. Han går systematiskt igenom det material som finns. Främst verken förstås, men också biografiska fakta, brev och liknande.
Han skriver på ett övertygande och lättillgängligt sätt. Greta Knutson umgicks med namnkunniga och ledande dadaister och surrealister under sin tid i Paris. Genom giftermålet med Tristan Tzara har hon liksom häftats till surrealismen. Och detta utan att hennes konst kan sägas få surrealistiska drag förrän på 1970-talet. Litet senare kallar hon denna sin stil litet listigt för oneirisk (oneiros är grekiskan för dröm). Ändå upplevdes hennes arbeten av den typen inte bara som surrealistiska och anakronistiska utan också som inte särskilt betydelsefulla konstverk. Tvärtom menade många då.
Knutssons verk dessförinnan som utmärks av det dekorativa och klassiska med förankring i det föreställande, ligger långt ifrån surrealismens ideal. Och hon var inte ”konsekvent”, detta konsthistoriens favoritord när konstnärskap ska höjas upp, utan jobbade med olika konstnärliga uttryck parallellt. Hon ville till skillnad från surrealisterna ha logik och kontroll i kompositionerna. Sundberg visar exempel på hur hon också i ord distanserar sig från surrealisterna.
Hon hade studerat för André Lhote i Paris och Sundberg återkommer till hur hon tagit intryck av dennes tankar om måleri och betydelsen av att studera de äldre mästarna. Han stod inte för någon ny utveckling utan hottade upp sin akademism med avantgardism light. Hans läror gjorde bevisligen intryck på Greta Knutson och förde inte henne in på de konstnärligt mest fruktbara vägarna.
Hon verkar vara en habil målare, men kanske inte särskilt vare sig innovativ eller upphetsande. Visst kan man väl säga att en av Sundbergs teser är att det faktum att hon inte ingår ordentligt i konsthistorien beror på att den premierar gränsöverskridanden och att hon inte gjorde några. Greta Knutson ville inte ansluta sig till någon riktning i tiden, något manifest eller någon skola. Hennes måleri passade inte heller in i någon av de dominerande av tidens riktningar. Hennes porträtt, stilleben och landskap är koloristiskt och kompositionellt genomarbetade och mogna, men något nytt kan hon väl inte sägas bidra med. Konsthistorien är full av målare i rytmisk halvabstrakt stil. Visst tillhör hon de bättre. Men att i boken lägga en högst konventionell teckning med ett motiv från ett landskap i sydfrankrike övertygar inte. Tvärtom i mina ögon, och det finns verk som jag ser som farligt nära kitschen.
Bokens layout är inte lyckad, det är snårigt att hitta de målningar som beskrivs och förordsförfattarens namn ligger mitt i förordet för att bara ta ett par exempel.
Men det får inte ta uppmärksamheten från att Martin Sundberg har skrivit en intressant bok som tillför mycken kunskap om Greta Knutsson och hennes konst. Han följer sina spår på djupet, även på plats i Frankrike, med den omsorg som är den gode vetenskapsmannens kännemärke. Inte minst gör han många och långa ingående beskrivningar av hennes målningar i ord. Det fäster ens uppmärksamhet på viktiga detaljer som gör att man ser målningarna bättre. Han har en försiktigt resonerande stil som känns som den rimliga här.
Han avslutar med ett kort kapitel med rubriken Med rätta bortglömd?: Det är bokens huvudfrågeställning som jag ser det. Som den vetenskapsman Sundberg är resonerar han om hur konsthistoriens uppbyggnad gör att vissa konstnärer, ofta kvinnor, hamnar utanför. Och att det inte alltid handlar om konstnärlig kvalitet när den grymma selekteringen sker. Han avslutar sina kloka och sympatiska resonemang med förhoppningar om att hans arbete ska bidra till en annorlunda blick på konsthistorien. Då skulle man tydligare se Greta Knutsson och hennes konstnärskap menar han.
Det hela är ett bra projekt. Här lägger man korten på bordet. Vi kan själva ta ställning till Greta Knutsons konstnärskap, när vi ser bilderna och får ta del av det underlag som så förtjänstfullt tagits fram. Vad vi tycker om dess kvalitet och värde kan vi själva ta oss fram till med det här materialet.
Museerna är samhällets minne, ett oerhört ansvarsfullt och viktigt uppdrag. De flesta konstnärer glömmer de bort, men dem de vill minnas kommer att ingå i vårt gemensamma skattefinansierade minne, som därmed blir en uppmärksammad del av konsthistorien. Det kommer Greta Knutson att bli i högre grad efter det här projektet.
BO BORG
Greta Knutsson Tzara
Text: Martin Sundberg
Art and Theory Publishing
Utgiven: 2019-03-21
ISBN: 9789188031723
En utställning med Greta Knutsons arbeten visas på Norrköpings Konstmuseum
23 mars – 1 september 2019. I samband därmed har den här boken kommit ut.
Utställningen fortsätter till Mjellby Konstmuseum där den visas 26 september – 2 februari 2020
BoBorg 