Spela alltid på bollen, aldrig på motspelaren sa min mamma strängt som en levnadsregel och, fast hon aldrig använde det begreppet, en moralisk hållning.
Skulle jag sammanfatta hållningen i Katarina Frostenssons bok K så intar hon diametralt motsatt ståndpunkt. Och skulle man använda Frostenssons sätt att se på relationer enligt boken så har min mamma fel och Katarina Frostensson rätt eftersom hon har gett ut hyllade diktsamlingar och blivit invald i Svenska Akademin och det har inte mamma. Därför är mamma, enligt den Frostenssonska logiken avundsjuk och missunnsam och därför gäller inte hennes fakta och åsikt. Låter det konstigt? Ja visst, det är det också. Men så är hela den nästan overkliga känsla man får av boken K. Det är en märklig berättelse, för att ta ett mera respektfullt ord, som är hennes dagbok från den turbulenta tiden i den del av hennes liv som har med stridigheterna i Svenska Akademin att göra.
När det gäller anklagelserna mot hennes eget och hennes kulturprofils agerande går hela hennes försvarsstrategi ut på att misskreditera och misstänkliggöra dem som inte har samma uppfattningar om fakta och skeenden i akademisåpan som hon. Inte många ord om sakförhållanden. Hon spelar konsekvent på spelarna och sällan, om nånsin, på bollen.
Ett belysande citat (boken är full av sådana att välja bland): ”Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mera offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp något nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor. Jag tror, som du, att svenskarna är ett blodtörstigt folk. Skadeglädjen, glädjen att se någon söndras och falla tycks kittla, ja hetsa upp dem både här och var.”
Så ser hon på dem som anmält kulturmannens påstådda sexuella trakasserier och våldtäkter och hennes eget påstådda läckage och ekonomiska tvivelaktigheter.
Hon ser anklagelserna som en tsunami av ogrundat förtal och förakt, mot henne och särskilt mot hennes man; kulturmannen.
Jag vill inte leka amatörpsykolog. Men jag får absolut uppfattningen att hon lever i förnekelse av hela den situation hon hamnat i. Och man behöver heller inte vara överempatisk för att förstå smärtan och förtvivlan över att hela hennes upphöjda och privilegierade värld har rasat samman. Poesidrottningstausens gloria har solkats, den höga lönen och många av privilegierna som följde med att vara med i Svenska Akademin är borta. Och hon märker att plötsligt är hon en person som många av dem hon trodde var hennes vänner undviker. Mardröm är naturligtvis bara förnamnet. Och det är bokens ärende att redovisa detta.
Hon kräks sina spyor av förakt mot dem som gett sig till känna som våldtäktsoffer, mot journalistkåren, mot oss läsare, mot SS (ständige sekreteraren Sara Danius) och mot i stort sett alla andramed undantag av några verkligt trogna vänner. Och ”riddare H” förstås.
Boken är upplagd som en dagbok. Man märker att hon har sitt tänkandes fasta punkter i litteraturen. Hon hittar stöd och tröst hos stora tankar och formuleringar från antiken fram till våra dagar. Det är spännande och tragiskt att följa med på hennes bildade associationers vägar. Många ger perspektiv och djup åt hennes känslor. Det märks att en stor del av hennes liv levs i orden. Men kärleken till orden kan gå över styr. Språket blir tillflyktsorten. Hon citerar Simone Weil, en av hennes andliga följeslagare: ”En själ som är instängd i språket är i fängelse.”
Vad säger hon då i boken om anklagelserna mot henne och hennes man. ”Jag är oskyldig till det som jag har anklagats för denna vår. Jag har inte läckt Nobelprisnamn som Le Clézio, Mondiano, Pinter eller Jelineck i förväg, vare sig till dig min älskade, eller till någon annan.” Och om anklagelserna mot hennes kulturman; ”Våld finns inte i din varelse, eller i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.” Hur kan hon veta så säkert? Hon har ju inte varit där när alla de påstådda sexuella trakasserierna sägs ha ägt rum.
Boken är en sorgsen berättelse om en svår tid för henne. Den är vackert skriven. Beskrivningen av hennes smärtans vardagar efter fallet har en fin ton. Hon använder litteraturen för att med stora författares och tänkares ord och tankar sätta sitt eget öde i perspektiv och sammanhang. Den vackra prosan bryts på ett chockerande sätt av hennes oförsonliga angrepp och utfall mot dem som har en annan uppfattning om hennes och kulturmannens skuld. Att det kan finnas så mycket hatisk grön galla och blåsyra i en humanist.
Hon skriver om kärleken till sin man. Gång på gång säger hon hur mycket hon älskar honom. Hon skriver att hennes kärlek är stor. Hon skriver ”älskade” och inte ”älskling”. Men kärleken tycks abstrakt. Hennes man träder inte fram i hennes bok med ett enda exempel på en kärleksgärning. Hon negligerar vittnesmålen och baktalar vittnena, för i hennes värld har han, oavsett vad de många vittnesmålen säger, inte gjort det brottsliga han anklagats för och nu sitter frihetsberövad för. Kärleken gör henne blind.
Hennes liv har totalt ändrat kurs och valör. Livet har vridit sig ett halvt varv. Och boken behandlar hennes vardagar i det nya livet i Paris och i litteraturen. Hennes lidandes dagar.
Hon tänker och, och tänker, och konkluderar: ”Är jag en martyr? Å nej! Och jag är inget offer och ingen ”lögnerska. Jag är inget offer, men jag offrade mig för ingenting. När SA drogs med i drevet måste en syndabock i kretsen utses, stötas ut, för att reningen skulle äga rum på offentlighetens scen.”
Det här är en minst sagt speciell bok. Ett på flera plan drabbande drama. Jag läste den två gånger på raken. K gör mig rörd, berörd, upprörd och störd.
BO BORG
K av Katarina Frostensson
Omslag: Nina Ulmaja
Tryck: Scandbook AB
ISBN: 978-91-7795-218-3
Bokförlaget Polaris, Stockholm 2019
BoBorg 