Jack Vreeswijk – Musik på slott och herresäten, Stora Bryne

Klart att man vill gå på en konsert med Cornelis Vreeswijklåtar. Och att de ska sjungas av hans son, då blir det likt. Jack Vreeswijks konsert i serien Musik på slott och herresäten på Stora Bryne blev också den resa i den ogrumlade nostalgin vi grå pantrar och pantrinnor hade kommit för.

Jack Vreeswijk är en fin scenartist och sångare. Han är varmt charmig. Han söker kontakt och bekräftelse hos sin publik. Och han gör sig förtjänt av den och får den i rikt mått.

Cornelis Vreeswijk som på sextio och sjuttiotalen var en fyrbåk mitt i våra liv är nu kulturhistoria. Han har ett eget sällskap som förvaltar hans arv. Och han har sin son Jack som är hans visskatts intendent och förste förvaltare. I mina öron betraktar han sin fars sånger som ett K-märkt hus. Allt ska vara som det var. Jack Vreeswijk ser ut som pappa Cornelis, snackar som pappa och sjunger så gott det går pappas låtar som pappa. Han uppträder verkligen som en väluppfostrad son.

Och är det inte egentligen det som bäst motsvarar publikens förväntningar? Jag tror att Cornelis Vreeswijks sånger är viktiga i the soundtrack of our lives. Vissa av hans sånger har liksom tatuerats in i minnet.
Alla har nån låt som man återkommer till. Vi som var med back in the days, och det var nog de flesta den här kvällen, vi ville att låtarna skulle ge oss en skön retrotripp. Och det levererar Jack Vreeswijk fullt ut.

Jack Vreeswijk

Sommaren 1964 var jag 16 år. Det var sommarlov. Jag stod och högg ved hos farfar Einar i Borgsjöbyn med en transistorradio som skvalade på placerad på en annan huggkubbe. Plötsligt hände något märkvärdigt. Ur Philipsen kom en märklig låt, en röst som mitt i schlagerflödet tog sig ton. Jag hade aldrig hört nåt liknande på svenska. Allt var rätt för mig då. Attityden. Rösten. Fraseringen. Politiken. Melodin.

”Medborgare, ur spår är tiden, det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard? Ja, jäklar vilket skämt! 
Den varan är såsom såpa som man häftigt försöker ta.
För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra.”

Låten Var Ballad på en soptipp. Artisten var Cornelis Vreeswijk. Det blev peripetin i min musikaliska utveckling. En ny tid tog sin början. En holländare hade för alltid fört in den svenska visan in i samtiden på ett nytt och viktigare sätt. Det var musikens smala väg, men det var den man måste gå, det kändes. Det var min ingång till en lång och djup relation med Cornelis låtar. Jag är säker på att de flesta i publiken har en liknande upplevelse av nån av hans visor. Fast en annan och sin egen förstås.

Men tillbaka till konserten med Jack Vreeswijk på Stora Bryne. Det blev en varm och trivsam stund. Vi fick höra Cornelis låtar rakt av. Fast litet mera nyktert och ”seriöst”. Vi uppmanades att sjunga med i vissa refränger. Sånt höll inte Cornelis själv på med. Jag minns en konsert på Norrköpings Konstmuseum. Då sa han i sin omisskännliga blandning av värme: ” Jag är ingen jävla allsångsledare. Men om nån vill sjunga med låter jag det ske.” Han sjöng Balladen om hurusom Don Quixote åkte på en blåsning. Alla sjöng med förstås, även jag som tycker att allsången är konserternas böldpest när den ska tjatas fram.

Men det gick rätt bra här också. Publiken sjöng förstås med i allsångsklassiker som Jag hade en gång en båt, och framför allt lägereldsfavoriten I natt jag drömde.

Lokalen på Stora Bryne är speciell. Man sitter i en stilkrock under en svart glasarmatur i dubbelkitsch tillsammans med t ex en Krouthenliknande målning. Det är ingen scenupphöjning och publiken sitter så nära att man snudd på kan sträcka ut handen och ta på artisten. Den intimiteten ger en extra dimension till upplevelsen och passar en varm och generös artist som Jack Vreeswijk.

Love Tholin och Jack Vreeswijk

Jack Vreeswijk är en kul scenpersonlighet. Stor och litet bylsig och slängig. Inga som helst divalater. Han sjunger bra. Hans röst och hans intonation klär Cornelis visor. Och så är han lättsam, kontaktsökande och trevlig. Det blir en stämning av gemyt och samhörighet i lokalen, och sånt är fint att få vara med om.

Han ackompanjerades av gitarristen Love Tholin. Han var viktig för att allt blev så bra. En fin gitarrist, med driv, nerv och stilkänsla. Och de spelade fint ihop. Love tog det svåra, men även det andra behövs för helheten om det ska funka så här fint.

Höjdpunkterna var tolkningen av Jag och Bosse Lidén (Cornelis text till Me and Bobby McGee). Den gjorde Jack bättre än pappa gjorde den. Och Taubes Sjuttonde balladen som Cornelis gjorde till sin fick en bra tolkning.

Jag är outsägligt tacksam för att vi slapp Hönan Agda och Brev från kolonin. För mig är de bottennapp i en stor artists oeuvre.

Saknade jag nåt? Liksom alla andra har jag mina speciella favoriter. Jag tänker speciellt på Getinghonung Provencale, Cylinderhatten, Veronica, Halleuja jag är frisk igen och förstås Blues för Fatumeh. Men alla i publiken hade förstås sina egna. Och du har dina. Och framför allt det finns massor av fina visor att välja på och vi fick ett bra urval i bra versioner.

Jag var på konserten med min dotter Agnes. I hennes värld är inte Cornelis en klippa och fast punkt som han är i min. Men hon var helnöjd med konserten och blev intresserad av Cornelis.

För mig är det ett bra betyg på en fin kväll med Cornelis Vreeswijk via Jack Vreeswijk.

BO BORG


Stora Bryne torsdag 1 augusti 2019
Jack Vreeswijk
Komp: Love Tholin, gitarr
Publik. Fullsatt, utsålt sedan länge
Foto: Bo Borg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s