The Story of The Gloria Story av Filip Rapp

När jag på Matfestivalen slog min gitarr i scengolvet och satte punkt för The Gloria Story’s rockkarriär som spänt över ett drygt decennium, så var det med blandade känslor. Det går inte blunda för att jag är överförtjust i att göra som mina gamla idoler; Paul Stanley i Kiss, Pete Townshend i The Who och många andra – och därigenom följa en lång tradition av rituell gitarrslakt som i viss mån också skriver in mig som en parentes i branschens DNA-struktur. In the name of rock and roll.

Adrenalinet pumpar i ådrorna när gitarrkroppen upprepade gånger dunsar mot scengolvet med slag som till perfektion har synkroniserats med bandets rytmsektion. Jo, det där är faktiskt något vi REPAR PÅ att göra. Ingenting i rockbranschen är nämligen så spontant och fritt som det till synes kan verka vara. Jag är exempelvis övertygad om att Jimi Hendrix övade åtskilliga gånger innan han satte eld på en Stratocaster inför publik första gången och när The Yard Birds Jeff Beck gjorde brasved av såväl gitarr som stärkare redan 1966 så var det nog både en fullsponsrad, välfinansierad och tillika inövad manöver.   

Själv har jag aldrig kunnat åtnjuta lyxen i att få nya gitarrer levererade inför varje spelning, så jag har självklart fått välja mina tillfällen för dylika aktiviteter. Men Matfestivalen var, utan tvekan, RÄTT tillfälle. För mig var det nämligen också ett starkt, symboliskt värde i handlingen. ”Jag slår sönder min gitarr, så KAN jag inte spela mer”. Jag ville lämna min gitarr där på scenen, tillsammans med alla drömmar – både förverkligade och oförverkligade – och kliva av scenen med lättat sinne.

Det där med att spela i ett band är som en klåda i själen, ett sug som alltid kommer tillbaks. Våra kollegor från England kallar det för ”the tour itch”. Det vill säga; det går bara några veckor efter varje avslutad turné innan man drabbas av en kliande längtan ut på vägen igen. Någon har uttryckt det: ”vi är som herpes – vi kommer alltid tillbaks” i ett ekivokt försök att beskriva ett känt fenomen. Livemusik är ett stundom härligt beroende – men också ett gissel.

I The Gloria Story’s fall har hantverket också i viss mån ett ”bäst före datum”. Min grupp byggde sina modesta framgångar på att blanda lika delar fysisk akrobatik och energi med det musikaliska framförandet. Och även om jag fortfarande kan göra relativt spektakulära splithopp så är det på ständig bekostnad av min egen kropp. Sedan ett par år tillbaks har jag insett att den där fysiska scenrutinen börjat ta ut sin rätt och jag kan, helt ärligt, inget annat sätt att uppträda på. Jag vill ge allt! Detta samtidigt som The Gloria Story aldrig lyckats nå hela vägen till dom eftertraktade stjärnorna. För trots våra tre album som kilat in sig på toppen av den svenska försäljningslistan, en platinaskiva på väggen och ungefär 350 spelningar på festivaler och klubbar i hela Europa, så har det publika genombrottet uteblivit. Vi blev inte nästa Kiss eller David Bowie.

Den insikten svider en smula då man nått 40års ålder och tittar tillbaks på tio år av målmedveten satsning. Då handlar det om att försöka tillgodogöra sig minnet av allt vi trots allt fick göra och uppleva, utan att samtidigt bli förbittrad över det vi INTE fick göra. Vägen var det viktiga.

Att jag sökte mig till musiken var en reaktion på att jag som barn var både ganska impopulär (företrädelsevis hos det motsatta könet) och därtill sjuk. Jag har levt med sjukdomen Morbus Chron dom senaste 33 åren, vilket i perioder begränsat mitt liv enormt mycket. Särskilt tufft var det under tonåren, då jag bitvis missade mycket av det där som hör en naturlig övergång mellan barndom och vuxenvärld till. Jag stod sjuk och tittade på från sidlinjen.

Det var så jag hittade rockmusiken. Genom att lyssna på band som Kiss och Bon Jovi tilläts jag glänta på dörren in till en alternativ, glittrande verklighet som var väldigt långt ifrån min värkande mage, den regnvåta asfalten på Helenas skolgård och finanskrisens 90tal. Jag tror att den verklighetsflykten räddade mig många gånger.  

Så småningom hittade jag genom kirurgiska ingrepp, träning och kost en livsstil som i mångt och mycket har hållit sjukdomen i schack under de senaste två decennierna. Det var först då, i 20års-åldern, som den friska versionen av Filip drabbades av en överrumplande längtan efter att själv göra samma sak som idolerna på skivomslagen. Att få skapa något på mina egna villkor blev plötsligt viktigare än allt annat, efter alla år då sjukdomen hade begränsat min lust och passion.

Via ett antal olika bandkonstellationer som tycktes byta sound och stil lika ofta som vi bytte medlemmar så landade jag slutligen i The Gloria Story tillsammans med fem likasinnade vänner – och det var då som den professionella (nå väl, kanske ”semiprofessionella”) fasen av mitt musikliv tog vid. Och vilken resa det blev!

Fast forward tio år, och vi står på Matfestivalens scen. Tio år av konserter, skivinspelningar och turnéer tillsammans med band som vi tidigare betraktat som idoler, men numera kan titulera vänner. Tio år av krävande slitage både på kropp och själ, men också på relationerna mellan alla inblandade. Tio år av stundom djupa dalar, men också endorfintoppar som slår allt annat som livet erbjudit mig utanför rockbranschens ramar. Jag får en rysning av obehag längs ryggraden då jag tänker på hur en amerikansk rockstjärna som vi turnerade med 2011, i delirium vände upp och ner på ett litet mysigt, Bayerskt familjehotell och skrek nazistiska slagord tills polisen kom och bröt upp kaoset. Jag minns med spänd förfäran skottlossningen precis utanför entrén på Rock Café S:t Pauli på Reperbahn, där vi spelade 2015. Det gav en unik nerv åt spelningen vill jag lova.

En annan gång låg det en död hund på golvet i det sunkiga vindsutrymmet i Antwerpen där vi inackorderats för natten. Under åren har vi bytt om i soprum, stått på scener utan både ljud och ljus, och ibland blivit buade av scenen. Andra gånger har vi istället hämtats i limousiner och fått kliva ut på gigantiska festivalscener inför tusentals åskådare. Minnet av alla glada människor vi sett i publiken genom åren bleknar aldrig. Så småningom sammanfogas alla upplevelser till en fin mosaik, som utgör ett liv jag aldrig hade kunnat drömma om som ung och sjuk.

Jag låter min gitarr falla sammanlagt fem gånger mot scengolvet. Den sista gången splittras gitarrkroppen, precis som vi repat det, och jag kan inte låta bli att le när jag lyfter spillrorna mot skymningshimlen i Kyrkparken. En sista gång. Jag minns plötsligt en strof författad av tidigare nämnde Paul Stanley i Kiss: ”Goodbye is only for now, but I’m coming back – I swear it, somehow”. Och nog kommer jag väl tillbaks alltid, i en eller annan form, på ett eller annat vis. Men The Gloria Story, så som vi känner gruppen genom sin elektriska kraft och glödande passion, lämnar jag på scengolvet tillsammans med spillrorna av min gitarr.
Och vet ni vad? Det känns skönt.

Vi gjorde det – på våra villkor!

Filip Rapp

Foto: Rune Lindström


#001/2019 Brokiga Blad


Bilderna är tagna vid avskedsframträdandet på Matfestivalen i Skövde den 30 augusti 2019

scenen under Matfestivalen:
Joakim Ståhl (bas och sång)
Joan Kid Sallrot (gitarr och sång)
Carl-Magnus Ahlander (gitarr)Henrik Siberg (trummor)
Filip Rapp (gitarr, sång, percussion)

Bandet har inte spelat i denna formation sedan Sweden Rock Festival 2012.
Kort efter Sweden Rock började originalmedlemmarna gå skilda vägar och ersattes efter hand med nya medlemmar.
Så sent som i våren 2019 var Henrik Siberg och Filip Rapp dom enda kvarvarande originalmedlemmarna.
Det var då erbjudande om festivalspelning och återförening kom – och originalbandet återuppstod.

The Gloria Story har gjort över 300 spelningar, på festivaler och klubbar i sammanlagt 15 länder.
Gruppen har turnerat som förband till (i urval): THIN LIZZY, GILBY CLARKE (ex Guns n Roses), BLACK STAR RIDERS, THE QUIREBOYS, WARRIOR SOUL, H.E.A.T., BULLET, BONAFIDE, TED POLEY (ex Danger Danger), DEAD BY APRIL.
De har släppt tre album, varav två legat på Svenska hårdrockslistans (grammotex) top 10.
Albumdebuten SHADES OF WHITE (2011) låg på 1:a-platsen i juni 2011.
Bandets första singel OH NO (2010) låg etta på itunes rocktopp hösten 2010, och förärades en platinaskiva för 20.000 sålda exemplar.
Gruppen bildades 2009 och hade till en början olika, inhyrda trummisar – däribland skövdebördige Karl-Hannes van Dahl, numera trummis i Sabaton.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s