Kan man måla med marsipan? Tanken dyker upp när jag ser Patrik Andinés bilder på Galleri Hammarén. Bilderna har den där marsipanlika ytan som är en blandning av fett och torrt, ett slags småblankt matt. Och så är de söta.
Man ser vad det föreställer, man kan identifiera varje del. Men man vet ändå inte riktigt vad det är man ser. Det ser både rart sagoboksaktigt och otäckt ut. Utan att direkt väl kunna sägas vara surrealistiska ger bilderna en lätt surrealistisk yrsel. Jag tänker på Magritte. Men här finns inte de där spetsfundiga underfundigheter som han arbetade med. Det här är sakligt på sitt speciella och charmerande osakliga sätt. Jag säger osakligt för att aven om allt är likt är det på samma gång alldeles olikt. Säkert på många goda grunder. För de här målningarna tycks väldigt genomtänkta och genomarbetade av en konstnär som vet vad han vill göra. Och gör det.
Ytorna är släta som den gamle Elvis Presleys sminkade kinder. Det finns inga synbara tecken på hantverk. Fantastiskt drivet oljemåleri. Stilen, för han har en uppenbar stil, för till Disney och reklam. Men det finns till skillnad från dessa något i färgerna som oroar. Det står inte rätt till på något vis.
Sartre sa att frånvaron är högsta formen av närvaro. Och det är något outsagt, något frånvarande, som är lika påtagligt som ogripbart i upplevelsen av de här bilderna. Det tankesättet hjälps fram av titlar som Whispering from Within och När sanningen kommer fram. Och det finns flera målningar där ridåer dominerar synfältet. Man undrar kanske inte så mycket om själva skynkena som vad som finns bakom. Men greppet fångar och startar den goda konstens processer.
Men underliga är de här bilderna, så tydliga de är. Deras gåtfullhet pockar på svar. På bilden på vernissagekortet ser man tre personers ryggar. En Kvinna och två män. De bär scoutliknande kläder. De går förbi ett ihåligt träd som bryter sig loss ur en skog. I fonden ser man en eld med en vit rökpelare. Är det mot den de går? Och i så fall varför? En liten undran är också en undran. Lägg därtill beundran för det läckra målerihantverket. Bilderna formulerar en gåta, bär på en hemlighet. Så långt konstnären. Resten är upp till oss. Och jag märker att det är lätt att samtala om dem, utan att man för den skull kommer fram till något särskilt. Men det blir trevliga samtal. Det verkar inte handla om några djupsinnigheter eller jobbiga existentiella frågor, mera om undran via förundran. Och beundran inför målarens skicklighet. Och det är nog det som är dessa bilders punctum.
Bilderna är också fulla av så kallade konsumtionspoänger. Ni vet sånt där när man känner igen nåt, kan identifiera det, och känner sig bildad och smart. Det är en fin känsla, särskilt i kultursvängen. På en målning känner man igen kvinnan från Andrew Wyeths klassiska målning Christinas värld. På ett bord i en annan ligger en bok uppslagen. Man ser en bild av en Possinmålning. Och är det inte galleristen Pontus Hammarén som ses bli porträtterad i en av målningarna?
Man kan ha en trevlig stund på den här utställningen.
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Galleri Hammarén, Göteborg
Patrik Andinés, målningar
Utställningen hade vernissage 17 oktober och pågår till och med den 7 november 2019.
BoBorg 