Lidköpings Folkets hus kan man lita på. Visar man en exklusiv sprillans ny dokumentärfilm med Elvis i hans krafts dagar gör man ett evenemang av händelsen. Så när vi väntade på att släppas in bjöds vi på Elvismackor, d v s vitt bröd med jordnötssmör, sylt, banan och annat gott och onyttigt som Kungen älskade. På plats att introducera var också Lidköpings egen elviscoverexpert Göran Berglund. Han var kvar när filmen var slut, för efter en minnesstund kan man behöva prata litet, som Folkets Hus chefen Annacarin Öman så klokt sa.
Förra året firades femtiårsjubileet av Elvis comebackspelning 1968. Folkets Hus i Lidköping visade då den officiella filmen. Nu, året efter alltså, släpps en film som består av alternativa tagningar av låtarna, det som ibland kallas outtakes. Vi fick alltså se aldrig tidigare publicerat material, sånt som städats bort och lagts undan. Men när tiden går blir även sådant material intressantare. Och det finns många, många omättliga Elvisfans.
Filmen har döpts till Elvis Unleashed. Det där ordet har flera betydelser men den som känns mest relevant här är ”lössläppt”.
När de här konserterna hade han inte spelat live på fjorton år och inte spelat i TV på sju år. Hans karriär som musiker var i botten på grund av alla skitfilmer med kass musik han ägnat tiden åt.
Men nu kom några konserter inför noga utvald publik som skulle få honom på banan igen. Det var ett läckert koncept. Han spelade så gott som akustiskt med sin trogne gitarrist Scotty Moore, trotjänartrummisen D. J Fontana och några andra musiker. Det var unplugged långt innan ordet var uppfunnet. Och så rasande bra. Elvis är verkligen en av de bästa rösterna i rockhistorien. Och med de här polarna gjorde han allt så bra. Till och med bortglömd text och att luften tog slut när han skulle maxa funkade fint. Visst var det mycket fniss. Men om Kungen blev på så här gott humör och det tände musiken så kör till. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Före konserten inleddes filmen med ett samtal med producenten och några musiker. Där var Dennis Quaid (ni vet han som spelade Jerry Lee i spelfilmen om hans levarövareliv) och den nya fina sångerskan Jude Jackson. De sjöng bra med fina röster och bra frasering. Men än en gång fick vi se att göra en cover på Elvis är ett kamikazeprojekt som alltid missar målet. Den här gången också förstås, trots lovvärda och sympatiska försök. Den som kan säga en cover på en Elvishit som är bättre än originalet ska få min senaste bok med vändande post.
Efter unpluggedkonserten följde en konsert med kör och jätteorkester. Hans hits dränktes i hiskeliga arrangemang och fult brass. Visst, Elvis sjöng bra då också. Men låtarna fick den där elefantsjukan som tog död på både låtarna och hans trovärdighet som artist. Chuck Berry beskrev det exakt i Rock n Roll Music: ”They take the beauty from melody, until it sounds just like a Symphony”.
Eftersom de här snöpta storbandsversionerna kom på slutet kändes filmen längre än lång. Och handen på hjärtat; Visst räcker det med originalfilmen som det här var bortklippt från. Minnet av Elvis blir inte bättre av Elvis Unleashed.
Avslutar med två videos: Trying to get to you från 68-konserten. Elvis rakt av som young, gifted and cool.
Men också en låt som blivit synonym med den gamle Elvis, Suspicious minds. Nu har det blivit litet för mycket av det mesta. Och rocken är inte på allvar längre. Han har glimten i ögat. Men allt är överlastat, övertydligt och stundtals tramsigt. Charmen har blivit yrkesroll. Och hans scenkläder får ett dansband att se sofistikerat ut i jämförelse. Det är Las Vegas show och då ska det glittra och glänsa. Men Elvis är Elvis. Det var fortfarande kul, det märks. Uj den som hade fått vara där och sett det här live:
BO BORG
Lidköpings Folkets hus
Elvis Unleashed
Dokumentär producerad av Spencer Proffer och Dave Harding
Visades 2019-10-20
ANNONS
BoBorg.se 