Det är inte ofta man ser konstutställningar med träskulpturer. Nästa lika sällan som man ser utställningar som så där riktigt engagerande och bra. Därför känns det extra bra att se utställningen I Rörelse på Galleri Lucifer. Den ger rikt mått av de båda konstnärliga bristvarorna.
Det sker i forma av en utställning av träskulpturer och reliefer av Annika Wennberg. Hårdslöjd är i vanliga fall hemslöjdens domän, men Annika Wennberg visar att det finns så många också konstnärliga uttryck i trähantverket som inte bara är teknikuppvisning. Tvärtom frestas man säga. Visst finns här hantverkskunskaper, inte tu tal om den saken, men här råder konsten och dess uttryck. Hennes verk är annorlunda och egna och det är ett skäl till att de är så starka. Visst märker man av både uttryck och titlar att konstnären har avsikter och vill styra vår perception. Men det görs med vetskapen att det här är konst och att upphovskvinnan därför också vet och vill att det betyder vad vi åskådare vill att det ska betyda. Och hos oss startar den processen när vi tycker att verken känns angelägna. Och det gör det här verken med knotig emfas.
Annika Wennberg kan sägas ha trähantverket i blodet. I hennes släkt har man varit trähuggare i flera generationer. Och sånt sätter säkert spår. Hon kan sitt trä. Hon är van vid materialet och verktygen från barnsben. Hon skär, hugger och stämjärnar sin konst i ljusa lövträd som björk, al och lönn. Ofta använder hon färskt trä som hon får vid beskäring av egna träd. Så det finns också ett miljötänkande i hennes processer.
Hon jobbar utomhus vid sin täljhäst. De enkla verktygen, här finns inte en elektrisk slipmaskin så långt ögat kan se eller handen känna, gör att hon liksom ställer in sig i en lång historisk tradition.
Hon har också en akademisk bakgrund med studier av bland annat antikens kultur. Det har också satt sina spår. Hon liksom svävar över tidsepokerna och tar upp sådant hon fastnar för, och som hennes bilder behöver för att hitta fram till det hon är ute efter.
Utställningen är fylld av träskulpturer av olika slag och med olika uttryck. Här finns t ex Mannen med svanen. En man som håller en svan i könhöjd. Vi halvbildade tänker förstås direkt på de klassiska bilderna med Leda och Svanen. Där har den lystne mannen förvandlat sig till svan för att komma till. Är det tvärtom här som titeln antyder? Intressant. Men inte helt avgörande. Skulpturen är så rik i sig, utan de litterära konnotationerna. Vilken benställning t ex. Ingen kontrapost här inte, men ändå full kompositionell kontroll. Och vilka mångtydiga uttryck både hos man och svan.
Några skulpturer hänsyftar till Albertus Pictor (1440 – 1502) får jag veta- Han dekorerade massor med kyrkor i Sverige. Hans stil var plastisk och han var finstämd i färgen. Han var bra på ansikten och Annika Wennberg ger honom i sina porträtt till uttrycksfullhet fint skuret ansikte som en självständig hommage. Sättet han presenteras utan sin kyrkliga kontext är samtida till vår tid, men bilden av honom känns samtida med hans tid. I det mötet finns konstnärlig energi.
Just det där att med enkla uttryck ge figurernas ansikten stor uttrycksfullhet är något Annika Wennberg är särskilt bra på.
Utställningen är full av så här rika och därför spännande skulpturer. En del är mödosamt framjobbade. Andra tycks ha kommit till konstnären i mötet med materialet. En kvist behöver bara förtydligas litet för att få ett starkt uttryck i hennes bilder.
Det är anslående hur hon med tillsynes enkla medel (det är det säkert inte) lyckas fånga ett uttryck eller en karaktär, kroppshållning eller statement. Vilken benådad kombination av konstnärlig blick, hantverksskicklighet och beslutsamhet hon visar på olika uttrycksfulla sätt. Det här är skulptur utöver det vanliga. I en tid när allt möjligt kallas skulptur bara för att det gjutits i brons i Thailand, känns det fint med nån som tar ansvar för hela kedjan i sitt skapande, från idé till slutligt utförande.
Hennes skulpturer tar kraft i träets egna uttryck. Men hon förstärker det med bleka, tunna färger och i nått fall med streckskurar från en penna.
Kan man se några frändskaper eller konstnärlig släktskap? Kanske något till Torsten Renqvist, något till Bror Hjort. Den mest närliggande referensen, den till Döderhultarn känns litet billig här. Visst skär hon figurer. Men hon har andra sätt att hitta fram till deras karaktär än vad Döderhultarn hade. Hon har sett mer och olika konst än vad han hade och intrycken ger mera sammansatta och vårtidiga uttryck. Båda är bra, och så trätäljare de båda är, på helt olika sätt. Och Annika Wennberg går sina egna vägar.
Hon visar också reliefer. Det är tredimensionella collage av former som ser ut som mallar till lövsågsarbeten. I någon finns bara konturen markerad för en form. Frånvaron aktiverar lika mycket, ofta mer, än det närvarande. En med ett huvud och ett moln med drag av tom pratbubbla för mina tankar till Magritte. Ingen intertext kanske, men en blinkning till en kollega.
Det finns mycket här.
Annika Wennbergs utställning på Galleri Lucifer ska ni inte missa.
BO BORG
Galleri Lucifer i Skövde
Annika Wennberg
I rörelse
Skulpturer och reliefer
Utställningen hade vernissage den 26 oktober och pågår t.o.m. den 10 november 2019
BoBorg 