Martin Wickström – 99_09

Även Martin Wickströms gårdagskonst känns samtidig.

Hans konst bär på många referenser vi lätt kan dela med honom; serierna, förtjusningen i prylar, grabbars förkärlek för flygplan, inslaget av Disneysött i skönheten o sv. I konsten har han plockat upp den pop vi är så förtjusta i och gett den djup med inslag av Dick Bengtsson och Öijvind Fahlström.

Det speciella med hans bilder att de ser så ofarliga och nostalgiskt välbekanta ut. Och att de ändå är så komplexa och subversiva.

Numera talas det ofta om story telling. Det har alltid varit Martin Wickströms konstnärliga affärsidé. Han levererar klockrena historier som ger bilderna sammanhang och hänger på dem ytterligare betydelselager. En liten plaststol med en mekanism som får en lampa att lysa får naturligtvis inga hjärtan att slå dubbelslag av sig själv. Men när Martins historia om nattvaken på sjukhuset och polaren som skulle bestiga Mount Everest läggs till känns den lilla plaststolen som en viktig angelägenhet, ett memento om ensamheten och döden.

Samma sak med en egentligen rätt trist uppställning av massor av blå plastföremål han ofta visat på museigolv. När han berättat den historien om alla sina vaknätter på sjukhuset ser man plasten på ett annat sätt. Frågan är om det är mest ordkonst med illustration eller bildkonst.

Det där tricket gillar jag egentligen inte så mycket. Ett bra verk kan berätta sin historia själv. Och det kan många av historieberättaren Martin Wickströms verk helt av egen kraft.

Jag har varit fascinerad av Martin Wickströms konst tills jag såg utställningen Anita och havet på Skövde Konsthall 2008. Där visade avmålningar av fotografier. Stelt och trist. Mekaniskt och skickligt. Med en klockren historia förstås.  Men bilderna och berättelsen kändes för fiffiga.

Nu har Martin Wickström kommit ut med boken 99_09. Det är nog ett av de mest anspråksfulla och pretentiösa bokprojekten på mycket länge.  Otroligt tjock och påkostad. Varenda bild av minsta betydelse finns med.

Boken inleds med en fin dikt av Bruna K Öijer. Ingen direkt koppling till verken, men den slår an rätt sorts grymt seriösa ton. Och det är klart att det är läckert att ta med texten Joe Souths sämsta låt, Rose Garden, i konstsammanhang, då blir förstås de ackompanjerande blomstermålningarna extra intressanta på nåt avigt vis.

Boken är på nästan 600 sidor. Det är en ren fröjd att se många av hans utmärkta verk i förstklassig avbildning. Jag har bläddrat i boken i massor av gånger och är glad att ha tillgång till bilder av många av de verk som betytt så mycket.

Men delen med sextio sidor svartvita bilder av konstnären i arbete, med allt från närbilder av öra och nacke till flagnande tapeter och otvättat handfat motverkar sitt syfte. Inte ens en fotograf som enrollerade Lars Tunbjörk kan få det att kännas som annat än fånigt. Visst, Martin Wickström kanske inte tvättar ateljéhandfatet så ofta. Och kanske står han på ett ben när han målar ibland.

 Martin Wickströms konst står på egna ben och är intressantare än så.

BO BORG


Martin Wickström
99_09
I urval av Lars Liljendahl och Greger Ulf Nilsson
Utgiven av Våra Rum HB i samarnbete med flera gallerier
Recensionen publicerades första gången i Konstperspektiv 2010


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s