Roland Pöntinen i S:t Nicolai – Lidköpings Konsertförening

Tänk där sitter man i S:t Nicolaikyrkan i Lidköping och får möta en världsartist. Kyrkan är inte större än att den där närheten och intimiteten som alltid ger musiken ett mervärde är påtaglig. Pianisten Roland Pöntinen var på besök och man fick än en gång anledning att skicka en tacksamhetens tanke till Lidköpings Konsertförening.

Pöntinen är en pianist utöver det vanliga. Han har den där kombinationen av extraordinär musikalitet och teknik som tänder musiken på ett speciellt sätt. Han vill kontakt med publiken. Det märks. Främst genom sitt spel och sin repertoar förstås. Men också genom att presentera styckena för oss innan han spelar dem. Så borde det alltid vara.

Han inledde med att spela den pianosonat (nr 26) som också kallas Les Audieux. Den beskrivs ofta, och det gjorde Pöntinen också i sin introduktion, som ett stycke programmusik. Det begreppet och det synsätt på musiken det för med sig, är jag mycket skeptiskt till. Det vill indikera att musiken skulle beskriva konkreta händelser och de känslor de skapat, att det finns en föreskriven tolknings-och tillägnelsemall. I det här fallet en furstes flykt undan Napoleons trupper. Satserna betecknas också Farväl, Frånvaro och Återförening. Visst. Men musik är musik och de känslor man får utan sådan programinformation är lika riktiga och viktiga. Viktigare! För musik är konst och det betyder att den betyder vad man vill och känner att den ska betyda. Om den nu absolut ska fås att betyda något annat än sig själv. Och då har handbokstexterna inget tolkningsföreträde.

Den här sonaten anses särskilt krävande för de känslor som ska gestaltas. Det ställer stora krav på tekniken, men också på inlevelseförmågan hos interpreten. Storheten hos en pianist som Roland Pöntinen är att han får musiken att låta alldeles självklart otvungen. Beethovens musik är alltid starkt berörande, och särskilt i ett framförande som det här. Ingen hade väl en tanke på att S:t Nicolais akustik inte är idealisk för pianomusik. Allt var bara musik, och så är det när det är som bäst.

Så kom ett avsnitt med nocturner, etyder och ballader av Frederic Chopin. Chopin var själv pianovirtuos, men hans kompositioner handlar inte om att visa upp bländande teknik. Även om sådan också krävs. Den är en förutsättning men aldrig ett självändamål för en stor artist. Det handlar om att nå till särskilda känslodjup bland annat genom tekniskt krävande musikaliska vägar. Det är fantastiskt vacker och känslodiger musik, inte minst när den spelas av en pianist som Roland Pöntinen.

Och så fortsatte det med verk av Liszt, Fauré, Ravel. Några av styckena var nya för mig och Roland Pöntinen gjorde dem till viktiga möten.

Det blev musikaliska högtidsstunder att minnas. Den följdes av tacksamt stående bifall och extranummer och man gick stärkt av musikens och musikalitetens värmande kraft ut i den mörka kvällskylan.

BO BORG

Foto: Bo Borg


S:t Nicolai, Lidköping, den 9 november
Roland Pöntinen, piano
Musik av Ludwig van Beethoven (1770-1827), Frédéric Chopin (1810 – 1849), Franz Liszt (1811-1886), Gabriel Fauré (1845-1924), Maurice Ravel (1875 -1937) 
Publik: Stor förstås, men kunde ha varit större

Arrangörer: Lidköpings Konsertförening tillsammans med Lidköpings församling



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s