Än en gång konstaterar jag att Thorsten Flinck kom sågs och segrade. Konserten på Folkets Hus i tisdags kväll var, som vanligt höll jag på att skriva, ännu en höjdare.
Jag har sett många konserter med Thorsten Flinck. De är alla olika på så sätt att dagsformen varierat och att han har haft olika medmusiker. En konsert med rockband i Mariestad var nog den som tog tag i mig mest. Då var hans skiva Vildvuxna Rosor ny. Och hans tolkningar av gamla proggklassiker kändes nya och överraskande. Sedan dess har han kört en stomme av samma låtar av Björn Afzelius, Dan Hylander och Dan Andersson med litet olika komp.
När han nu kom till Folkets Hus i Lidköping var väl egentligen ingenting nytt under solen. Man hade hört det förr. Men Thorsten Flinck är en artist med så stor närvaro att det ändå kändes nytt, fräscht och starkt. Och gitarristen Kenny Håkansson gjorde sitt till att göra bra bättre.
Han spelar svenska progglåtar. Och han väljer omsorgsfullt bland de bästa. Men proggare av Mikael Wiehes typ vill han inte kännas vid ”de är så pretentiösa att de blir förfärliga och inte känns äkta”, menar han.
Varken Dan Andersson eller Björn Afzelius och Dan Hylander som står för det mesta av Thorsten Flincks repertoar väjer för det sentimentala. Och det gör inte Thorsten Flinck heller.
”Jag är sentimental. Men vi är inte många som kan använda sentimentaliteten konstnärligt. Bland skådespelarna är det jag och Thommy Berggren”, sa han en gång när jag intervjuade honom.
Thorsten Flinck utnyttjar inte sentimentaliteten till lättköpta poäng. Han använder den. Låter den ge en av flera klangbottnar till de vackra orden så de blir tydligare. Ärligare. Riktigare. Så att de griper och drabbar. Sånt kan han.
Han inledde med en egensinnig och rent strålande försvenskning av Townes van Zants låt Pacho and Lefty, en suverän melodi och en vemodets major epos. Den har ”alla” som fattar nåt om musik och känslor gjort versioner av; Emmylou Harris, Bob Dylan och Willy Nelson för att bara nämna några. Cornelis skulle säkert gjort den om han levat. Med Torsten Flinck blir den något alldeles extra. Han gör ingen cover, han gör låten till sin egen. Och så kan man nog säga om alla hans versioner av andras låtar som utgör hans konsertrepertoar.
Det är en artistisk kvalitet och styrka som Torsten Flinck har som få. Det märks att han brinner för de sånger han framför, och engagemanget, känslan och attityden är sångernas bästa bränsle. Gamle stjärnskådespelaren och mästerregissören Torsten Flinck använder sin förmåga att dramatisera för att nyansera sångernas känslor och mejsla ut deras betydelser så de biter. Det både märks och känns att de här låtarna betyder mycket för honom. Därför betyder de också så mycket för hans publik som vill höra dem om och om igen.
Det är en mäktig dramatisk dynamik i hans sångsätt. Han vänder från viskning till vrål nästan från ett ord till ett annat. Han är emellanåt en shouter av bästa märke, där den nakna och uppriktiga känslan är viktigare än tonträffen. Andra gånger sjunger han intimt och hudnära.
”Konsten är aldrig sig själv nog. Den måste anknyta till samhället. Proggmusiken var spjutspetsar mot förtryck och missförhållanden. Sådant behövs idag och måste hållas högt och levande”, sa han när jag intervjuade honom.
Han läser Kent Anderssons råstarka och starkt politiska dikt om slaven i stenen i Michelangelos skulptur. Ingen missar ett ord. Ingen missar engagemanget och medkänslan. Samma sak när han sjunger om en ensam ung morsa på livets iskallaste skuggsida i Björn Afzelius Balladen om K, den kanske mest älskade av hans tolkningar.
Och så blir det oftast, och det är en artistisk styrka som Torsten Flinck har som få. Inlevelseförmågan och engagemanget parade med känslan är sångernas bästa bränsle. För även en viskväll som den här väl egentligen är helt genomsyrad av rockens attityd.
Men så var det det där med Hemma Hos, som var en rubrik för kvällens föreställning. Det betydde litet småtrevligt småprat och småtrams i mellansnacket. Han vet vad han kan och att det fungerar. Det gör att han med glimten i ögat kan kosta på sig att tramsa och skoja med Flinckmyten. Och så skojar han och småskvallrar från kändisvärlden och berättar ur sitt eget dramatiska liv. Så fick vi höra en historia av hur han och Sven Bertil Taube söp skallarna av sig på krogen och nästan kröp därifrån. Kul? Tja, men vi skrattade i alla fall.
Men mest är det förstås musik. Många av sångerna hör proggen och dess värderingar till. Han är verkligen den ultimata uttolkaren av Björn Afzelius och Dan Hylanders sånger. När man hör hans versioner hör man verkligen vilka kanonlåtar det är. Och han kan göra sång av Dan Andersson till en angelägenhet i vår tid. Med honom visar Thorsten Flinck att de stora livsvärdena finns bortom det materiella. Han förmedlar den vemodiga svenska urkraften.
Låtarna växer i Torsten Flincks tappningar.
När han kör Nick Caves låt, som i hans svenska version heter Vildvuxna Rosor, sjunger han både Nick Caves och Kylie Minouges verser själv. Och det känns fullkomligt självklart när han gör det. Starkare än originalet i mina öron. Så rasande bra.
Den här kvällen var gitarristen och hjälten från Kebnekajse och Dag Vag hans ackompanjatör och musikaliska parhäst. ”vem behöver en orkester när man har Kenny Håkansson”, sade Thorsten. Och det visade sig vara så sant som det blev sagt. Kenny gav musikaliska dimensioner med ett glimrande gitarrspel. Håkansson hade ett avsnitt i konserten där han spelade egna sånger, fina tonsättningar av bl a Karin Boye. Och ett medryckande och genommusikaliskt instrumentalnummer. Det märktes att de trivdes tillsammans och att publiken trivdes med dem.
En annorlunda höjdpunkt var deras suveräna tolkning av Pepita från Panama av Evert Taube. Det var väl egentligen den här kvällens enda överraskning. Det var en verklig crowdpleaser – med de båda gubbarna i högform. Och så var väl hela den här kvällen.
Thorsten Flinck är en välgörande och välbehövlig katt bland alla musikaliska hermeliner i svenskt musikliv. Jag ser fram emot att se och höra honom än en gång.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Folkets Hus Lidköping den 19 november 2019
Hemma hos Thorsten Flinck och Kenny Håkansson
Programmet turnerar på ett tjugotal platser under november och december
BoBorg.se 