Albert Herring/Strömming – Wermland Opera

Man kan naturligtvis ta på sig sin styva operaöverläpp när man närmar sig Wermlandsoperans uppsättning av Benjamin Brittens Albert Herring. Bara det att döpa om den, så farsig den är, till Albert Strömming (som ju Herring betyder) får en del fundamentalister att rynka på näsan. Låt dem göra det.

Jag tycker tvärtom. Och det tror jag du också kommer att göra. För det här är riktigt bra operaunderhållning.

Brittens Albert Herring är hade premiär 1947, men utspelar sig vid förra sekelskiftet. Moralpanik betydde något helt annat då än i det obestämda fyrtiotal regissören Dan Turdén så effektfullt flyttat handlingen till. För att inte tala om i våra dagar. Men vi fattar vad det handlar om ändå, eller hur. Vi skrattar åt de former moralpolisernas agerande tog sig då, men känner igen problemet från våra dagar med att vissa tar sig rätten att stenhårt exkluderande bestämma vad som är rätt och fel. Och banne den som handlar utanför normen. Dubbelmoralen och egenintresset följer moralisterna i spåren. Då som nu.

Albert Strömming – Ole Aleksander Bang

Fyrtiotalet är kul att skoja med. För oss är tanken som intrigen bygger på att den som ska vara Lucia måste vara ett oskuldsfullt och dygdemönster helt absurd. Ingen tjej duger enligt deras normer alltså, vare sig år 1900 eller på fyrtiotalet. Så man får välja en manlig Lucia, en mammas gosse som är ett dygdemönster i kubik. Och voilá. Entré Albert Strömming.

Handlingen i den här uppsättningen utspelar sig i värmländska småstadshålan Laxfors i dess bygdegård. Scenbilderna är enkla men bra. På ena väggen ett kungaporträtt och på den andra inramat foto av landsfadern. Det är ljussatt som bilderna i Roj Anderssons filmer. Det ger en liksom osund och spöklik klangbotten åt historien och småstadsmoralismen. Greppet är lika smart som effektivt.

Det blir en kväll som bjuder på en under den sedvanligt tramsiga operaytan rymmer mycket tänkvärt. Det handlar om utanförskap och det borgerliga samhällets förtrycksmekanismer och dess beslutsamhet att trycka ner det nya och unga. Och de ungas revolt förkroppsligas av Albert Strömmings utveckling. Alberts utanförskap är ofrivilligt påtvingat. Revolten och pånyttfödelsen blir därför explosiv både på det personliga och (dubbel)moraliska planet,

Här i Värmland spelas den som en nyårsrevy, där skämten, en del bra, många tramsiga, sköljer över oss som ur en brusten vattenledning. Men de leder samfällt fram till en vederkvickande katharsis.

Den här operan bygger som alla andra på en långt driven stilisering och typifiering. Att leta efter realistiska karaktärer blir som att leta efter plommon på ett äppelträd. Det är helt enkelt inte grejen här. Därmed inte sagt att vi inte kan känna igen mänskliga egenskaper och reaktioner. För det gör vi.

Ole Aleksander Bang, Rebecca Fjällsby, Hannes Öberg

Typecastingen är lyckad. Många av karaktärerna är förutom förstklassiga sånginsatser verkligen roligt gjorda.

Ole Aleksander Bang är träffsäker som Albert, en sjönsjungande hemmason. Kanske stod de mera rebelliska (nåja) ungdomarna spelade av Hannes Öberg och Rebecca Fjällsby för de vassaste sångerna. Det var många som var roligast. Jag fastnade för den sönderstressade kulturkoftan spelad av Ulrika Skarby. Och jag kan inte låta bli att lyfta fram de tre tonårstjejerna så charmigt bra, kul och skönsjungande spelade av Märta Grahn, Emma Heed och Linnéa Sjöstedt.

Linnéa Sjöstedt, Emma Heed, Märta Grahn

Fyllescenen i slutet av första akten och den bakfulle Alberts uppvaknande i början av andra akten minns man med imponerad glädje.

En underlig karaktär ingår i alla scener. En tyst man sitter vid pianot. Kanske ska det vara Benjamin Britten själv som i deltagande observation samlar stoffet till sin opera.

Det här är en opera med fantastisk musik. Det är som om varje replik eller gest får sin relief och skugga av musikens många dimensioner. Man berörs verkligen på många sätt och nivåer. Mäktigast är andra aktens sorgesång där musiken verkligen går på djupet med känslorna. Det här är en ensembleopera där många sångstämmor sjunger samtidigt, som en vokal orkester emellanåt. Det fungerade klockrent. Det är inte några svåra modernistiska grepp i den lätt modernistiska musiken. Alla dessa typer, olika sidor av våra mänskliga svagheter, har sina musikaliska motsvarigheter genomgående med sånginsatser och musikalitet på högsta nivå. Orkestern under dirigenten Johannes Gustavsson gjorde allt Brittens musikaliska finlir full rättvisa.

Det här var en kul föreställning laddad med många känslor. Dubbelmoralen exploderade inför våra glada öron och ögon. Man kan lära sig lika mycket av att skratta som att gråta, inte tu tal om den saken.

Albert Strömming är opera som underhållning av högsta karat.

BO BORG

Foto: Mats Bäcker


Dirigent: Johannes Gustavsson
Regi: Dan Turdén
Scenografi/kostym: Kari Gravklev 
Ljusdesign: William Wenner
Mask och Peruk: Elisabeth Näsman
Libretto: Eric Crozier – efter Guy de Maupassants berättelse Le Rosier de Madame Husson. Äldre svensk titel: Majgreven.
Översättning: Styrbjörn Lindedal, Dan Turdén
Medverkande: AnnLouice Lögdlund, Ulrika Skarby, Anna-Maria Krawe, Anton Ljungqvist, Jonas Durán, Peter Kajlinger, Hannes Öberg, Ole Aleksander Bang, Rebecca Fjällsby, Gunilla Stephen, Märta Grahn, Emma Heed, Linnéa Sjöstedt
Wermland Operas orkester
Spelperiod: t.o.m. den 27 november 2019

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s