Maria Miesenberger – Change of Direction i Skövde

Skövde har fått ett viktigt verk ur samtidskonsten, Maria Miesenbergers skulptur i ett bostadsområde vid Staketgränd.

”Vi arbetar kontinuerligt med utsmyckningar och det är identitets- och värdeskapande för både våra hyresgäster och Skövde stad. Det är viktigt att slå vakt om kulturvärden och bidra till stadens kulturskatt”, säger Filip Rapp i SLA.

Hatten av för Rapp fastigheter som gjort det viktiga inköpet. Skulpturen är en klassiker, det såg man redan när den visades på Läckö slott. Sommaren 2016 kunde man där se en välavvägd blandning av verk ur Maria Miesenbergers produktion.

Skövde Konsthall hade redan 2005 en utställning med skulpturer av Maria Miesenberger under rubriken Hide And Seek. Då diskuterades ett inköp till Skövde av en av hennes skulpturer. Men som många andra goda idéer kunde den ej genomföras.

Utställningen på Läckö började redan vid uppfarten till slottet. Högt, högt däruppe satt en figur på huk och spanade ut över vattnet. Den bästa skulpturen på hela sen stora utställningen. Det är den som nu hamnat permanent i Skövde.

Maria Miesenberger, Läckö slott, sommaren 2016 – Skövde, november 2019

Litet här och där på slottsområdet dök de sedan upp, de där spidermanliknande figurerna, i olika ställningar och i olika situationer.

De är gjorda i metall och, deras kroppar är smidiga. Som så ofta i Maria Miesenbergers konst är det personliga anletsdragen borta på människorna. Det personliga blir allmänt och det strikta signalementets detaljer tar formen av grova och allmänna konturer, visserligen fyllda, men fyllda av frågor och ovisshet snarare än identitetsbekräftande detaljer. ”Jag försöker göra det privata allmänt, men behålla det personliga.”, säger Miesenberger. Och just så lyckas hon göra det.

Jag ser det som ett typiskt drag i hennes konst. Bilderna berättar om hennes eget liv på ett sätt som gör att vi måste fylla på med våra egna. Det är vi som har kontrollen över på vilken berättar – eller betydelsenivå skärpan ska ligga. Så fungerar bara den bästa konsten.

I Maria Miesenbergers figurativa metallskulpturer har hela kropparna fått sin yta täckt av ornamentala mönster. Kanske fingeravtryck. Intrycket blir att de har nervtrådarna utanpå, kanske som skyddande kamouflage. På Läcköutställningen var de inbegripna i olika aktiviteter i den historiska miljön. En stod och solade sig, en annan tycktes just ha hoppat ner från taket. De aktiverade miljön. Tänk om nån av dem hade fått vara kvar där. Men vi skaraborgare får trösta oss med ett nu hamnade ett starkt verk i Skövde i stället.

Det är sällan man ser en utställning av en konstnär som arbetar i så olika bildspråk på ett så idémässigt sammanhållet sätt som Maria Miesenberger.

På Läcköutställningen kunde man se hennes märkliga mattor, en med hjärna och en annan med ögonbotten som mönster. Och här fanns skulpturer i både i glas och strumpbyxor.

Förutom metallskulpturerna är hon väl mest känd för bearbetade foton ur hennes fars familjealbum. Det finns ett fint exempel på Skövde Konstmuseum. De bilderna har blivit viktiga delar av samtidskonsten, lätta att ta till sig och omöjliga att helt greppa.  Och därför så totalt fascinerande.

Maria Miesenberger – Utan titel (Herrarna i hagen) 1993 – Skövde konstmuseum

Maria Miesenberger har målat figurerna i de här bilderna med svart så att alla drag och detaljer suddats ut. Bakgrunderna har satts i lätt oskärpa. Fotografier är för många själva definitionen av objektiv saklighet. I hennes verk blir de plötsligt undanglidande. Fotots invant skarpa, tydliga och konkreta blir abstrakt både i betydelsen allmänt och svårbegripligt. Det blir en kreativ och dialektisk dynamik mellan det vi förväntar oss att se i ett gammalt foto och det vi verkligen ser i hennes bilder. Människorna har här förvandlats till tecken, till markörer i ett skeende där händelsernas ursprungliga innebörd förändras.

Författaren Lars Norén har fascinerad återkommit till de här bilderna och sagt sig se dem som ordlösa ”ord i den preverbala hämnden”. Och så är det nog. Upplevelsen av dem är påtaglig, men den stannar i det som inte går att sätta ord på, inte minst för att upplevelsen tar fram så olika minnen och känslor hos var och en.

Det är sällan jag känner mig så starkt drabbad och gripen av samtidskonst som inför Maria Miesenbergers bilder.

Och nu har vi två klockrena exempel på det bästa i hennes konst i Skövde. Dels det mystiska fotot i Skövde Konstmuseums samlingar. Och nu skulpturen i kvarteret Motorn 4 där den blickar ut över korsningen Staketgatan/Badhusgatan.

BO BORG

Foto: Bo Borg och Rune Lindström


Maria Miesenberger, f.1965
Change of Direction
Ljussattes och premiärvisades i samband med
Stad i ljus 2019.11.22
Badhusgatan/Staketgatan, Skövde


10 kommentarer

    1. Förstår vad du är ute efter, tror jag. Ord innehåller värderingar, och de förändras under tid. Därför byts de ofta ut under tid mot de som passar samtiden bättre. Att använda ”rätt ord” är även en markör om tillhörighet till ”rätt” grupp.
      Ord är en sak. Handling är en helt annan. De som gör något med en konkret handling för den konstnärliga gestaltningen av staden får för mig gärna kalla det något annat. Vore dumt av mig att märka ord. Det är handlingen som räknas.
      Red.
      PS
      Är tatueringar en utsmyckning eller kan de vara en konstnärlig gestaltning?

      Gilla

      1. Oj. Utsmyckning är väl blommor i en rabatt typ. Jag har aldrig själv gjort en utsmyckning så vad vet jag. Handling har jag utfört visserligen men ordet utsmyckning känns som det är väl mycket grädde på moset. Jag är väl överkänslig mot det ordet.

        Gilla

  1. Ords värde förändras över tid. Om du läser lite äldre texter om konst, så är jag säker på att du kommer att stöta på ordet utsmyckning. Men troligtvis inte ordet forskning, som gärna vill in i nutid.
    Ord har betydelse. Men handlingar har större betydelse kanske t.o.m. konsekvenser.
    Har stor förståelse för överkänslighet mot ord. Jag har många som stör mig och det kommer säkert flera.
    Vad jag ville få fram var det: Inte vad du säger utan vad du gör är det som räknas (har ni hört det tidigare?).
    Helst utan att märka ord. Vi behöver dem alla och helst några till när, vi skall tala med varandra.
    Red.

    Gilla

    1. Forskning och konst om man nu får kommentera det är ännu värre. Konst är INTE forskning för min del i alla fall om jag får tycka till på det. Eller varför inte ”undersökning” som vissa konstnärer gör. Det går bort det med. Eller ta ”samtidskonst” vad nu det är ? Listan blir längre och längre.

      Gilla

  2. Jag kallar det utsmyckning när ett färdigt verk som inte är gjort för platsen placeras dit. Det här köptes så vitt jag vet för två år sen av byggfirman som löskonst för senare placering.
    Vi har ju två bilder på sidan av samma verk som ”utsmyckar” två helt olika miljöer.
    (Miljö)gestaltning är en bristvara. För mig är det när konstnären varit på plats och gjort/valt sitt verk utifrån de förutsättningar platsen/miljön/sammanhanget ger. Det ger näring till konst just dit just då. Det är i många fall inte alltid känns rätt att tala om gestaltning ens då.BO BORG

    Gilla

  3. Nästan allt som placeras utomhus nu kan väl räknas som ”löskonst”. Det finns knappast några tomma rumskuber, som äldre torg, nu för tiden. Där en stor ryttarstaty kunde behärska luftrummet på alla håll. Dagens konst skall vara flyttbar och återanvändbar när stadsbilden förändras. Inredningsarkitekten har flyttat utomhus. Dagens konst placeras ut, som i ett vardagsrum. Och har inte en given rymd att jobba i och mot huskroppar.
    De som har en mera given plats i nutid är rondellkonstnärerna, men även vägar flyttas.
    Maria Miesenbergers ”Change of Dierection” har den fördelen att den använder alla dimensioner för sin rumslighet, även det lite friare, högre luftrummet.
    Tiden talar för att löskonsten kommer vara den vi har, även utomhus.
    Ser inte ett nytt ”Fontana di Trevi” i framtiden.
    Red.

    Gilla

  4. Konst ute i det offentliga rummet är inte löskonst enligt min mening, löskonst kan däremot vara av offentlig karaktär om den placeras i offentliga lokaler exempelvis så kallad depositionskonst. Den typen av konst kan lätt flyttas till skillnad mot den mesta av den offentliga konsten.

    Tomma rumskuber och ryttarstatyer är historia, får man hoppas. Men det offentliga rummet finns ännu kvar om än av annan karaktär numera än historiskt, det kanske är mer som skall få plats i våra gemensamma rum nuförtiden.
    Att det offentliga rummet skulle vara som ett vardagsrum där konsten placeras kan jag inte heller gå med på, jag bestämmer en hel del i mitt vardagsrum men inte mycket alls i det offentliga rummet. I det offentliga rummet pågår det lite mer utarbetade bedömningsgrunder för placering av konst än hemma i vardagsrummet.

    Den offentliga konsten förhåller sig alltid till det offentliga rummet även om konstnären inte alltid förstår det och jag har hittills inte stött på någon offentlig konst som inte förhåller sig till rummet. Även Miesenbergers konstverk förhåller sig till rummet.

    I Norrköping pågår just nu konstprojekt kring den inre hamnen och där genomförs ett samarbete mellan konstnärer och landskapsarkitekter, det får vi nog se mer av framåt. Det blir då vad jag tror ännu viktigare med rummet, platsens historia och konstverket i samverkan.

    ” Jag kallar det utsmyckning när ett färdigt verk som inte är gjort för platsen placeras dit. ”
    Inte där heller tycker jag att det passar med ordet ”utsmyckning”. Om ett äldre konstverk (en skulptur i brons exempelvis) omplaceras så förhåller det sig till platsen, bra eller dåligt kan det säkert bli men det beror nog oftast på den som placerar konsten. Platsen är viktig.

    Ord har betydelse och ändras över tid så klart. Det gäller att hänga med. Ordet Negrer som i titeln på en gammal målning utfört av Tora Vega Holmströms, med titel: ”Negrer som lyssna till musik” från 1929. Visar väl att ordens betydelse ändras. Så ibland får man lära om lite grann.

    Gilla

  5. Visst! Så vist som det blev sagt. Alla föremål som placeras i ett rum förhåller sig givetvis till rummet. Mitt hittillsvarande ordval grundar sig på att jag menar att konstnärlig miljögeststaltning ska vara gjord av konstnären för den plats där den placeras. Det betyder, som jag ser det, att konstnären ska sätta sig in i förutsättningarna, arkitektoniskt, historiskt o sv och utifrån den kunskapen göra sitt verk. Detta kan förstås ske genom samverkan med annan kompetens. Den konstnärliga kompetensen att ”göra sitt gamla vanliga” i en ny miljö blir sällan helt lyckat, i olyckliga fall blir det en utsmyckning (där kom det igen) eller säg dekoration i stället av en plats med ett verk av ett prestigefullt namn.
    Sen är det många som vill vara med. Det finns alla möjliga konsulter som ska kosta, tycka och bidra med synpunkter. Visst. Fint om man diskuterar med arkitekten e dyl för att inte påverka platsens funktion eller säkerhet. Det är viktig kunskap för projektet. Men ibland är det också konstnärer som ska ”handlägga” sina kollegors uppdrag. Det blir som när Mannerström ska godkänna en annan kocks sås. Ytterligare ett tyck som kostar. Fint att proffs tar hand om administrationen av uppdraget. Men tillför det verkligen i övrigt något viktigt? Bättre att lägga pengarna på utförande konstnär och hans konstverk.
    Det viktiga är att det blir konstverk som får en betydelse i sin miljö, och som föds ur, och kan leva i den. Och om konstnärer är känsliga för U-ordet ska jag tänka mig för i fortsättningen. Så även när jag vill skilja på ditställd konst (även när många ”experter” är inblandade) och sådan som är skapad för en speciell plats. Mellan sånt som är ditställt och sådant som skapats av konstnären utifrån platsens förutsättningar och själ.

    Gilla

    1. Vi får nog släppa det hela så det inte blir en ändlös diskussion som står och stampar. Men som en liten avslutande kommentar kan jag konstatera att ofta är samarbetet med landskapsarkitekter knepigt. Konsten kan bli alltför anpassad och följsam. Därutöver vill fler och fler ha konst som är mera funktionell. Om konsten drabbas av anpassning och funktionalitet i för stor utsträckning så riskerar det att inte vara konst. Skönt att det ibland dyker upp konstverk som retar och skrapar på finfernissan.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s