Like a Moth To A Flame – Anna Lundqvist & Samot Nosslin

Efter drygt en och en halv timmes bilresa kom jag fem minuter för sent. Jag skulle till Vänersborgs Konsthall för att övervara urpremiären av kompositören Anna Lundqvists och bildkonstnären Samot Nosslins gemensamma verk Like a Moth To A Flame. På världspremiären i Vänersborg skulle musiken framföras av musikduon Stensöta.

Jag tog i handtaget till utställningssalen men man fick inte komma in för föreställningen hade börjat. Helt rimligt, fast det var retligt för mig.

Men jag kunde höra den spännande musiken genom dörren. Och det var en stor upplevelse bara det. Men det här är ju ett gemensamt verk där bildkonst och musik ska upplevas samtidigt. Alltnog. Sedan dess har jag upplevt hela verket flera gånger, bilderna och musiken tillsammans på video. Och det är en drabbande upplevelse.

Det är den sorts konstnärliga äventyr som blir något annat när man försöker beskriva det i ord . Ända försöker man, för det är ju sättet att försöka dela med sig av sin upplevelse. Det här verket bär det där påtagliga, men ogripbara som är både den goda bildkonstens och musikens signum.

Det börjar med en tyst ljusexplosion i orange. Så en till. Sakta fylls mörkret med pulserande ljusfläckar. Det är som man ser in i kroppens gömda processer genom ett mikroskop. Kanske är det en känsla på som lagts på objektglaset. Allt man ser är hittills osett, allt man hör är tidigare ohört, i alla fall av mig på det här sättet. Liksom attraktionen vet man att den finns, den drabbar, men man vet inte varför eller med vilka medel.

Något vill bli sagt, orden vill, men kan inte.

Verket har tre underavdelningar. Attraction, Heart, Brain.

Musiken kör igång som ett larm. Här behövs skärpta sinnen tycks dem mena. Konsten visar andra sidor än förnuftet. Det måste börja med att man dras till verket. Attraktion.

Sedan blir det mera undersökande, trevande. Melankolin får möta det lättsamt lustfyllda.

Man ser vandrande fragment. Men av vad. Det är snarare spår eller rester än bilder av nåt.

Bilderna åtföljs av en märklig musik. Eller är det tvärtom. Är det ett verk, eller två, som följs åt, hjälps åt?

Liksom musiken berättar bilderna om sig själva. Jag uppfattar dem inte som metaforer. Snarare som ett slags stimuli som retar igång den egna kreativiteten. Man vill tolkning, men märker att det lätt blir övertolkning. Och att det får orden att slå knut på sig själva. Efter ett tag slutar man och låter sig dras in, dras med. Tecknen betecknar inget annat. Och så är det med den goda konsten, musiken och bildkonsten. Känslan ska inte visas för oss vare sig i musik eller bild. Den ska uppstå i oss med hjälp av konstens transformationskraft. Och just så fungerar det här verket.

Man ser vandrande fragment. Man hör marimbans brutna rytm, eller ska man säga rytmmelodier, tillsammans med violinens längre melodiska linjer. Här finns litet av minimalismens suggestiva upprepningar. Till det bildflödet.  Men av vad. Det är snarare spår eller rester än bilder av nåt. Bild och musik gör något med varandra.

För mig är tonen i både musik och bild ofta vemodig, liksom sorgset sökande och prövande.

Jag kan inte uppfatta någon berättelse i verket. Några avsnitt fastnar. Som när man ser en cyklist är på väg bort i mörkret. Man ser konturen av dess lykta, den som ska lysa upp färden. Cykelljuset lyser inte upp, men ger stundtals en ljuspunkt att hålla sig till och kanske följa. För vi dras ju mot ljuset Like a Moth to a flame.  Men så tycks lyktan ha brutit sig loss och kommer mot oss mera som ett tecken än som ett ljus.

Ljus och mörker är plötsligt inte varandras motsatser i det här flödet. Inte ljud och tystnad heller.

I Brain uppfattar jag att man försöker ge tankarna en riktning, impulserna och känslorna en resultant.

I avslutande avsnittet Brain är musiken mer uppfodrande. Blicken rusar fram som hjärnans vindlingar och vill hitta en väg mot någon rationell lösning. Lycklig den som kan fånga den.

Det finns inte minsta beröringspunkt med Bob Dylan. Ändå är det en rad ur en av hans sånger jag kommer att tänka på, ”there´s something happening, but you don´t know what it is. Do you, mr Jones?”

BO BORG


Vänersborgs konsthall den 23 november
Uruppförande av Like a Moth to a Flame
Musik av Anna Lundqvist
Bildkonst av Samot Nosslin
Framfört av: Stensöta


Like a moth to a flame är både ett konsertstycke och en installation, där Anna Lundqvist samarbetar med konstnären Samot Nosslin och vise versa. Verket är komponerat för Stensöta från Göteborg: Karin Wiberg, violin och Ellen Sjö Sander, marimba

Anna Lundqvist är jazzsångerska och kompositör. Hon föreläser och samarbetar som här över genregränser. Ett antal av hennes skivor med olika konstellationer finns på Spotify.

Bildkonstnären Samot Nosslin tillåter sig själv att börja från noll, låter slumpen styra till nya. ” Visuellt svävar verket in och ut mellan en vardaglig värld, ett romantiskt skimmer och ett inre kaotiskt myller.” skriver han själv. Han är själv musiker och har spelat in flera skivor.

Stensöta samarbetar gärna med kvinnliga tonsättare och är särskilt intresserade av ny musik, gärna med inslag av improvisation i kombination med Under sina fem år som ensemble har Stensöta samarbetat med och uruppfört musik av ett flertal kompositörer.

Stensöta: Karin Wiberg, violin – Ellen Sjö Sander, marimba. Musik: Anna Lundqvist.
Bild: Samot Nosslin


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s