Visst har väl Svenska Akademin blivit den stora såpoperan i vår tid. Ta bara typecastingen till exempel! Sara Danius, den starka kvinnan som försökte rensa upp. Hon fick Riddare H, som Katarina Frostensson i sin bok K kallar Horace Engdahl, och hans supporters emot sig och tvingades lämna sitt uppdrag som STÄNDIG sekreterare.
Poesidrottningen Katarina Frostensson som från sin överhöga position rapporteras få raseriutbrott när någon reser minsta misstanke om hennes kulturprofilman. Och Kristina Lugn, tja vad ska man säga om henne annat än att hon i det här sammanhanget är en underlig typ som gör ensemblen märkligare.
Innan förlåten rämnade såg vi upp till dom. Tänkte att de var de utvalda aderton som på något sätt utan att ifrågasättas stod för äkta ”snille och smak”. Men deras agerande i affären med Katarina Frostensson och hennes kulturprofilman har varken varit snillrikt eller smakfullt. I stället lades egenskaper som småaktighet, tarvlighet, feghet och maktlystnad i dagen. De plötsligt uppenbara egenskaperna kunde inte döljas av kunglig överhöghet, gammaldags retorik och skräddarsydda frackar.
Allt krackelerade med besked när Matilda Gustavsson gjorde sitt förstklassiga reportage i DN om Kulturprofilen Jean-Claude Arnaults sexuella trakasserier i de finkulturella kretsarna som pågått i årtionden. Många i Svenska akademin visste om det, men det var tydligen bara Sara Danius som ville och vågade ta tag i, och bryta den talande tystnaden. För med Katarina Frostensson och Svenska Akademin som sköld verkar Jean-Claude Arnault ha tagit sig fram och öppet, men opåtalat, kunnat uppföra sig som ett svin bland kvinnor i det svenska kulturlivet. Stämmer alla samstämmiga uppgifter verkar han utnyttjat sin position som poesidrottningens man, Riddare Hs kompis, och kulturklubben Forums chef, till att hota med utfrysning ur kulturlivet på olika sätt för att skaffa sig fördelar och maktposition. Massor av sexuella trakasserier är nu omvittnade. Det tog lång tid innan de flesta av offren vågade berätta om vad de varit med om. Jaen-Claude Arnault blev dömd till fängelse för två våldtäkter och Svenska Akademin har, motvilligt som det verkar, brutit banden med hans och Katarina Frostenssons kulturella svartklubb Forum. Men innan det skedde hade Horace Engdahl och hans fotfolk tvingat iväg flera goda krafter från Akademin, förutom Sara Danius, Sara Stridsberg och Klas Östergren. Jag hade mycket hellre haft dem kvar i Akademin än anakronismen Horace Engdahl, som han nu framstår efter det han nu både sagt och gjort.
Om sitt famösa påstående att Sara Danius, enligt hans mening, varit den sämsta ständiga sekreteraren i Svenska Akademin sedan 1786 citeras han i boken sägandes: ”Jag kände: nu måste jag skjuta och nu måste skottet träffa.”
Efter det här blir Svenska Akademin aldrig vad den varit. Och frågan är om det heller är önskvärt.
Första gången avslöjanden om bland annat sexuella trakasserier från Arnault kom 1997 när Expressens nyhetsreporter Niklas Svensson skrevom ”sexterror i kultureliten”. Inget hände. Inget annat media tog stafettpinnen efter Expressens reportage.
En av dem som utnyttjades sexuellt av Jean-Claude Arnault gjorde 1997 en skriftlig anmälan till Svenska Akademin. Dess dåvarande ständige sekreterare Sture Allén säger att brevet lades åt sidan utan åtgärd. Allèn säger: ”Dess innehåll framstod inte som viktigt. Vi får oerhörda mängder brev och skulle man svara på allt som står i dem skulle man inte göra annat. Sedan fanns ett stort förtroende för Jean-Claude Arnault.” Så talar makten, utan ett uns av vare sig snille eller smak eller omtanke om offret. Tiden gick och tarvligheterna kunde fortgå i ett par decennier (!!) till, fast som det visade sig efteråt, ”alla” kände till dem. Svenska Akademins icke-agerande och tystnad är långt, långt från ”snille och smak”. Ta en sån sak som att Horace Engdahl i det här sammanhanget anför att Akademin aldrig kan ange sina egna ledamöter. ”Oavsett vad personen kan ha gjort sig skyldig till är det institutionens skyldighet att skydda henne.” En sådan attityd för förstås institutionen i fördärvet.
2017 efter sina avslöjanden i DN, efter en rejäl research, satte Matilda Gustavsson igång ett ännu gedignare grävarbete i Jean-Claude Arnaults, Klubbens och Svenska Akademins dynghögar. Metodiskt följde hon upp uppgifter och grävde fram nya. Det blev mer och mer, värre och värre. Hon tog fram ett stort och komprometterande material i form av intervjuer och stödbevisning i form av brev, sms mejl och annat. Hon verkar ha jobbat metodiskt, med imponerande kraft och målmedvetenhet. Hon tycks ha varit noggrann och korrekt i varje detalj. Hennes arbete som det nu redovisas i Boken Klubben verkar gediget och robust.
Efteråt verkar det som om alla visste. Ändå förblev det fördolt. Matilda Gustavssons arbete gjorde det kända känt, det nedhyschade hörbart, det sedda synligt. Och det var ingen vacker syn. Ändå finns det förnekelse. Katarina Frostensson skriver i sin bok K som kom ut 2019 om Jean-Claude Arnault: ” Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.” Nu siter han på anstalt dömd för två våldtäkter.
Matilda Gustavssons arbete är minutiöst och gediget. Hon vet vad som står på spel. Hon vet att om hennes material inte ska ignoreras räcker det inte att uppgifterna stämmer, ”…jag skriver med den isande vetskapen om att det bästa jag kan göra för vittnesmålen är att aldrig framstå som en medelmåtta – och därmed någon som kan avfärdas. ”Och boken ger sannerligen syn för sägen.
En annan av bokens andra stora kvaliteter är att Matilda Gustavsson redovisar sina känslor och rädslor inför sitt arbete. Man förstår att det måste ha varit oerhört svårt och beundrar modet och kraften.
Matilda Gustavssons bok redovisar en journalistisk bragd som kastar ljus över fördolda sexuella trakasserier och unket massmissbruk.
BO BORG
Foto: Thron Ullberg
Klubben – en undersökning
Av Matilda Gustavsson
Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-017764-5
BoBorg 