Valkyrian – GöteborgsOperan

Valkyrian är ett kraftprov för ensemble, orkester och publik. Alla skall vara på topp både på scen och i salong i fem timmar. Ibland känns det slitigt, men efteråt vet man att det var väl värt det.

Wagners Valkyrian, så lång den är, är bara en del i det operapaket som omfattar i tur och ordning Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök. Det är ett snart etthundrafemtioårigt mastodonttotalkonstverk om inalles nästan 15 timmar.

Göteborgsoperan kör deloperorna en i taget, en om året, med start förra året med Rhenguldet. Och nu var det alltså dags för Valkyrian.

Historien bygger på nordisk mytologi. Myterna förklarar inte så mycket för oss (eller ska jag säga mig?) idag. Det blir mest kuriöst, att berätta om de olika gudarna och deras kamp och intriger. Så regissören Stephen Langridge har fattat et klokt beslut när han rensat bort en hel del av den historieromantiska inklädnaden. Borta är sagoscenografin och de historiska maskeraddräkterna. Jag tänker att det är ett sätt att renodla den litterära essensen, att tydliggöra de allmänmänskliga frågor som behandlas i undertexten. Han skriver det tydligt på näsan på oss när någon får skriva orden ”lag” och ”frihet” på en vägg. Senare stryks frihet över. Nu har vi alla förstått med råge.

Att scenografin är återvinningsbar får kompensera dess trista fulhet. Men kanske var den nakna scenbilden ett sätt att ta bort uppmärksamheten från den här operans tyngande utanverk och renodla det existentiella.

Katarina Karnéus (Fricka) 

Det är starka konflikter som behandlas. Hustru mot man. Far mot döttrar. Otrohet. Incest. Utvecklingen och hanteringen av de här konflikterna som de behandlas här är svårsmält för oss idag. Skulle nåns fru idag, som Fricka, kräva att hennes man ska döda sina barn för hennes äras skull? Eller skulle en far ens tänka tanken att döda sin favoritdotter??

Fadern, Wotan, ska straffa sin dotter för att hon älskar sin bror även sexuellt genom att söva ner henne och bestämma att den första man som väcker henne ska bli hennes man. Totalt puckat då som nu. Men dottern accepterar på ett villkor. Att arrangemanget ska göras så hon inte ska bli hemmaslav åt en feg man!? Vad lär vi oss av det?

Nu kan man förstås extrahera allmänmänskliga resonemang och känslor ur den här historiska rappakaljan. Jag nöjer mig med att konstatera att handlingen har sina dramatiska poänger och för bildningens skull får man beska med den moraliska och kvasifilosofiska kökkenmöddingen.

AnnLouice Lögdlund (Brünnhilde), Anders Lorentzson (Wotan)

Men musiken är fantastisk. Att höra den för föreställningen fördubblade operaorkestern (en bra bit över hundra musiker!) under dirigenten Evan Rogister var en av musikårets stora upplevelser för mig. Den här musiken har kraften och makten att få en att glömma allt annat. Den innehåller allt och berör lika självklart både känsla och intellekt. Jag hade förberett mig genom att spela operan ett gott antal gånger hemma i en klassisk inspelning med Berlinarna under Herbert Von Karajan på en potent anläggning.

Men som alltid finns det inget inspelat som går upp mot liveupplevelsen av en bra orkester.

Vilka sångare den här uppsättningen har. Huvudrollerna som Siegfried och Sieglinde sjungs och spelas här av tenoren Brendan Gunell och sopranen Elisabet Strid. Toppklass.

Brenden Gunnell (Siegmund), Elisabet Strid (Sieglinde) 

Anders Lorentzson (Wotan), AnnLouice Lögdlund (Brünnhilde) 

Jag hade ögon och öron framför allt på AnnLouice Lögdlund. Jag hörde henne för ett par veckor sen i Wemlandsoperans Albert Herring. Och nu här. Hon var stark och övertygande i båda, fast på helt olika sätt. Hennes talang och sångsätt räcker med råge till att fylla två så helt olika roller. Katarina Karnéus som Fricka var en stenhård och kompromisslös amazon övertygande förorättad och hatisk. Det var en odelat positiv upplevelse att få se och höra de båda basarna Mats Almgren och Anders Lorentzon.

Och så var det scenen med Valkyriorna. Deras stund var höjdpunkten för mig. Författaren Lars Gustafsson berättade att han visslade på Valkyrieritten när han lycklig och andfådd cyklade i de värsta uppförsbackarna utanför Austin. Jag undrar jag, men förstår vad han menar. Kanske är det så att den här märkliga musiken ger en speciell kraft. Det känns så.

Kanske är det också så som klyschan säger att Valkyrian är musikens maratonlopp. Och visst frigör den mycket adrenalin och testosteron kombinerat med lyriska drömmar.

Upplevelsen av den här föreställningen glömmer man inte i första taget.

BO BORG

Foto: Lennart Sjöberg

Åsa Thyllman (Helmwige), Carolina Sandgren (Gerhilde), Julia Sporsén (Waltraute), Matilda Paulsson (Siegrune), Hege Høisæter (Schwertleite), Gabriella Locatelli (Ortlinde)


GöteborgsOperan
Valkyrian
Text och musik: Richard Wagner
Dirigent: Evan Rogister
Regi: Stephen Langridge
Medverkande: Brenden Gunnell, Mats Almgren, Anders Lorentzson, Elisabeth Strid, AnnLouice Lögdlund, Katarina Karnéus m fl. Göteborgsoperans orkester
Scenografi, kostym: Alison Chitty
Ljus: Paul Pyant
Rörelse: Annika Lindqvist

1 december 2019 – 19 januari 2020, Stora scenen
Längd: Ca 5 timmar, inkl. 2 pauser


Gott slut och ett Gott Nytt 2020
önskar vi er alla
tusental som sedan starten i mars 2019
besökt 26.300 sidor i våra
161 inlägg under 2019
Glöm inte att berätta för era vänner
om boborg.se
Gilla, dela o. länka så
vi blir ännu flera 2020

Red.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s