Torsten Jurell i Lidköpings Konsthall

Den pågående utställningen i Lidköpings Konsthall liknar inget annat i samtidskonsten. Ja, det skulle väl vara en annan utställning av Torsten Jurell då.

Ändå känns hans utställningar aldrig som upprepningar. Samma bokstäver, men nya ord skulle man kunna säga. Men utan att vilja driva den här analogin för långt; det är nya bokstäver också.

Man känner igen Torsten Jurell. Här finns massor av skulpturer i porslin i starka blanka färger. De är gjorda i Kina. Och tillkomstorten har satt sina tydliga spår. Utställningen blir en blandning av skulpturutställning och installation. Han har en speciell förmåga att arrangera sina skulpturer så att de sätts i samspel som om det vore frysta ögonblick i en teaterföreställning. Eller en historisk utställning av historiska artefakter. Men riktigt så enkelt (som om det nu vore enkelt) blir det aldrig. För bland skulpturer med historiskt utseende, finns också blinkande neon och moderna transportlådor som podier och delar av utställningen.

Torsten Jurell lägger ingenting emellan för att göra ett rejält intryck och avtryck på oss besökare. Nu har han fyllt Lidköpings konsthall med stora kollektioner av intressanta föremål och han har satt dem samman för att berätta en ny variant av sina historier. I en utställning så rik på intryck som den här är många tolkningslinjer möjliga. Någon tänker på politik, vem kan få associationer till Kina utan att göra det. Det väcks andra tankar om hur långa historiens linjer kan vara. Här finns många skulpturer med människoansikten. Man kanske närmar sig dem med psykologiska glasögon och eftersom de ser ut som historiska lämningar, men också har drag av oss nutidsmänniskor, kanske man kommer att tänka på hur lika människornas känslor kan tyckas över århundraden eller årtusenden. De många skulpturerna av människoansikten med en bit av bålen har anordningar för att montera marionettrådar. Vem ska dra i dem? Jag ni märke att den här utställningen är rik på ingångar.

I Konsthallen möts man av ett fascinerande blinkande neonrörs. Och man är fast direkt. Bokstäver tänds och släcks och ett poetiskt men tydligt anti-Natobudskap träder fram mitt i det liksom långa historiska sammanhanget. Torsten Jurell är en konstnär som vågar ta öppen och tydlig politisk ställning. Det var länge sen. Men det är bara en del av innehållet i den här ovanligt rika utställningen.

Torsten Jurell är ständigt verksam i Sverige och internationellt. Ständigt på väg. Till och med en del av flyttlådorna finns med som del av utställningen. Efter neonbudkapet ser det mer ut som en rik och färgsprakande arkeologisk utgrävning än som en konstutställning. Men säg vad som är skillnaden den som kan. Olika fynd och fragment och fynd presenterar sig här, var på sitt sätt. De ses och tas emot olika beroende på förförståelse och sammanhang. Här kan man gå runt och möta den ena nya och oväntade upplevelsen efter den andra. Det ser ibland mera historiskt ut än samtida. Eller förresten, är det tvärtom egentligen? Här möts helt olika tider och rum på helt lika villkor. Tidslinjerna korsar och möter varandra helt obekymrat. Dagens samhällsdebatt samspelar med historiska gåtor som om det vore den mest självklara sak i världen.

Verken är gjorda i ett keramikcentrum i Jingdezhen i Kina, och det kinesiska har gett en speciell dialekt till det konstnärliga uttrycket.

Energifyllda, inspirerande och tankeväckande möten som dessa kan bara verk av en konstnär av Torsten Jurells kaliber skapa. Lidköpings Konsthall är fylld av märkliga föremål. Det är en färg-och formvärld som tar andan ur en. Här möts många tekniker och material. Keramik, brons, tuschmåleri, expressiva glasyrer och neonrör är bara några av dem. Och så har de satts i spel med varandra.

Det är en skulpturutställning som väl närmast är en installation. Här möts teater, konst, konsthantverk, politik och inåtvända existentiella gåtor. Alla skulpturerna ingår i en gestaltande iscensättning där föremålen och deras skuggor deltar på lika villkor. De berättar tillsammans med och om varandra. Det taktila och det eteriska fås att tillsammans iscensätta en performance med nästan magisk laddning.

Många är figurer, uttrycksfulla, hemlighetsfulla ansikten, på samma gång slutna och öppna. När de bränns händer många intressanta saker. Ugnshettan bränner fast ögonblick konstnären formulerat. Men bränningen som inte kan kontrolleras fullt ut passar på att göra sina egna tillägg till uttrycket. En del är både oförutsedda och oombedda. Men deras tillägg till det konstnärliga uttrycket är omistligt.

Skulpturerna är huvuden med en bit bål. Många är vackra med en annorlunda skönhet. Jag uppfattar dem som porträtt av sinnestillstånd och känslor än avbildning av enskilda människor. De är försedda med hål för linor som gör dem till marionetter. Men vems marionetter är de? Religionens, politikernas, kärlekens, eller bara konstens? Nej, det är aldrig bara konsten hos Torsten Jurell.

De här skulpturerna skapar möten. Mellan olika tider, kulturer och olika genrer. Som i alla goda samtal är ingen överordnad.

Det här en rik utställning. Full av konstnärlig kraft, uttryck och teknik, originalitet och uppfinningsrikedom. Konstnären Torsten Jurell har funnits med länge. Vid alla de olika tidpunkterna genom åren, då som nu, är han mitt i samtiden.

Torsten Jurell är ett unikum i svensk samtidskonst. Jag har sett många fina utställningar med hans verk. Alla är lika, men ingen är den andra lik.

BO BORG

Foto: Bo Borg


Lidköpings Konsthall
Förtroenden och svek
Torsten Jurell
18 januari – 15 februari 2010
Arrangör: Lidköpings konstförening


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s