Det är alltid något storvulet över Claes Hakes verk. Storstilat och storslaget är kanske ett bättre ord. Ordet stor måste i alla fall alltid finnas med på något sätt. Han är som skulptör känd för sina väldiga portar, valv och bågar i bohuslänsk granit. Och som målare för sina skissmålningar på dyra papper.
Hans monumentala skulpturer finns idag utspridda och uppskattade både i Norden och världen.
När jag intervjuade honom för många år sedan frågade jag om han tyckte sig ha någon stil. Han svarade: ”Om man gör ett verk som blir uppmärksammat. Om man sen upprepar det kallas det stil. Det är bara idioter som inte förändras som håller på med sådant.”
Oavsett vad han tycker om idioter har en omisskännlig stil. Hur många stora liggande stenbågar av honom har man inte sett. Senast såg jag en i Galleri Astleys skulpturpark i Uttersberg. Andra typiska skulpturer är portar med små variationer som bygger på samma koncept. Men som talesättet lyder; Ändra aldrig på ett vinnande lag.
”Jag har en tanke att bli sedd och en önskan om att sälja, så ser jag på det.”, sa han i en intervju. Så är det nog.
Jag tycker att hans bronsskulptur Bohuslän som numera står vid Göteborgs centrals utgång mot Nordstan är hans mästerverk. Det är en av mina absoluta favoritskulpturer. Den är fri som en kustbris och liknar inget annat. Den är som en storslagen (där kom det igen) målerisk gest i brons. Till skillnad från så mycken trist off-konst man nästan inte ser för att den är så slätstruken, är den här ett verk som jag stannar till vid och gläds åt varje gång.
Och så har vi hans stora produktion av stora stenskulpturer. Man ser dem litet överallt, och stil eller inte, känner man igen dem direkt. Stora starka saker inte tu tal om den saken. De utstrålar kraft och beslutsamhet. Och pryder alltid sin plats. Inte så djupsinnigt kanske, men stiligt. De utstrålar kraft och stillhet och hör varken till vår tid eller någon annan, eller kanske alla.
Men så är det – det där stilbrottet. Man hittade ett av Sveriges största guldfynd i Timboholm utanför Skövde. Claes Hake fick i uppdrag att göra en skulptur som anknöt. Och vad gjorde han. Han förstorade en guldtrådsrulle till jättestort format och satt den i en rondell. Och det blev ett fantasilöst och helt uttryckslöst konstverk. Helt obegripligt i sin konstlösa slätstrukenhet. Men stort är det ju förstås.
Men han är en erfaren konstarbetare som vet hur det är. ”Det är omöjligt att sätta varje pil i tjurens öga, skriver han. Under resans gång blir det oundvikligen en del snedsteg. Man halkar och kör vagnen i diket.” Och det gjorde han den gången.
2018 utkom boken Claes Hake, Mitt arbete. Boken är (förstås) i stort format. Och har massor av bilder. Och handskrivna anteckningar av Hake själv. Här finns många fina bilder av hans skulpturer i intressanta miljöer. Och många av dem är imponerande och vackra i sitt sammanhang, inte tu tal om den saken. Och så är de ju så stora. I boken beskriver han en stenpjäs som är 1,8 x 1,2 meter som ”En liten svart skulptur.” De andra är så mycket större. Har vi nån annan skulptör i landet som tar sig an så stora karlakarlsprojekt?
Det som verkar vara ansenligt självförtroende tar sig också uttryck i stora teckningar på dyra importerade papper med anspråksfulla utkast. Det här snabba, liksom både tvek- och rastlösa och spontana och expressiva måleriet är en kontrast till stenskulpturerna som utstrålar stillhet och tidlöshet.
Alla de här dragen finns presenterade i boken. Det finns inga introducerande eller förklarande texter.
Boken och dess innehåll visar ett imponerande och storslaget konstnärskap. När jag läser igenom vad jag skrivit ser jag att jag använt ordet stor ensam och i olika sammanställningar kring tjugo gånger. Det går det åt när man ska skriva om en bok om/av Claes Hake.
BO BORG
Tips: Klicka på bilderna för att se dem större. Lättare att läsa eventuell text.
Bok: Mitt arbete
Av och om Claes Hake
Inget förlagsnamn eller ISBN nummer
005-20
BoBorg.se 