Jag vill inte svära i kyrkan.
Men ibland känns det som man måste. Det handlar om Patti Smith. Kan det finnas en artist som är mer kanoniserad. Men är hon så kanon nu för tiden egentligen?
Tankarna kommer upp när jag kämpat mig igenom hennes senaste bok, Apans år (Brombergs 2019). Det är en pretentiös bok. Lösa trådar om döden blandat med litet höglitterär namedropping. Och så ett småtramsigt grepp där hon samtalar med en motellskylt. Jag förstår att det ska vara en litet småsurrealistisk approach. Men hur kul är det på en skala? Lägg till det tanken att varje vardagsreflektion om maten eller kaffet tycks vara värt att skriva om. Det kunde blivit en kul intrigdetalj, men så här genomfört med vänster hand blir det bara anspråksfullt och fånigt. Boken är illustrerad med små gryniga svartvita polaroidbilder.
Den förra boken, M Train (2015) är ännu tråkigare. Det är ett evigt kaffedrickande och mellan kopparna tänkte hon litet på sin avlidne make Fred ”Sonic” Smith.
Den hypade Just Kids från 2010 är intressantare. Det handlar om en händelserik tid, och unga människor där hon var den ena och Robert Mappelthorpe var den andra. En fin ungdomsskildring full av förhoppningar och konstnärsromantik.
Men musiken då? Hennes första LP, Horses, kom 1975. Frasen: ”Jesus died for somebodys sins. But not mine.”, inledde som ett budskap från helvetet. Så satte hon sig i respekt direkt. Hon gjorde, bland mycket annat bra på den skivan, en grym version med ett grymt band av en grym låt, Van Morrisons Gloria. Hon gjorde låten till sin egen och kom, helt överraskande för mig, som en ny trovärdig rockare. Och laddade med låtar som Land of a thousand dances och Redondo Beach och…Allt ångade attityd, rockens högoktaniga bensin. Den där första skivan är en rockklassiker av rang, inte tu tal om den saken. Det var 45 år sedan och hon var typ 25 år då, laddad med den existentiella dynamit som är förutsättningen för att rocken ska försätta berg. Man förstod att texterna var viktiga, men man, åtminstone inte jag, analyserade inte så mycket. Det kändes rätt ändå. Men det var mycket snack om Baudelaire och så. Hon var ju poet. Och litterär. Hon hade stencool attityd och gläntade på en dörr mot något större än rockschablonerna. Och hennes röst hade en drabbande personlighet. Här var det på allvar. Jag lyssnar på den när jag skriver det här och den glöder och hettar fortfarande.
Sen har det väl inte kommit så mycket spännande rock från henne. Den stora hiten var Bruce Springsteens Because the night förstås. En perfekt låt. Men handen på hjärtat, man behöver inte ha läst Rimbaud för att lyckas med den.
Sen dess har jag köpt många av hennes album, men spelar dem aldrig. Det har blivit ett slags trygg och slät kulturkofterock som varken är vin eller vatten. Framför allt inte vin.
Men att gilla Patti Smith är väl det som är mest PK i kultursvängen.
Hon har lämnat rocken och den nya sorts prettomusik hon gör intresserar mig inte. Jag blir nästa irriterad på dess slätstrukna förutsebarhet. Men hon hyllas alltid. Får Polarpriset och så. Hon är intellektuell. Mycket sympatisk. Och läser Sjöwall/Wahlöö. Det ger förstås cred.
Men de senaste skivorna och böckerna. GÄSP!
Jag hoppas fortfarande att jag ska ändra mig. Kanske att se henne live skulle hjälpa. Jag ska göra det. För nåt måste det ju vara som jag missar. Något som jag saknar.
Så vi får se.
Osvuret är kanske bäst.
Bo Borg
Boken som föranledde texten:
Apans år
Patti Smith
Översättning: Peter Samuelsson och Brombergs bokförlag
Brombergs 2019
Här två låtar när hon är (var) riktigt bra
Och vilken stilkänsla ändå att göra en cover på Bob Dylans bästa låt (även om det inte är en klockren version)
THOSE WERE THE DAYS!
004-20
BoBorg.se 