Som dom gitarrslingorna …
Det är inte många av lektionerna i Sociologi på högskolan jag minns nåt särskilt av. Men en gång talade lektor Berndt om begreppet ostensiv definition och hur det kan användas. Det betyder helt enkelt att när man inte kan ringa in det man menar med ord och begrepp kan man peka.
Det var på den tiden Van Morrisons LP’n låg drösvis i varuhusens reabackar. Ingen var lojal mot den store hjälten. Utom Carsten. Han köpte flera ex för att lämna till kamraterna. När det gällde Veedon Fleece tackade jag nej. Jag var inte där dåförtiden.
Jag förstod inte då att just på den ratade plattan fanns nyckeln till hur en konstkritiker ska jobba.
Jag var kritiker i vardande. Visste hur jag inte ville vara, dom hade jag sett in action och läst. Men visste inte hur jag själv skulle verka och skriva.
Carsten var konstnär och tyckte att som sådan kommunicerar man med sin konst, absolut inte genom att snacka eller fjäska. Så han höll mig kort. Det gjorde de flesta av hans mindre begåvade och mera inställsamma kollegor inte, oavsett om man om man lät dem hållas eller inte.
Vi klämde en flaska en kväll, grabbar emellan. Carsten valde musiken och det blev Van the Mans cut out Veedon Fleece.
Hur det nu kom sig, kom vi framåt kvällen in på konstkritiken. Hur ska en konstkritiker förhålla sig till konsten på en utställning? Det måsta vara den och inte konstnären det handlar om. På den punkten var han kompromisslöst orubblig, så konstnär han var. Och jag med, sån kritiker ville jag bli.
Utan att känna till begreppet ostensiv definition gjorde han en klockren. Han satte på låten Bulbs, mästerverket som är första låten på sida två på Veedon Fleece.
”Det här är en fulländad låt med en av dom stora sångarna på topp. Den skulle banne mig fungera a capella. Men hör du de där sologitarrpassagerna som John Tropea lagt på efteråt. Utan dem saknas en viktig dimension, utan dem vore inte låten lika levande och angelägen. Som dom gitarrslingorna ska du vara som kritiker. Du måste bidra med nåt. Det ska utgå från verket och formuleras på ett sätt som berikar och förmerar upplevelsen. Det måste vara aspekter och resonemang som pekar på och stryker under utan att fråga, särskilt inte konstnären. Det är bara de svar som verket självt ger dig som är relevanta. Det är i växelspelet mellan dig och konstverket, och bara er, det kan skapas nåt som har värde som konstkritik.
– Så ska du jobba som konstkritiker Bosse!
Då blir det nån mening med kritiken”, sa han och tog utan omsvep en välförtjänt sipp och höjde volymen:
”… I’m kicking off from center field
A question of being down for the game”
BO BORG
Lyssna på Bulbs, så förstår ni också:
Carsten Hellström 1950 – 2000
Lunnevads folkhögskola
Representerad: Norrköpings konstmuseum, Östergötlands länsmuseum, Statens konstråd, ett flertal kommuner i Östergötland
Offentliga uppdrag: Norrköpings kommun, Lidköpings Kommun, Söderköpings kommun, vägverket
BoBorg.se 
Hej Bo!
Har precis läst din text om Konstkritiken, Carsten, Van the Man och slås av Carstens visdoms ord.. och kritikerns ödmjukhet.
Intressant läsning…
Allt väl
Björn
GillaGilla