Susanna Slöör – Tankerum

Det var länge sedan jag fastnade så i, eller snarare för, en bok som Susanna Slöörs Tankerum.

Ta bara omslaget. Det är en bild med en nästan magnetisk dragningskraft på mig. Förutom att vara så eftertänksamt vacker och fint färgstämd är den rytmisk och gåtfull. Och så är det – det där med orden. Bilden är så självklart och obekymrat olik hur det mesta av annan konst ser ut. Det är skönt när man möter en bild som inte för tankarna till influenser utan mot sitt eget uttryck och innehåll.

Öppna pärmen på den här boken så börjar en spännande läs- och bildupplevelse. I hennes Tankerum tiltas de vanliga uppfattningarna om bild och ord, och ordbild och bíldord.

I presstexten får man veta att texten improviserats fram en varm sommar på landet. Vädret, fåglarna minnena och associationerna får föra hennes tankar dit de vill. Resultatet blir en bildad skribents flöde av observationer och reflektioner, tanke- och känsloanknytningar de får att ge sig till känna.

”Texterna är skrivna med målarens blick snarare än författarens avsikter”, skriver hon. Så har hon kanske tänkt och planerat, men så kan inte jag läsa texterna. Tvärtom är de för mig fragmentariska stycken med nästan essäiskt djup och skärpa i formuleringarna.

Hennes syfte är att de här orden ska skrivas in i bilder. I boken kan man se exempel på att så skett. Det går inte att läsa texterna på vanligt sätt, men vetskapen om att de finns där skapar en dialektik som laddar bilderna på ett speciellt sätt och får dem att samtidigt glimra på ett både inåtvänt och utåtriktat sätt.

”Söker de uppblossande bilderna i orden, språkbildande och bildsprakande.” Hon leker gärna med orden, deras ljud, tvetydigheter, kontraster och klanglikheter. Men också med betydelseglidningar, inbyggda paradoxer och semantiska överlagringar. Jag vet inte om jag håller med henne om att det skulle vara ett mera målaraktigt än ordkonstnärligt sätt att använda dem. Jag ser det mera som poesi än måleritexter. Om det nu är nån skillnad. Men de gäckar mina gamlavanliga synsätt på både ord och bild och lockar fram och kräver andra strategier i tillägnelsen.

”Hur målar man med de döda bilderna orden rymmer” skriver hon. Är det, det hon gör verkar det av bilderna att döma vara en bra konstnärsmetod. Jag har bara sett de här bilderna reproducerade i litet format i den här boken, men det tyder på att det är en bildmässigt fruktbärande metod.

Hennes bilder som jag ser dem avbildade i den här boken är fascinerande. Den där kontaminasammanblandningen av ord och bild, som hon gör den, gör bra saker med både orden och bilderna. Målningarna av fåglarna, ett annat bildspår är expressivt halvföreställande måleri av bästa märke.

”Det vetbara ställs mot det kännbara. Känslan mot det kända. De glidande skalorna är målarens bästa vän.”, säger hon och beriktigar det med sina bilder. Både hennes bildkonst och texter ger syn för sägen. Jag hamnar i tankar hela tiden under läsningen. Det är den kvalitet jag söker i både bild-och ordkonst.

”Felet med tankekonsten är att den bakbinds av språket”, skriver hon en varm sommardag. Jag kan förstå känslan, men delar inte uppfattningen. Men det fina med den här boken är att den är fylld av både intellektuellt och känslomässigt knivskarpa tankesprång. Många av dem skakar om mina, och det uppskattar jag.

Det här är en bok jag kommer att återkomma till.
Gör det ni också.

BO BORG

Fotona är tagna vid Susanna Slöörs utställning hos Galleri Hammarén i Göteborg den 16.11 – 7.12 2019

Susanna Slöör är född 1962, bosatt i Stockholm, är parallellt med den konstnärliga gärningen verksam som curator och konstskribent. Hon medverkar regelbundet i nättidskriften Omkonst, för vilken hon också är ansvarig utgivare. Susanna Slöör innehade under åren 2010 – 2017 tjänsten som Konstakademiens ständiga sekreterare.