Safe (2.0) – Skara Skolscen

Avgångselevernas slutproduktion på Skara Skolscen tillhör årets höjdpunkter i det skaraborgska kulturlivet. Det är något jag verkligen ser fram emot varje år.

I år satte Covid 19 käppar i hjulen. Den krånglade till förberedelsearbetet. Och man får ta emot en publik på max tjugo personer i salongen. Så det viktiga mötet med publiken med den slutproduktion man jobbat så mycket med blir provisoriskt. För att kompensera både teaterfolket och framför allt publiken livestreamades premiären och föreställningen den 24 maj. Det blev en speciell upplevelse för mig som tillhör en riskgrupp som, så gärna jag ville, inte skall närvara i salongen. Jag följde livestreamen. Det gick bra. Men det blev något annat. För visst saknade man premiärstämningen i lokalen. Teater bygger på närvaro och kontakt och den känsla som kan skapas i det levande mötet mellan skådespelare och publik i teaterrummet. Den uteblir vid skärmtittande. Jag känner mig motvilligt kritisk till den upplevelse den här föreställningen levererar. Kanske fungerade några av de saker jag är kritisk emot bättre i teatersalongen. Jag vill gärna tro det.

De unga teatereleverna har tillägnat sig gedigna teaterkunskaper.  Det märks att de är angelägna att få visa upp vad de lärt och kan leverera. De kämpar på för gruppen och för sig själva. Just den där entusiastiska fighterkänslan är nåt jag särskilt uppskattar när det är premiär på Skara Skolscen. Den attityden kommer att föda mycket bra teater.

Det är inga enkla uppgifter avgångseleverna ger sig på. År efter år får vi se svåra uppsättningar som ställer minst sagt höga krav på de unga skådespelarna.

Det som slår en den ena avgångsföreställningen efter den andra är att man så bra tagit till sig teaterns själva grundbult, det att teater är ett kollektivt uttryck. Här gäller laget och det är alltid laget SS samfällda insatser som vinner matcherna.

Årets föreställning heter SAFE (2.0). Det är en pjäs om att vara människa i vår del av världen idag. Både det yttre trycket och det inre är påtagligt i vår kravfyllda tid.

Föreställningen är ett collage av olika texter som analyserar världsläget. Det blir tyvärr ett slags deklamationer av demagogisk karaktär. Skådespelarna försöker att klä texterna i känslor och engagemang. Men hur nyanserar eller personliggör man en agitatorisk text av Greta Thunberg eller Johan Ehrenberg. Det är viktiga texter man tar upp. Inlevelsen är inte att ta miste på.

Men så är det det där med pjäsens form; det konstnärliga uttrycket. Som pjäs betraktat är SAFE (2.0) inget vidare. Innehållet är bra och viktigt. Men var är teatern i denna räcka av monologer? Det påminner om proggteater på sjuttiotalet. En text delas upp så olika personer säger nån mening var. Och när något ska särskilt markeras läser man som talkör.

Det blir något märkligt när skådespelarna ska gestalta en text eller ett statement och inte levande människor. En av dom deklamerar och så står dom andra och gör rörelser som ska illustrera. Det blir som ett slags charader där man redan vet svaret, för gåtan är ingen gåta. När nån talar om att duscha utförs en masspantomim där de andra aktörerna illustrerar hur kroppen tvålas in och håret tvättas. Och när det handlar om en fågel står gruppen och viftar med armarna upp och ner. Och så sker det gång på gång i olika scener. Jag förstår inte poängen. Kanske var det kul första gången. Men fjärde och femte…

Det här collaget har också inslag som lämnar den stora världen och går in i personliga trauman. Då fungerar det bättre. Monologer nu också, men här ska man gestalta en människas känslor. Då blir det mer intressant och engagerar mer.

Några monologer är särskilt drabbande. Jag tänder på den där en person sitter ensam och biktar sina kval till ett storögt gosedjur. I de olika varianterna kom man närmare både texten och de olika karaktärerna.

Och det finns några riktig fina scener där det brände till. En om ett förhållande som blev kvar på grund av en abort som inte blev av. Och en monolog om han som blev kvar i Sundsvall stack också ut. Väl gestaltade scener ur livet, om livet. Då bränner det till.

Så fanns här ett väl genomfört sångnummer och en märklig och engagerande ordlös korreografiscen med stolar. Jag kan inte tolka den som en del i pjäsens budskap. Men den fångade intresset. Och en sån här föreställning är inte ett läggspel som ska gå ut helt på slutet.

Det är en mörk föreställning. Men mot slutet kommer en strimma ljus med Bruno K. Öijers fantastiska dikt Blåsippan.

Det var trots allt mycket som var bra i den här föreställningen. Det engagerade innehållet, att man ville vända våra blickar både inåt och ut mot samhället. Och framför allt de unga skådespelarna som tog en match mot den här svåra pjäsen.

BO BORG


Frida Guttke, Ebba Karlsson, My Backlund, Klara Bremberg, Adam Biwall Sandberg, Oliver Filipsson, Axel Dennie af Klinteberg, Nina Ronnby, Frida af Schultén och Ebba Gren

Skara Skolscen, Skara
SAFE (2.0)
Bygger på texter av: Falk Richter, Greta Thunberg, Mattias Andersson, Bruno K. Öijer, Helena Granström, Johan Ehrenberg, ensemblen och deras vänner
Regi: Björn Sjökvist
Korreografi: Marie Lager
Scenografi: Adam Biwall Sandberg, Ebba Gren, Ebba Karlsson
På Scen: Adam Biwall Sandberg, Axel Dennie af Klinteberg, Ebba Gren, Ebba Karlsson, Frida Guttke, Frida af Schutten, Klara Bremberg, My Backlund, Nina Ronnby, Oliver Filipsson.
Föreställningen hade premiär på skara skolscen den 21 maj med en publik maximerad av Covid 19 läget till 20 personer i salongen.
Premiären livestreamades.
Ytterligare föreställningar: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 maj. Föreställningen den 24 maj livestreamades också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s