Det är kul med salonger. Klart vi i publiken gillar dem för vi är nyfikna på om det finns kreativitet därute. Särskilt i vårt närområde. Man hoppas på nåt nytt, kanske okänt, spännande, något oväntat, nåt oförutsebart.
Museerna är måna om salongerna för de drar bra med publik. För Skövde Konstmuseum är det inte minst viktigt.
Jussi Ojala, Stubbar, stengods
De etablerade konstnärerna arbetar med stor säkerhetsmarginal och upprepar eventuella landvinningar som vunnit marknadens gillande. Hur många Mr Walker-varianter av Jan Håfström, för att bara ta ett exempel, har vi inte sett genom åren. Det blir som att gå på krogen och beställa en stor stark. Man vet precis hur det smakar och vet exakt hur den verkar. Likadant varje gång. Det är inte det jag söker i konsten.
Salongen är en grupputställning där deltagarna inte har något annat gemensamt än att de vill vara med på Skaraborgssalongen.
Berith Stennabb, mötet 
Eva Åberg, Till Hertha – Cuscino Di Limone
En annan sak när det gäller en salong är att vi utställningsbesökare inte får se de refuserade verken. När det gäller årets Skaraborgssalong handlar det om 1169 verk som inte passerade ekluten. Och de 50 som gjorde det ska nu försöka ta sig igenom den flaskhals som ”publikens dom” och kritiken utgör.
De utvalda verken har på Skövde Konstmuseum i år inte hängts i salongshängning, som har en mer uppknäppt anarkistisk charm, utan med armbågslucka mellan verken. Det ger ett mera konventionellt och stramt musealt intryck, men som också ger de enskilda verken en större chans och tyngd.
Med allt detta sagt finns det flera glädjeämnen för en konstvän i årets Skaraborgssalong. En blandning av gammalt och verk mera i tidsandan.
Marie Beckman, Black Wave, stengods – Göran Magnusson, I skogen, akryl
Marie Beckman och Jussi Ojala har keramiken som material. De är två gamla bekanta för oss Skaraborgare. De konsoliderar snarare än de går vidare. Båda visar typiska verk. De har med tiden förfinat sina uttryckssätt. Skulpturalt. Hög konstnärlig kvalitet. Vi har sett det förut, men det känns fint att se det igen. Vackert så. Verk av den här kvaliteten ger stadga åt upplevelsen av utställningen.
Det finns många arbeten i textila material. Berit Stennabb visar en virkad installation. Bra att virkningen träder fram på ett sätt som känns i tiden, åtminstone för mig. Det är ett mycket stort verk som ser ut som trasiga fiskenät på tork. Verket har konceptuella anspråk också. Dessa framgår väl inte direkt av verket självt, men beskrivs i en skylt som hör till.
Berith Stennabb, Anomicholostic 20, virkning, detalj och installation
Katja Beckman Ojala visar en vägghängd (hand)tuftad bild. Jag uppfattar den som en fri abstraktexpressionistisk komposition, färgmässigt välstämd med textilens mervärden. Färgskalan för mina tankar till femtiotalet. Ullen ger värme i tillägnelsen.
Katja Beckman Ojala, Untititled, handtuftad ull – Emeli Voinea, Betraktarens vän, akryl
Även Emelie Voineas akrylmålning för oss till en annan tid. Uttrycket ger associationer till ett trettiotalsexlibris och färgskalan och bildstilen till en illustration ur Rekordmagasinet. Det är nåt med den där målningen.
Helena Hanssons lilla målning lyser som ett tryggt memento om det traditionella måleriets uttryckskraft, den som finns i bilden själv och inte behöver en bilagd bruksanvisning för att få sitt sagt.
Pär Brandstedt, Anthesis, skulpterat trä
Pär Brandstedt visar en sida jag inte stött på tidigare. Här handlar det inte i första hand om att demonstrera hans berömda handaskicklighet. Han visar en stor installation av långsträckta bleka tunna former som ser ut som böljande undervattensväxter som formats av vattnets rörelser. Det blir en uttrycksfull och vacker skulpturinstallation, säkert tänkt för en placering i offentligheten. Kul när de gamla kämparna vågar sig vidare.
Maria Landgren Hilmersson, Endless Wave, cömposition, mixed media
Maria Hilmersson Landgren blev årets stipendiat för verk som fick juryn att…”omedelbart gå i taket”, med en motivering som heter duga. Här ett smakprov: ”Verket är komplext, mångbottnat och poetiskt.” Man ser ett avskalat piano framför ett filmat svartvittonat havsavsnitt. Så hörs toner som färgar upplevelsen. Det sägs vara en dators uppspelning av ett datorprograms uppfattning och ”översättning” av ”havets frekvenser”. Havets eget ljud är vackrare, men många tycker nog att det vi hör här har det konceptuellas speciella lockelse.
Marianne Förars Gustafsson
Jag avslutar med ett utropstecken! Marianne Förars Gustafsson två affischer. En stentuff och en halvrolig, en som är själva tecknet, den andra kontrapunkten. Lekfull och kanske just därför slagkraftig feministisk agitprop. Jag använder aldrig ordet käftsmäll, men gjorde jag det skulle det kanske vara användbart här i allt estetiserandet.
Right on!
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Skaraborgssalongen 2020
16 april – 13 september 2020 i Konstmuseet, Skövde Kulturhus
Tina Frausin, Dvalins döttrar, makramé mm
BoBorg 