Jag är konstkritiker. Då intervjuar man konstverk. Har man tur så säger de något som griper eller intresserar som man kan resonera kring.
Jag har också i andra sammanhang intervjuat konstnärer. Många av dem har tillhört prepostmodernistgenerationen. Då är det här replikskiftet vanligt:
- Vad vill du skildra med dina målningar?
- Jag vill gestalta ljuset!
- Ljuset?
- Ja, Ljuset!
- Ljuset?
- Ja!
Man kommer just inte längre. Många av de äldre konstnärerna vill eller kan inte tala eller teoretisera kring sina bilder. De som kan har en stor fördel av det. Konstpubliken älskar storytelling.
Nu är det nya tider.
Är det nåt som dagens konstnärer kan är det att tala om sin konst, förklara och själva problematisera. Även enkla verk görs konceptuella och ”djupsinniga”genom en elaborerande skylt bredvid verket avsedd att skapa dimensioner konstlivet av idag estimerar.
Museernas pedagoger och personal får en genomgång av konstnären när det är dags för utställning. De berättar sedan för publiken vad konstnären berättat för dem. De borde i stället ge verktyg till hur man själv kan se och söka. Annars blir konsten ett slutet system som inte fås att avge sin egen speciella energi. Konstnärernas egna produktionspoänger ges tolkningsföreträde av dem som ska lära oss att se själva. Utrymmet för dialog krymper i stället för att öppnas.
Hur ser då några av hyggligt unga samtidskonstnärer på sina konstnärskap och sin situation som konstnärer?
Tidskriften Omkonst (www.omkonst.se) gjorde en artikelserie på nätet där ett knappt trettiotal unga konstnärer och några äldre fick skriva sina tankar om mål och medel i sitt konstnärskap. De här essäerna har nu samlats i pappersboksform i en fin bok med Susanna Slöör som redaktör. Boken är ett samarbetsprojekt med Stiftelsen Hilding Linnqvists konst. Den avslutas med en text av Susanna Slöör om denne som ger en historisk kontrapunkt till dagens resonemang.
Det var länge sedan jag läste en bok som var så givande inför möten med konst av idag. Här handlar det om konstnärer som verkar ha en klar bild av vad de gör. Har de en oklar bild har de en klar bild av den. Det är personliga texter där varje författare sätter fokus på det som känns angeläget för hen.
Det är inte konstnärer som beskriver färdigformade uppfattningar, arbetssätt eller verk. De befinner sig i öppna och kreativa lägen. Många har verkligen intressanta problemställningar, vitala och mycket personliga ingångar och ett språk att formulera både sina möjligheter och dilemman.
Bokens utrymme upptas i huvudsak av konstnärernas ord och tankar. Vi får bara se ett verk av varje skrivande konstnär. Litet synd för många av texterna väcker nyfikenhet och ger mersmak.
”Passionen måste gälla formen, inte Innehållet” menar Lucia Pagano. Man hör det ofta numera, men det är svårsmält för mig.
Anna-Karin Rasmusson vet ett svar: ”Jag har märkt att jag inte ska tänka innan jag sätter igång, för då förhandsgranskar tanken den fysiska kroppen.”
Fatima Moallim är inne på samma linje: ”Ibland frågar jag mig själv hur jag kan skapa utan att ha ett uttalat eller uttänkt motiv? Svaret kan vara att bilderna alltid funnits inom mig.”
Tanken att konsten ska representera något annat förkastas av flera. Särskilt vältaligt av Joakim Lager: ”Genom våra förväntningar på konsten, som en representation av något annat än det vi ser, blockeras helt möjligheten till en sinnlig kontakt med konsten.” Det är ett fint och begripligt statement, men jag är inte ense. Men jag får väl räknas till uttolkarna. Och då har Joakim Lager ännu en välformulerad tanke: ”Den makt över konsten som givits dess uttolkare gör den otillgänglig för dem som befinner sig utanför deras referensramar. Konsten hänger på konsthallens väggar som en manifestation av det som skrivits om den.” Självklart och fullt förståeligt att en konstnär drar sin lans för att hans konst inte är det den ses som av andra utan är tinget i sig. Men det där att konstnären skulle ha tolkningsföreträde till sina verk är en tanke jag inte ställer upp på ändå.
Den här boken är fylld av intressanta och tankar skrivna på ett färgstarkt och därför särskilt engagerande sätt. Roligt och lärorikt att läsa. Inte minst för att man presenterar nya (och för all del en del klassiska) idéer på ett så färgstarkt och självständigt sätt. Man undrar om de här konstnärerna gör lika bra konst som de skriver läsvärda essäer. Då finns det gott hopp. Det ska bli spännande att följa dem.
Att starta ut som konstnär idag verkar vara ett kamikazeprojekt på många sätt. Boken presenterar många innovativa strategier att ta sig an den tillsynes omöjliga uppgiften
Dan Wolgers (en gamling i sammanhanget) har hittat en: ”Så för en konstnär fordras inte förmåga att tala. Eller att skriva. Eller att uttrycka sig begripligt. Inte för kamrater, lärare eller betraktare. Inte ens för sig själv. Det fodras inte ett begripligt konstnärligt uttryck. Det fordras bara att man uthärdar att något inte begripa. Att inte något kunna uttrycka.”
Det måste vara ett surt, men näringsrikt, äpple för många att bita i.
Men som tur är finns det många andra strategier i den här boken.
Fint initiativ av Omkonst att sjösätta det här projektet, först i nättidningen och nu som bok. Jag blev upplyft och stimulerad av läsningen. Och ser fram emot att möta de här konstnärernas verk i utställningssammanhang.
BO BORG
Att bli konstnär
Red: Susanna Slöör
Medverkande skribenter: Jonas Brandin, YlvaCarlgren, Jenny Carlsson, Magnus Dahl, Sara Elggren, Fredrik Fermelin, Kristoffer Grip, Maria Hall, Reza Hazare, Niklas Holmgren, Carolina Hultman, Konsthall323, Frida Krohn, Ylva Trapp, Joakim Lager, Ulrika Lublin, Fatima Moallim, Magnhild Ǿen Nordahl, Malena Norlin, Jakob Ojanen, Lucia Pagano, Anna-Karin Rasmusson, Windy Fur Rundgren, Disa Rytt, Ida Rödén, Susanna Slöör, Jakob Solgren, Kjell Strandqvist, Malin Tivenius, Lisa Vipola, Dan Wolgers.
Grafisk form: Leif Matsson
Förlag: Arvinius+Orfeus Publishing
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst stöder boken med syfte att bygga kunskap och skapa dialog.
BoBorg.se 