Klara Kristalova – Lidköpings konsthall

”Every Picture tells a story”, heter det i en klok hitlåt från min ungdom. Det gäller särskilt Klara Kristalovas bilder och då både bildligt och bokstavligt. I mina ögon är hennes skulpturer mer berättande än beskrivande. De startar ett samtal som drar dig in, snarare än att de lämnar en lägesbekrivning eller ett känslosignalement, även om de ibland gör det också.

Konsthallen har med Klara Kristalovas intåg förvandlats till en teatral totalmiljö. Den är fylld av skulpterade figurer i olika predikament. Intrycken blir många.

Som en bra berättare behöver sin röst och sitt tonfall har Klara Kristalova sina bildmässiga särdrag och manér. De är inte lätta att nita fast, men tydliga och direkt igenkännliga. Hennes skulpturer är gjorda i en naivistisk surrealism. De är grovhuggna, men ändå precisa i formen. Hon har bemålat dem med tjocka glasyrlager med glänsande ytor. Färgen söker kontraster och krockar snarare än nyanser. Men vem har sagt att punken inte kan gestalta aningar och subtiliteter? Det finns en ofta nästan entydig tydlighet i bildspråket som inte desto mindre ger tvetydigheter som ytterligare betydelselager.

Lera verkar vara ett optimalt material för hennes sätt att arbeta. Taktiliteten är en viktig del av uttrycket. Glasyrernas tjocka lager och glanser förstärker. Att gjuta de här i brons tror jag skulle göra uttrycket livlöst. Det skulle bli som skillnaden mellan ett levande djur och ett uppstoppat.

Uttrycket dras ut i sin extrem, som i den med en kvinna som det rinner en svart syndaflod ur munnen på. ”…varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun”. Orden kommer ur Uppenbarelseboken. Och det är nog inte det, d v s avskyn för PK, den här skulpturen handlar om. Men visst är den som en uppenbarelse. Om att prata skit och skämmas för det. Eller en ungdomsfylla som gått snett. Ögonen berättar oavsett vilket om ruelsen. En fantastisk skulptur. Så befriande med en konstnär som ger sina verk innehåll, utan att för den skull ge avkall på formens egna uttrycksmöjligheter. Här är nog innehållet formen, och formen innehållet, men med det där svårgripbara extra som ger bra konst dess särart och speciella mervärde.

Någon av skulpturerna är mera konventionella i sitt uttryck. Som den med en flicka på väg mot vuxenvärden. Hon går stadigt in i det nya okändas ingenmansland. Hennes blick berättar om hennes trauma.

En av Klara Kristalova specialiteter är att skapa blandformer av växter, eller djur och människa. När Henrik Allert gör sådana bilder tycker jag mig förstå att han vill peka på att det är en gradskillnad mellan däggdjuren snarare än en kvalitativ. Klara Kristalovas blandfigurer är fascinerande och triggar kreativiteten, men det är svårare att säga vartåt det bär. Vad hon menar? Men de är alltid karaktärsfulla och engagerande.

Uttrycket i utställningen är affekterat. Det teatraliska förstärks att hela långväggen i Konsthallen är täckt av en jättevepa med miljöskapande delar av collage och målningar som förstorats upp och förts samman. Det ger en scenografi för skulpturerna men tillför i övrigt inte mycket.

Några av skulpturerna är särskilt minnesvärda. Jag tänker på en med en figur som tycks dricka sig otörstig ur en källa. Eller handlar det om Narcissos som vill släcka törsten efter sin spegelbild.

Min speciella favorit är skulpturen av en cool ängel med solglasögon och massor av attityd.

På den här utställningen visas också måleri. I mina ögon hamnar det i skymundan för de märkligt drabbande skulpturerna.

Till slut. Utställningen heter Dikt och Tanke. Min association går till en bok av Gunnar Tideström vi hade för att förbereda studentförhören i svenska back in the day. Där fanns superkorta sammanfattningar av verk ur dåtidens kanon man kunde bli förhörd på. Kanske ska man tänka att Klara Kristalovas skulpturer ska fungera på samma sätt. De gestaltar komplexa känsloförlopp i buljongttärningskoncentrerad form. Och det räcker. De blir effektiva stimuli för att trigga i gång en interaktion mellan konst och betraktare. Konst som kommunikation är en lika ofta som oftast tom klyscha. Men med Klara Kristalovas skulpturer fungerar det verkligen på ett starkt och meningsfullt sätt.

BO BORG

Foto: Bo Borg


Lidköpings Konsthall
Dikt och tanke
Klara Kristalova, skulpturer och målningar
13 juni – 22 augusti 2020


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s