Sommarutställningen är en de av det vinnande koncept som gett Läckö slott dess gedigna kvalitetsstämpel. Årets tar sig insiktsfullt an det ömtåliga och det sköra i konsthantverk och konst. Det handlar främst om det förgängliga som motiv. Men ibland har innehållets utsaga förstärkts av att gestaltningen skett i spröda och ömtåliga material.
Med föremål ur Nationalmuseums samlingar visar man en utställning där verken är från femtonhundratalet fram till våra dagar. Som alltid när det handlar om föremål handlar det om dyrbara överklassföremål.
För mig är det här den intressantaste och mest givande sommarutställningen på många år. I stället för kronologisk monterredovisning har man här problematiserat ett ämne, gett det flera aspekter och givande korskopplingar mellan tider, motiv, synsätt och material. I år har man till och med gjort sig omaket att klä in de hårda säkerhetsmontrarna i mjuka tyger. Montrarna är en förutsättning för att de här både dyrbara och i många fall omistliga föremålen ska kunna lämna Nationalmuseum. Med draperingen försvinner litet av Fort Knoxkänslan de ger.
Det är ett brett och allmänt ämne man tar sig an i år. Men man har gjort tunna men dock anknytningar till Magnus Gabriel de la Gardie och därmed indirekt till Läckö, och det tyder på ambition och omtanke. På en stor vepa citeras en psalm han skrivit. Det handlar om det ömtåliga och utsatta livet, även fast han var en av de mest skyddade. Litet märkligt låter det när den stenrike Magnus Gabriel de la Gardie skriver: att han skall komma ”Uhr fattigdom” till Guds rika hus. Men alla har ju sitt kors att bära.
Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum
Men förr var döden närvarade på ett mera påtagligt sätt. En symbolisk framställning av den ständigt närvarade förgängelsen kan man se i flera föremål på utställningen exempelvis i ett fickur i form av ett kranium i silver och mässing av en okänd mästerhantverkare från sjuttonhundratalet. Samma medvetenhet om dödens obönhörlighet finns i sjuttonhundratalspsalmen: ”min gång närmar sig min bår. Jag går mot döden, var jag går”.
Det finns ett stort antal så kallade vanitassymboler (påminnelser om döden) i bildkonst från olika tider. De är ofta drastiska med en rad symboler för livets utslocknande som kranier förstås, men också släckta ljus, utspillda glas och nästan urrunna timglas. På utställningen finna flera välvalda exempel.
Ett mera både närliggande och poetiskt sätt att närma sig det bortflyende är en monter med målningar av moln. De har fascinerat människor i alla tider och man söker betydelser i deras flyktiga former. Och målningarna är vackra och romantiska.
”Allt kan göras i porslin, vad man än önskar” hävdade Johann Joachim Kändler, vid fabriken i Meissen. Det är nästan så man tycker det är synd ibland. I Meissen gjorde man massor av färgglada figuriner. Den ena grällare och dummare än den andra av de här två montrarnas innehåll att döma. Här kan man tala om förspillt hantverkskunnande. Kitsch är kitsch om än i Nationalmuseums säkerhetsmontrar.
Foto: Hans Thorwid/Nationalmuseum
Här finns också exempel på föremål som går motsatt väg, som utmanar förstörelse och utplåning genom att de formulerar sitt budskap i de mest skira och ömtåliga material. För mig är det finaste ett halssmycke i äggskal, guld, sötvattenpärlor och mjukaste guldtrådar från 1997 av Helena Sandström (f 1970). Det är ett konceptuellt konstverk som dessutom har en påtaglig skönhet och poesi. Formen är innehållet ändå finns flera tolkningslager. Bättre än så här blir sällan konsten. Men skulle staten se det som konst skulle det ingå i Moderna Museets samlingar. Men med deras fyrkantiga synsätt fackas det som konsthantverk och då ska det höra till Nationalmuseum. Det ska statstjänstemän till för att förstå den klassificeringen.
1970, Glaserat stengods
Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum
Flera verk visar hur hårt och okänsligt vi människor exploaterar naturen, att vi sätter igång irreversibla processer där vi förstör utan återvändo. Skulpturen Skapelsens krona I Glaserat stengods från 1970 av Britt-Ingrid Persson (f 1938) är ett exempel på slagkraftig protest mot hårdexploatering. Ett par stövlar klampar in i äggskal så vi nästan hör det obönhörliga krasandet. Det är lättare att göra en omelett än att återskapa äggen.
Ett annat suveränt protestkonstverk är Skulpturen Byn gjord i Glaserat stengods 2014 av Per B. Sundberg (f 1964). Stora svarta moln, både ödesmättade och ödesdigra över en by. Byn har blivit kolsvart av det nedfall som kommer ur husens egna skorstenar. Det är vi själva som gör oss själva illa.
Utställningssalarna är fyllda av massor av intressanta och på olika sätt betydelsebärande föremål. Det är svårt att läsa på informationsskyltarna som hänger i dunklet vid varje monter. Men informationen finns på Nationalmuseums utmärkta app där var och en med en modern mobiltelefon kan gå in och få fakta. Tänk om jag hade vetat det vid mitt besök, så mycket bättre upplevelsen hade blivit.
Det är en rik och givande stund att möta de här föremålen och fundera över innebörder och undertexter eller i många fall bara njuta av förstklassigt hantverk. Här finns något för alla oavsett om man är intresserad av historiska föremål eller samtida, form eller innehåll.
En utställning som den här har många stort utbyte av.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Läckö Slott
2020 års sommarutställning
Hanteras varsamt – fragilt, flyktigt, förgängligt
Utställningen pågår till den 30 augusti 2020
BoBorg.se 