Ibland har man glädje av sin obildning. Med den nu pågående utställningen på Galleri Hammarén fick jag en glad överraskning. Här visas bilder av Maurits Ylitalo, en ny och mycket positiv bekantskap för mig. Tänk att Borås där han verkar ligger så helt utanför de storstadscentrerade innekretsarna. Det beror inte på konsten, utan på perspektivet.
Jag ser direkt att Maurits Ylitalo jobbar med måleriet i en tradition som det finns mycket konstnärlig energi i. Jag tänker på tuffa målare som Olle Schmidt och Oskar Nilsson. I bakgrunden spökar Dick Bengtsson och bara det ger bra vibbar.
Jag uppfattar ett sceniskt, nästan scenografiskt måleri. Han målar upp en spelplan med föremål eller personer som ruvar på en lika outsagd som påtaglig laddning. Det ligger något i luften. Och som betraktare kopplar man på alla sensorer. Den förmågan försätta betraktaren i beredskapsläge gillar jag. Det här är inte bilder att vernissagemingla förbi med cider i plastmuggen. Här är det på allvar.
Det handlar om ett starkt bildfabulerande. Några är berättande scener från forna tider, kläder och peruker för mina associationer till sjuttonhundratalet. Tidsresan ger dramat allmängiltighet. Och brunsåsigheten är en tidsmarkör. I en av bilderna står en man och tycks ha fått ögonkontakt med en hjort. Vad händer egentligen? Närkontakt? Tankeöverföring? Träden sträcker frågande ut grenarna.
I en annan av bilderna står en man i en låda. Han ser outsägligt ensam och frusen ut. Inget i den omgivande naturen ser vänligt ut. Det flyger några röda gestalter här och där i luften. Väsen är det ord som klär dem. Allt är målat i en slags naivistisk hardcorestil. Det är genomtänkta kompositioner, men mera i drömmens (eller varför inte fantasins) logik än att de passar in i vardagens perceptionsmallar.
Maurits Ylitalo förknippas med collageteknikens sätt att klippa sönder och klistra ihop nytt. Den stilen går också i några av målningarna med inklippta former.
Cadillac i ökenlandskap, 2020 – Floden, 2020 – Den ensamma bilen, 2019
En serie målningar från amerikanska ökenlandskap i cinemascope är gjorda på ett annat sätt. Här finns flera med det där Caspar David Friedrichgreppet med människor vars ryggtavla man ser när de tittar ut över storslagna landskap. Det tog Dick Bengtsson upp och så gör hans devota adapter i våra dagar. Det där att stå och titta ut över det grandiosa landskapet har blivit standardsymbolen för existentiell undran. Och än är den inte utsliten. Åtminstone inte om man gör skildringen så bra, komplex och egen som Marits Ylitalo.
En annan självklar konsthistorisk intertext när man ser bilar i ödesmättade landskap går till John-E Franzén och Ulf Wahlberg. Deras stora amerikanska bilar i förfall i amerikanska badlands blev för många av oss vanitassymboler för överflödssamhället. Men dramat är mer sammansatt än så.
Maurits Ylitalos bilder har litet av det där. Och så något mer. Människorna är små, bilarna med, men naturen är storslagen men på ett sprött sätt. Och i en målning finns en märklig molnformation i form av en bilsiluett.
En scen är inramad av stora träd som omsluter människorna och får de stora bilarna att kännas små. Den har titeln Varje träd är en människa. Fast vi alla både vet och ser att det inte är så. Eller… Marits Ylitalos bilder osäkrar tvärsäkerheten.
Det är lätt att ta till slitna postmodernistklyschor som ”blandning av högt och långt” för motivmixen och att kalla splittringen i fragment för ”dekonstruktion”. Men lika gärna kunde man säga att hans hopmontering av disparata föremål och bitar av verklighet är ”konstruktivism”. Detta för att få sagt att som man ropar till de här bilderna får man svar. Men inte svaret förstås, om nu ett sånt finns. Det verkar vara flera i både livets och konstens ekokammare.
Maurits Ylitalo är verkligen en målare i ordets goda bemärkelse. Hans måleri kan tala obehindrat på många av färgens dialekter. Han är både djärv och prövande i färgen. Och färgerna både understryker målningarnas dolda narrativ och har en egen agenda. Dialogen med innehållet skapar en dialektik som ger liv åt bilderna, en puls och en nerv.
Det här är stark konst som inte lämnar någon i fred.
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Galleri Hammarén, Göteborg
Maurits Ylitalo, målningar
22 augusti – 12 september 2020
BoBorg.se 