Det verkar inte finnas någon annan tanke bakom utställningen Gjuta, Måla, Väva än att visa aktuella verk av Andreas Eriksson, Lovisa Ivenholt och Martin Hansson. Men det räcker långt visar det sig. Tre så bra konstnärers verk står sig starka i sig och utan synergier och tematisk draghjälp.
Lidköpings Konsthall har fyllts av intressant konst, och olikheterna förstärker de enskilda uttrycken.
Man kan dock konstatera att alla tre artisterna förhåller sig till naturen. De gör det på helt olika sätt, mer direkt som Martin Hansson och mera implicit som Lovisa Ivenholt.
De söker alla sitt egna konstnärliga gränssnitt vid åsynen av, och kontakten med, naturen. De ser, men vill komma vidare. Var på sitt sätt vill de transcendera, om man så vill, från att se till att inse. Att få naturen att med konstens hjälp lätta på förlåten. Oklart mot vad, men till något mer och annat.
Lovisa Ivenholts del av utställningen är den mest disparata. Hon verkar planmässigt jobba sig igenom den mer eller mindre, mest mindre, naturanknutna abstrakta expressionismens uttrycksmöjligheter. Det verkar mindre handla om naturen och dess olika uppenbarelseformers utseende, utan mera om den subjektiva känslan inför, eller den egna uppfattningen om, naturens ”väsen”. Inte vad naturen är utan kanske mer de gåtor den kan låta oss glänta på förlåten till. Det finns naturligtvis ingen fast punkt eller någon konkret kärna i något så allmänt och allomfattande som naturen. Och det är alldeles oavsett hur mycket man söker. Men det finns egenskaper att undersöka med måleriet som sin metod.
Lovisa Ivenholt verkar inte ha avgränsat sitt område. Hon prövar sig intuitivt fram åt olika håll där annan konst lika mycket som naturen själv verkar ha inspirerat. Mest av allt verkar hon vara intresserad av själva måleriet, dess speciella egenskaper och vart dess processer kan föra henne, och via bilderna våra ögon och sinnen.
Hon verkar lita på sin ingivelse i måleriakten och vart den för hennes måleri. Det blir många olika uttryck, som gör det svårare att se vad hon vill och vart hon är på väg. Men vet du inte vart du ska har det ingen betydelse vilken väg du tar. Med intuitionens hjälp kommer man fram nånstans ändå. Som Tranströmer sa, det finns platser man kan nå bara genom att gå vilse.
Bäst tycker jag om den målning, olja på plexi, som heter Eel. Där har handen och verktygen gått fram och liksom följt och fångat rörelsen och myllret av ålar i en sump. Målningen Kärleks stora outgrundliga yta är vacker och spännande på ett mystiskt sätt. Och det finns flera andra i olika uttryck.
Martin Hanssons skulpturer är favoriter både bland kritiker och hos den breda publiken. Han vet vad han vill visa i sin konst, och bättre än så, han vet hur han ska göra det. Hans arbeten tar alltid sitt avstamp i gediget och kompromisslöst hantverk. Han är t ex en så skicklig bronsgjutare att många framstående kollegor vill anlita honom för sina konstprojekt. Bland dem hans medutställare här; Andreas Eriksson.
Det är något visst med hans djurskulpturer. De väcker olika känslor som glädje och omsorg. De visar hur både stark och ömtålig naturen är. Och vilken glädje och mångfald den rymmer.
Martin Hansson jobbar i olika material. Trä, keramik och brons.
I utställningen finns en fantastisk skulptur med en babian som motiv. Han har gjort den i trä för han menar att han med hjälp av just det materialet kan fånga dess särart bättre. De grovsågade delarna gör det tydligt hur han ser och tänker som formbyggare och skulptör. Han har använt björk för barken ger rätt karaktär åt pälsens mönster och struktur. En knuta från ett träd ger ett perfekt babianarsle.
Martin Hansson har ett stort naturintresse det märks i hur han ger form åt de olika djurens särart och fångar enskilda särdrag precis på kornet. Han är nog mest känd och omtyckt för sina fågelskulpturer i stengods. Och det är lätt att se varför. Han vill att hans alster ska rymma ett skulpturalt bärigt bygge av former, frusen rörelse och rätt mönster i ytorna. Han stora kunskaper om djuren kombinerar han med ett lika stort intresse för, och kunskaper om, skulpturen och de olika material han använder. Han gör inte ”uppstoppade fåglar” i lera. Han är ute i ett annat ärende. Också.
Det handlar mer om att fånga en rörelse än en ett fruset ögonblick. Han fångar karaktären hos djuret, och han gör det så himla bra, genom att koncentrera sig på de stora linjerna och helheten. Han vill hitta punkten där fågel och skulptur möts på lika villkor, med högsta respekt för båda.
Likheten med naturens fåglar ligger främst i uttrycket. Igenkännandet blir spontant och naturligt.
Han visar en stor get i brons i bästa naturalism. Den får mig att tänka på den tävling om utsmyckning av torget i Götene som han tyvärr inte vann. Han hade gjort S:t Helena till häst. Den var gjord i klassisk stil, med ett viktigt undantag Ryttarmonumentets ryttare var Helena. Tänk att Götene, min hemkommun, kunde haft ett ryttarmonument med en kvinnlig ryttare, som varken var kung eller militär. Ett feministiskt statement. En fantastisk symbol i all sin naturnära självklarhet.
Det första man ser genom porten till Konsthallen den stora väven Weissensee. Det är ett ovanligt vackert konstverk som visuellt, känslomässigt och intellektuellt sätter en schackmatt. Den är komponerad och producerad av Andreas Eriksson och vävd av Siri Karlsson, Maria Andersson och Sara Eriksson. Stort format, i en mild, lågmäld färgskala. Produktionshastigheten för vävandet sägs vara 2 cm per arbetsdag så bara vävningen har tagit många månader. Materialet är ofärgat lin. Det visar sig ha många toner och nyanser. Linets färger och skiftningar kommer av vart det vuxit, olika linsorters förutsättningar, jordmånen på växtplatsen och vad ljuset gjort med det. Det är mycket teknik och hantverkskunnande bakom en gobeläng som denna. I botten finns en komposition av Andreas Eriksson. Så byggs uttrycket upp i väverskornas arbete med stor respekt för linets egen textur och de toner naturen gett dem. Det är rasande skickligt utfört med materialval och teknik utöver det vanliga. Textilen skapar intimitet och varm närhet.
Det är så mycket hantverk i ett verk som detta att det är lätt att fastna i teknikberättelser. Men det handlar ju om konst. Och då vill man vidare. Hantverket och materialet ger sina uttryckslager och en del av storytellingen, inte tu tal om den saken. Men för mig är det konstnärliga uttrycket utöver linet och handaskickligheten som jag söker. Och finner.
Andreas Erikssons är fortfarande mest känd för sitt måleri. Och målningarna och textilen är nära släkt, så olika de är, det ser man direkt. Hans målningar både skapar och bryter illusionen av landskap. Det gör det här textilverket på ett sätt på samma, och samtidigt på ett helt annat, sätt. En målning är alltid främst färg på en platt duk och det är en viktig egenskap hos verket, kanske dess u.s.p. Han arbetar utifrån den uttalade förutsättningen att färg är ett material vars olika egenskaper kan användas som ett konstnärligt språk per se. Han är inte ute efter att göra landskapsporträtt eller att ladda motiven med teorier och målarstatements. Han använder sina intryck av naturen för sina måleriska syften. Det handlar om att se bilden som bild i sig och inte alltid som tecken för något annat, menar han. Samma grundattityd gäller för textilen.
Kan man kalla det för materialromantik? Visst, men säger det så mycket mer än ordet. Ja, kanske att själva materialet tillskrivs ett slags jag och egen vilja som gör sig delaktigt i skapandeprocessen. Och det är ju romantiskt så det räcker.
Andreas Eriksson, Havet, Olja på duk (t.v.), Driving, olja på duk i fonden (t.v.), Damm, olja på duk (t.h.)
På utställningen visas alltså också målningar av Andreas Eriksson. Hans nuvarande stil för inte tankarna till någon annan konstnärs eller riktnings konst, egentligen vare sig i färg, form eller uttryck. Många målare gör den här typen av naturinspitrerade målningar. Men inte så här bra. Och inte så personligt. Jag dristar mig att påstå att det numera är lika lätt att känna igen en Andreaserikssonmålning som en av Olle Baertling.
Man märker att det är själva måleriet, dess material och dess möjligheter och omöjligheter som i sig är en avgörande del av dess motiv. Samma sak på sitt sätt med de textila arbetena. Att de är vackra, både väldigt påtagliga och samtidigt poetiskt gäckande. Men det där speciella, det som gör att man dröjer sig fascinerad inför dem, och som gör att de finns kvar i ens sinne långt efteråt, det tar sin början utanför ordens räckvidd. Hans målningar har en speciell kraft och närhet av att de inte bygger på att vi associerar till konstnärsproklamationer, manifest eller annan konst. Visst finns de i en tradition, men de är aldrig traditionella. Jag uppfattar och uppskattar dem som i bästa mening personliga, utan att originaliteten tycks vara ett sökt egenvärde, utan snarare är ett resultat av en kreativ och fri konstnärlig process. Man smittas av hans tilltro till konstnärsmaterialen och metoderna och dess speciella potential att engagera och aktivera våra ögon och beröra oss känslomässigt. Det är ett måleri som inte avbildar den natur som det får impulser ifrån, men som har samma mångfald och överraskande obändiga liv som den.
Det här är starka saker!
BO BORG
Foto: Bo Borg
Lidköpings Konsthall
Gjuta, måla, väva
Andreas Eriksson, textil, måleri
Martin Hansson, skulptur
Lovisa Ivenholt, måleri
5 september – 30 oktober 2020
Arrangör: Lidköpings Konstförening
BoBorg 