När Åsa Linderborg resonerar om hon blivit starkare och klokare av året med 13 månader boken handlar om så svarar hon: ”Gud vad jag skulle vilja ha det ogjort.” Hon konstaterar själv att hon är mer skadeskjuten än stärkt av månaderna från hösten 2017 till hösten 2018.
Året med 13 månader är hennes dagbok från den här tiden. Rak och uppriktig uppfattar jag den som, hur man nu kan veta det. En del av det yttre skeendet känner man igen. Men hennes känslor och reaktioner på det som sker är förstås hennes egen sanning.
Året det handlar om händer massor av saker som påverkar och präglar hennes arbete som kulturchef på Aftonbladet. Metoo och händelserna som visade att flera av Svenska Skademins medlemmar hade mycket skit i kalsongerna under frackskörtens bländande glans. Jag får uppfattningen att hon redovisar öppet och uppriktigt.
I metoo uppfattar jag att Åsa Linderborg manade till att man något skulle reva seglen i mediastormen. Hon uttrycker sin tvekan till namnpubliceringar. Hon menar, helt riktigt, att metoo handlar om sexism som maktmedel och strukturer och värderingar som låter det ske. Det ska avslöjas och fördömas med analys av det som skett och strategier för kampen emot snarare än syndabocks listor och skamstockar. Och hon resonerar om vilka konsekvenser det kan få när kvinnans berättelse ska vara det oomtvistligt avgörande sanningskriteriet i media. Hon ser sin kollega på Aftonbladet Fredrik Virtanen krossas. Han blev senare frikänd från anklagelserna om våldtäkt. Men hans yrkesliv och karriär som toppkolumnlist blev förstörd av anklagelsen. Granskningen var viktig. Men det gick för fort. Och granskningarna följdes av personangrepp som dömde innan dom fallit. I flera fall, som t ex Fredrik Virtanen, Martin Timell och andra fördömde och dömde media och med dem opinionen, men domstolarna frikände. Åsa Linderborg kämpade, det kan ingen ta ifrån henne, för rättssäkerhet och pressetik mitt i metoolarmet. I dagboken kan vi följa hur hon analyserar mediaförloppet. Och analysen utlämnar inte hennes egen roll, felsteg och ansvar.
I metoo verkade kampen mellan förtryckande patriarkat och drabbade kvinnor så svartvit och enkelt. Så var det nog i många fall. Men spelet och även maktrelationerna mellan män och kvinnor har också andra nyanser och aspekter. Åsa Linderborg berättar att Fredrik Virtanen, som hon inte känner särskilt mycket i början hälsar henne i korridoren med: ”Hej pudding.” Och att det gör henne glad. Och hon skriver: ”Det fanns en tid när jag också kunde vrida om jacken på vem som helst. Jag spelade ut min kvinnlighet i alla sammanhang som den gav mig fördelar. Jag förstår om män ibland missförstod situationen. Jag fattar också om andra kvinnor blev irriterade.”
Så kom historien med Stockholms Kulturhus chef Benny Fredriksson som bland annat anklagades för att ha tvingat en skådespelare till abort. Åsa Lindeborg var inte ensam om att döma honom ohörd, men hon var den som skrev texten som många resonemangsmässigt menar var orsaken till att Fredriksson tog sitt liv.
Aftonbladet fälldes i Granskningsnämnden för sina skriverier om Benny Fredriksson.
Hon analyserar inte de stenhårda och oförsonliga ord hon skrev om Benny Fredriksson. Hon minns dem inte skriver hon. Förträngning? Hon kunde lätt gå till läggen och kolla upp. Det vore intressant och viktigt att se hennes egen analys och dom över orden. För hon är skarpare än många av de kollegor som nu passar på. Och hon sparar inte sig själv.
Många av hennes kulturjournalistkollegor som långtifrån var utan liknande skuld var angelägna om att kasta första och största stenen.
Hon går i försvar förstås. Men jag uppfattar att hon försvarar Aftonbladet mer än sig själv.
Samtidigt med detta blir Åsa Linderborg lämnad av sin man. Det är ett stort personligt trauma med mycken sorg och smärta, det förstår man. Hon jobbar jämt. Och det verkar vara ett av skälen till separationen. Utarbetad och lämnad är förstås en ruskig kombination.
Dagboksformen ger ett sken av autenticitet och ogarderad och ärlig öppenhet. Så verkar det vara här. Redovisningen av smärtan i skilsmässan. Och våndan över Benny Fredrikssons död. Men det är en dokumentärroman som innehåller redigeringar och tillrättalägganden. Men hon vill på ett sätt jag ser som helt ärligt, redovisa hela bilden av samspelet och konflikterna mellan arbete, kärlek och familj.
Boken är en veritabel bladvändare. Det är ingen självförhärligande eller historierevisionistisk dagbok, såvitt jag kan se. Den är gripande och drabbande. Åsa Linderborg är en skribent och författare av bästa märke.
Året med 13 månade är en viktig läsupplevelse. Dagboksformen gör att man kommer författarens känslor och åsikter nära och på djupet. Det blir en osminkad redogörelse för en medmänniskas kamp och kval.
BO BORG
Året med 13 månader
Åsa Linderborg
Bokförlaget Polaris
ISBN: 978-91-7795-367-8
Åsa Linderborg
Född: 1968 i Västerås.
Bor: Stockholm.
Bakgrund: Journalist, författare och historiker. Kulturchef på Aftonbladet mellan 2009 och 2019. Numera ”senior reporter” fortfarande på Aftonbladet. Slog igenom som författare med självbiografiska romanen ”Mig äger ingen, som nominerades till (och borde ha fått) Augustpriset 2007.
Senaste bok; ”Året med 13 månader”, Bokförlaget Polaris
BoBorg.se 