”En konstnärs enda uppgift är att ta risker.”, är en av Jonas Liveröds många klokroliga oneliners. På det har han byggt en framgångsrik konstkarriär. Så numera är det riskfritt för honom att spänna bågen för hårt. Ljudet av den sträng som brast är också ett projekt för Liveröd att förvalta och verbalisera. Vi är många som fascineras av den attityden, och ännu mer av det som är viktigare i konstnärliga sammanhang; den artefakt som konstnären skapar. En del av Liveröds verk är ofta den lika vältaliga som mångordiga ordkontext han bifogar. Hans konstnärliga pretentioner känns dock aldrig pretentiösa. Han är chosefri på ett avväpnande roligt sätt. Det är inte många konstnärer som är så trygga i sitt värv att de törs skoja med sig själva. Och som även vågar pröva existensens banala sida i kontrast mot det modernistiska gravallvaret. Men det gör Liveröd. Hans konstnärliga stand up går hem även utanför den inre konstkretsen. Respektlöshet, humor och handaskicklighet gör honom till en konstens Uppfinnarjocke, som alltid har en kul lösning på ett problem vi inte visste fanns. Har han en vision så sätter han den i sjön.
För en tid sedan visade han en utställning hos Götene Konstförening. Där visade han en hybrid av teckningar och collage. De var väl Ok, men hade inte alls det fyrverkerikänsla han ofta skapar i sina installationsprojekt. Han har t ex jobbat sig igenom magasinen på Bohusläns Museum och gjort ett liverödskt urval, som så ofta var mera respektlöst överraskande och roande än oroande.
På Skövde Konstmuseum visade han en del av sin samling av allt möjligt och omöjligt, konst och kuriosa som han kallat Liveröds Wunderkammer. Hans öppenhet för det okonventionella och den kärlek till udda föremål som nästan avkitschar av kitschen.
Se gärna min recension av den roliga utställningen på https://omkonst.se/18-liverod-jonas.shtml .
Som sagt, jag föredrar än så länge hans mera gränslösa projekt och installationer framför enskilda konstverk. Men osvuret är bäst eftersom hans konstnärskap verkar vara i ständig utveckling och man vet aldrig hur det muterar.
Jag vet få, om någon, konstnär som kan drömma fram och genomföra en sommarkväll i det förunderligas tecken. Han kallar evenemanget En afton med Luftslottet. Tanken var en stor övning där alla var välkomna. Men på grund av den minst sagt kulturfientliga pandemijäveln kunde den inte sättas i sjön i år. Men Liveröd vet att laga efter läge, så han iscensatte en försmakskväll med inbjudna enligt coronareglementet.
Det blev ett evenemang att trivas i.
Jonas Liveröd bor och har sina verkstäder på Ågårdskvarn utanför Holmestad. Och där gick den här kvällens projektutsällningsinstallationbiomusikföredragsfest à la Jonas Liveröd av stapeln.
Liveröds ateljé och verkstad och vad allt annat det är var öppen. Och bara ett besök där är ett äventyr i Gröna Lundklass. Man tittar på något häftigt. Så fort man vrider på huvudet ser man nåt annat kul. Och hela tiden finns det mer och ännu mer i splitvision som pockar på ens nyfikna uppmärksamhet. Mycket, mer, mest verkar vara ledorden. Jag stannar upp vid en målning med ett stiliserat landskap. Sådana finns det massor av i modernismen och det är alls inte Liveröds grej. Den här målningen ser litet sjuklig ut i färgen. Och på ramen står tre glas med färgmatchade skitiga vattenprover. Det finns inga konsthistoriebegrepp som ringar in vare sig konceptet eller upplevelsen.
Andra bilder här är tredimensionella collage av klädesdetaljer i starka färger. Jag vet mig inte ha sett nåt liknande.
Det finns en bland allt annat en klangbotten av humor i de här bilderna. Men den framkallar inte haha-flin utan inåtvända och eftertänksamma aha-leenden.
Man upplever i Liveröds konst en splittrad helhet som ändå hänger samman. Hellre enhet i mångfald än splittring i enfald tycks han mena.
Kvällens värd hälsade välkommen och berättade om sig själv och sina projekt och idéer. Han är verkligen en konstentertainer och det märks att han trivs i rollen.
Sedan följde ett intressant inslag. Etnologen, författaren och konstnären, professor Bengt ”råttan i pizzan” af Klintberg. Han har skrivit ett femtiotal böcker de flesta med etnologiskt innehåll. Han skrev häromsistens, för att ta ett lokalt exempel, ett av kapitlen i Africa Colls antologi Kvinnohamn. Nu berättade han och läste ur sin senaste bok betitlad Vänster hand och motsols. Den handlar om magiska riter från förr, och sånt kan han sannerligen.
Bengt af Klintberg blev den här kvällen förste mottagare av ett av Jonas Liveröd instiftat och finansierat stipendium. Det heter Je suis une pipe-stipendiet och motiveringen i Bengts fall var ”för ett inspirerande arbete i den fria tankens tjänst.” Lika roligt som välförtjänt att Bengt blev hyllad. Och visst är det fantastiskt att en privatperson i Ågårdskvarn i Holmestads kyrkby kan ha och finansiera ett kulturstipendium. Däremot har hans hemkommun Götene skändligen tagit bort sitt kulturstipendium och därmed möjligheten att visa uppmuntran och uppskattning för kulturella insatser som görs i kommunen. Vi ser två diametralt motsatta sätt att värdera kulturens betydelse och värde.
Sedan bjöds vi på ett kongenialt utformat tilltugg kreerad av Cult of Food. Sällan såg man smakligare och mera stilfulla assietter.
Senare visades George Meliérs filmatisering av Jules Vernes Resan till månen. Till filmen spelade konstnären Tobias Bradford dragspel på sitt sätt.
Kvällens program avslutades med en visning av filmen Grey Gardens med hjälp av Folkets Hus i Lidköpings förtjänstfullt utlånade mobila utomhusbio.
Jonas Liveröd är sannerligen en kreativ och handlingskraftig mångsysslare. Den här kvällen var ett kalejdoskop av intryck och upplevelser att minnas.
Ett luftslott är enligt ordboken fantastiska och storslagna drömmar utan grund i verkligheten. Ett liverödskt luftslott är något mycket bättre och högst påtagligt och njutbart på Ågårdskvarn.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Ågårdskvarn
Luftslottet
Ett kulturfestprojekt av Jonas Liveröd
Det gick av stapeln en minnevärd kväll den 29 augusti 2020
BoBorg 