Outgrundliga äro konstens vägar
Jag fick en inbjudan från Skövde Konstmuseum att jag fick boka en entimmes-konsultation hos The Sustainable Woman. Kliniken visade sig ligga i museets gästbostad i loftgångshuset, Rosa Huset.
Sedan 2014 arbetar The Sustainable Woman med ett projekt som ”…utforskar möjligheter för ett mer hållbart levnadssätt i ett för människan ohållbart (arbets)samhälle.” Hon vill i mötet med andra människor: ”…testa strategier och teorier för att göra motstånd och pröva utopiska idéer.”
Och nu jobbade hon i Skövde med Skövde museum som arbetsgivare.
”The Sustainable Woman ger dig feedback kring ditt projekt, coachar dig i dina privata dilemman och använder sin kompetens och livserfarenhet för att hjälpa dig utifrån dina behov och önskemål”, står det i reklammaterialet. Och vidare: ”I gentjänst vill hon gärna ha massage, en asiatisk matlagningskurs, matchmaking – hjälp att hitta en partner, några lunchlådor, PR och marknadsföring av henne, eller eget förslag som gör henne mer hållbar.”
Fair enough. Jag bokade en tid den första september klockan 10. Kom fem minuter före och knackade på. Inget svar. Men exakt klockan 10 öppnades dörren. Jag släpptes in i ett modernt kontor, Blommor på bordet och en besöksstol där jag skulle sitta. Jag satte mig på en soffa litet längre ifrån av coronaskäl.
På väggarna satt inramade snärtiga slagord. ”Arbetssamhället är det system som stjäl tid av människor. Tid som skulle kunna ägnas åt familj, vänner eller valfri aktivitet.” Och en annan:” Den som begär någonting men som inte har några pengar är i en kapitalistisk ekonomi lika värdefull som en fisk.” Men nån måste väl jobba ihop pengarna som ska ge oss tid att förverkliga oss själva, tänker jag. Men det var ju inte det gamla som gällde nu.
Coachen, the Sustainable Woman, heter Monique Wernhamn. Hon har en diger meritlista. Hon har 533,5 högskolepoäng och verkar av CV:t att döma ha jobbat med allt möjligt från barnvakt till regissör. Men idag var hon alltså coach.
”Våga misslyckas” står det på informationsfoldern. Och tja, friskt vågat hälften vunnet.
Det stod i presentationsmaterialet att hon gillar att dricka kaffe. Det gör jag också. Så det gjorde vi.
Så var det, det där med vad jag skulle bli coachad om. Jag hade väl inte direkt nåt förslag. Och det hade inte hon heller.
Så vi enades om att om jag skulle skriva om mitt besök så skulle hon coacha mig. Så – så fick det bli.
Så, jag ville veta på vilket sätt den här couchingen var konst. Det går nog inte att svara på. Och det gjorde hon inte heller.
Vi förde ett samtal. Var det så att hennes repliker var konst och mina bara vanliga repliker? Det är väl det där med kontexten. Konstmuseet arrangerade och hon är konstnär och då blir det konst enligt nån vidöppen teori.
”Jag leker med hela coachingsituationen och förpackar den som konst. Och då blir det konst.”
Och det spelar ingen roll om jag som besökare inte uppfattar det som konst, sa hon. Det är det ändå.
Det är ett påkostat projekt. Anställd coach/konstnär, kontor, tryckt informationsfolder, affischer o. s. v.
Det blev en trevlig stund. Jag var den femte som hade bokat tid sa hon. Vi diskuterade litet. Och hon sa att vi mår bra om vi kan betala vår hyra. Och det höll jag med om.
Och så det där med betalningen. Jag hade bakat några extra fina matbröd och gjort färska frukostmackor med vällagrad herrgårdsost som jag gav henne. Det var mat och inte konst. Eller blev det konst av kontexten?
Nu när jag kommit hem ska jag fylla i en utvärdering efter konsultation, som gentjänst och den ingår i konstprojektet.
BO BORG
The Sustainable Womans Feedback-Klinik
Monique Wernhamn
28.8 – 3.9 2020
Ett projekt arrangerat av Skövde Konstmuseum
BoBorg 
Risken om man kommenterar kring detta konstprojekt är väl att det då ingår i konstverket.
GillaGilla