När jag flyttade till Skaraborg, och därför slutade som konstkritiker på en stor tidning, bad min efterträdare, som var nybörjare, om några råd. Jag minns vad jag sa. Använd aldrig konstkritikklyschan nummer ett ”i gränslandet”. Och använd inte det slappa uttrycket ”ett slags”. Jag har sett att han använder båda.
Utveckling eller degeneration? Välj det som passar. Spotta och skölj.
I konstsammanhang används de där nötta klichéerna hela tiden. Det är som om det är ett självändamål att göra begreppen och termerna porösa.
Nu är en vanlig uppfattning i konstsammanhang att det nästan är ett kvalitetskriterium (för många det enda) att vara ”gränsöverskridande”. Okey, det kan vara en intressant strategi för att söka hitta något nytt. Men långtifrån det enda. Utveckling sker genom mutationer. Men de flesta misslyckas och rinner bort med spillvattnet. Men hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen, invänder någon. Men det är inte bågspänningen som går till t ex konsthistorien. Det är fullträffarna.
Jag gillar stilleben. Ett av de Skaraborgska konstverk jag gillar bäst är Eva Ström Svenssons Låda med ägg. I mina ögon och i mitt sinne är det ett mästerligt utfört, eller snarare genomfört, konstverk. Det fyller en med glädje över skönheten i vardagen. Och äggen är fyllda med implicit, men påtaglig symbolik. Det konst som talar lågmält, men den talar för sig själv. Det visar att stillebenkonsten är aktuell i sin tidlöshet. Och att en av de allra bästa utövarna finns i våra krokar.
Här finns allt det jag gillar med stilleben; stillheten, eftertanken, omsorgen om tingen. Bilden får en automatiskt att sänka tempot och tänka efter och reflektera. Tilltalet är förtroligt och respektfullt. Det är konst som startar processer av sig själv. Det behövs inga skyltar med franska filosofnamn bredvid för att skapa innehåll.
På Skövde Konstmuseum pågår nu en utställning med titeln Konstmuseet Fokus, Stilleben, tidskapsel.
Här visas olika sorters stilleben. Utställningen ingår i ett pedagogiskt sammanhang. Man har tagit verk ur sin samling och fört dem samman under begreppet stilleben.
Det finns ett klassiskt stilleben av högsta klass. Olle Skagerfors kan man lita på. Likaså Bengt Lennart Andersson. Hans blivande hårdmacka är verkligen fin. Mariestadsgrabben Jörgen Fogelquist har gjort en surrealistisk skulptur som skildrar det oförmodade mötet mellan ett skohorn och en trappa, inte på ett operationsbord, men väl i en monter i drömmens skala.
Lasse Persson är representerad med en vacker och mångbottnad bild. Den föreställer en gitarr och en dragharmonika, en blinkning till Gustaf Fröding. Stiliseringen av form och färg är klassisk, gjord av en konstnär som kunde sin Picasso.
Elly Hemberg har gjort ett klassiskt stilleben i renodlad puristisk stil, utsökt i färgstämning, formharmoni och stilisering. Så bryter hon stämningen totalt genom att montera den på baksidan av en kilram. Har hon klippt av sin komposition och lämnat ramen framme. Så blev det en verfremdungseffekt som gör bilden mindre till renodlat stilleben och mer busigt konceptuell.
Sen är det mycket som är ”i gränslandet”. Sånt som man inte (om kontexten vore en annan) skulle facka som stilleben, även om det är ”ett slags” sådana.
Anna Sjödahl (detalj) – Anna Sjödahl och Lasse Persson
Av Anna Sjödahl visas en projektor i stort format. Jag tänkte att det var en målning av Lasse Persson först. Men Anna Sjödahl har nåt i alla stilar och motiv. Det finns några teckningar här i en annan.
Det finns en gammal museimannatanke som säger att en utställnings kvalitet kan mätas i hur många samtal den väcker. Här finns mycket att tala om.
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Skövde Konstmuseum
Konstmuseet Fokus
Stilleben, tidskapsel
Curator: Isabelle Hjortfors
17.9 – 13.12 2020 (Skövde Kulturhus är pandemistängt, när det åter öppnar, se deras webbsida)
REDAKTÖREN MINNS
När han visade sin första utställning på temat stilleben.
Det var en konstnär som länge envist hade hävdat att jag borde göra en utställning med stilleben.
Och så blev det 1974. Bland utställarna fanns bland annat Philip von Schantz, som bidrog med några större målningar varav en med potatis. Den var inte till salu, eftersom den skulle ingå i en senare utställning i Stockholm.
Men en med gröna äpplen i en kappe var det. Habegär uppstod men ekonomin tillät inte, tyvärr. Även om priset var överkomligt. Det var före PvS planerade utställning i Stockholm. Då uppmärksammades hans måleri med trompe l‘oeil-effekter och efter den steg efterfrågan liksom priserna.
Äppelkappen såldes, men inte till mig. Den köparen gjorde nog en av sina bättre affärer. Men blev trots det ingen trogen besökare/köpare.
En annan minnesbild från utställningen är Skultuna kastruller med röda lock. Ingen kunde som Tommy Östmar lägga en högdager så att det glänste i det rostfria.
Tio år senare dök målningen med von Schantz äppelkappe upp igen. Nu som omslag till en bok ”Stora fruktboken – Från Ananas till Äpple”. Så nu har jag den bokhyllan.
Rune Lindström
BoBorg 