I den nyutkomna boken med bilder av Clara Gesang-Gottowts målningar skriver Frans Josef Petersson i en av sina beskrivningar av hennes måleri att ”… det som avbildas alltid är ett minne av något som har hänt och som måleriet bevarar.” Det tror jag är ett villospår i tillägnelsen av hennes bilder. Jag menar tvärtom att hennes målningar är bilder av något som händer. Det är, som jag ser det, bilder och som uppstår i måleriakten. När hon väljer att avsluta är det kanske för att hon tycker sig se bilden av en känsla eller en annan händelse som känns angelägen. Man får se det i målningen. Hennes måleriprocess verkar sökande och hennes ficklampa i det förkreativa mörkret är färgen, dess och dukens egenskaper och möjligheter.
Hon snarare letar än konstruerar eller återger. Hennes målningar skickar oss ut i något obekant. Det känns skönt att vara där och lägga orden åt sidan, för man har ingen nytta av dem i umgänget med de här bilderna.
Hennes bilder är vare sig intellektuella, litterära eller spekulativa. Här handlar det om verk som klarar sig utan ordstoppning och som tryggt litar till måleriets bästa bundsförvanter; färgens, formens och materialens inneboende uttryckskraft. Det handlar om att frigöra dem, låta dem visa nya sidor och baksidor.
Clara Gesang-Gottowts skildrar naturnära motiv. Inte naturen som den ser ut, men som man kan uppfatta naturnärvaron i vissa sinnesstämningar, eller som tankarna gör att man kan se den. Det är lätt att uppleva målningarna som en smekning av ögat och via det sinnet. Här finns inget som skaver. Bilderna föreställer egentligen inget annat än sig själva, precis som en känsla inte är en kod för något annat.
Själva duken är viktig för hennes uttryck. Grundad eller rå ger förstås olika förutsättningar för färgen. Hon jobbar med tunnspädd färg. Ibland sugs den upp av duken och uttrycket får akvarellens skira lätthet. Hon jobbar i lager på lager. Undermålningen bemålas. Lager tvättas bort och andra kommer till. Flödigt ibland, andra gånger liksom torrt. Hennes bilder tycks komma till i en till synes intuitiv process, där färglager kommer och går, flyter samman eller överlagras. Ofta uppstår en känsla av dimma eller beslöjning, men inte av en slöja framför, utan under eller bakom. I en målning fylls bildytan av något stort gult med konturerna av en eld. Inte så att hon avbildar, men hon söker sig via lätt abstraktion mot något liknande, något som har rörelsen och värmen, men inte hettan.
Hennes måleri presenteras nu i en stilig bok. Stort format och fin bildåtergivning. Och massor av hennes målningar. Som så ofta med den här sortens formlösa expressionism gillar man vissa, andra mindre. Många av dem har en förandligad aura. Färgen är liksom förgasad och verkar eterisk. Det verkar som hon skrapat och tvättat bort den dekorativa hinna som kan hindra blicken från att nå djupare. Det som återstår är det som finns bakom utanverket. Bilderna är exemplariskt återgivna. Men en egenskap går förlorad. Flera av hennes målningar är stora ytor man kan förlora sig i. Upplevelsen blir en annan i bokformat.
Som så mycket konst numera väcker hennes målningar tankar om måleriet självt. Vad färgen själv förmår och inte. Till det konstsamtalsparadoxen. När jag googlar runt litet märker jag att hennes tysta och oordiga måleri lockar fram texter med många, många ord. Hos mig också.
Det här är en fin konstbok som ger en bra bild av en fin konstnär.
BO BORG
Bok: Clara Gesang-Gottowt Målningar/Paintings
Texter: Andreas Mangione, Frans Josef Petersson
Grafisk form: Patric Leo
Kalejdoskop förlag
ISBN 978 91 7936 128 0
BoBorg.se 