”Det är varje dag en SORG för mej att vara människa!
Och: jag vet inte hur jag ska bli av med den sorgen!
Håll käften gubbe!
Ta din sorg i bakfickan och dra!
Vi är här vi lever vi äger världen nu!”
Orden är Ulf Lundells. Han sparar inte på utropstecknen. Inte ens när han ger sig själv en uppsträckning. Och det gör han ofta.
Bitter är han som väl är inte. Han skyller inte sin belägenhet på nån annan.
Den lilla världen blir allt mindre med åldrandet. Det gäller också Ulf Lundell det förstår man.
En stugsittare är en stugsittare även om även om huset är stort och har havsutsikt. Att cykla till affären blir en stor sak i det lilla. Bokläsning och korsord. Och soffpotatisfilosoferande.
Så målar han. Det verkar vara något han gör några timmar om dan. Men konsten verkar förutom det praktiska med materialinköp och leveranser till galleriet inte uppta hans tankar särskilt mycket. Det finns dom som säger att det syns på målningarna.
Han leds och ledan är en svår fiende. Inte minst för Ulf Lundell, det förstår man. ”Det är jobbigt med allt. Allt”, skriver han en dyster stund.
Andra dagar är bättre. Det lunkar på.
Han har gett ut Vardagar 3. Det är en dagbok om 2019. Ett år där två saker som rycker honom ur grötlunken inträffar. Han har blivit av med körkortet efter en redig rattfylla. Så BMWn och hans Aston Martin får stå i karantän. Och bilen betyder mycket för honom det förstår man. Att åka är en flyktväg han ofta begagnat sig av. Nu är den avstängd. Alla möjliga praktiska småsaker i lantlivet blir besvärliga. Han får skaffa elcykel för att åka och handla. Men han står sitt kast stoiskt. Han ska ta sitt straff och hoppas få tillbaka körkortet och montera alkolås i sina bilar.
Så åker han på turné så långt ifrån sex and drugs and rock n roll man kan tänka sig. Förväntningar att leva upp till, vilket han vill eller inte. Och så ständigt letande efter lunchmat på Coop och Ica. Han är inget kroglejon numera. Men plötsligt ställer livet och omgivningen krav på honom. Och det mår han bättre av.
Det är mycket med det praktiska när man närmar sig de sjuttio. Krånglande teknik, som Ipads och CD-spelare. Knarrande stavar till stavgången.
Men han är nog en rockare därinne trots allt. Själv skriker jag schas åt fåglarna som skitar ner på balkongen. Men Uffe gör det med rockattityd och skriker FUCK OFF!
Dagboken är en enorm lunta på över 850 sidor. Mycket vardagsdetaljer blir det. Ändå blir man fångad direkt. Det känns som han spelar ut alla kort utan att mörka, även de låga. Och jag blir helt fångad av boken. Man hör rösten av en lågmäld, men klarsynt olycksbroder i åldrandet.
Några teman går igen. Hans avsky för nyliberalismen och hur den sålt ut folkhemmet. Han är i den åldern och med den bakgrunden att han känner tacksamhet för allt som folkhemmet gjorde möjligt för en arbetarkille. Han spyr sin galla över de svenska nyliberalerna och folkhemsdödarna främst Annie Lööf och Ebba Busch.
”Det står allt klarare: Nuet är inte att lita på
Nuet levererar inte
Man får söka sig bakåt om man vill åt nåt att lita på
Nånting stabilt
Ganska långt bak
Nuet är ett jävla mischmasch faktiskt”
Han har också problem med kvinnorna, mest en. De ha skilts åt. Så tycks han för det mesta vilja ha det. Men hon återkommer i hans tankar. Han blir svartsjuk när hon åker på semester. Blir inte klok på sig själv varför.
Han konstaterar att det han skriver förstås följer hans ålder. Det känns så skönt med en sjuttioåring som inte ska intala sig själv och oss att han ung.
Han har ett resonerande tilltal och en tonträff som ofta är på kornet. Det är som att vardagssnacka med en eftertänksam kompis. Han orkar se hyckleriet i ögonen. Även sitt eget. Litet kokett ibland, men mest klarsynt.
”Japp. Kväll igen
Inte så glamourös
Jag är en resenär från arbetarklassen
Det är det hela
Som ljuger tillvaron i falskt sken”
”När du nått bergets topp, fortsätt upp” sjöng han förr. Nu lunkar han på i stavgång ”och går en stund på jorden”.
BO BORG
Vardagar 3
Ulf Lundell
Omslagsbild: Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand
ISBN: 978-91-46-23637-5
boborg.se 