”Vemod och fasa kommer av alla ord på F som; förött, försvunnet. Förflutet, förluster. Fasa. Fängelse, förkastande, förtal, förtvivlan Och motsatser: fjäril, frihet. Försoning. Finns! Framtid”
Katarina Frostenssons nya bok heter F ett år. Det är en fortsättning på den sorgens och smärtans historia hon började på i boken K.
På omslaget ser man målningen Medusas Flotte av Théodore Géricault. Målningen är från 1819 och skildrar hur de överlevande efter ett skeppsbrott klamrars sig fast på en flotte gjord av vrakdelar. De få som överlevde kunde berätta. Många hade uppfattningar om olyckan från trygg åskådarplats. Men de som var med visste. Hur de i överlevnadskampen på plankorna gjorde allt, till och med åt upp olycksbröder.
Det här omslaget är väl valt. Det förmedlar dramatik, katastrof och perspektiv. I boken skriver Katarina Frostensson: ”…för mig är plankan som de starka räddande raderna – orden som för människan genom stormen och natten, som stundom hjälper henne att överleva.”
Hennes ord är en protest och appell mot de felaktiga anklagelser hon och hennes man drabbats av. Men hon säger sig inte skriva för att få rätt. ”Jag skriver för att leva, tänka, ha sällskap, för att orden alltid har varit min tillflyktsort. Nej för helvete, inte det ordet. Ordet skyddsrum är mer talande.”
Katarina Frostensson har verkligen förvandlats från upphöjd till förtrampad. Jag hör Åsa Lindeborg säga att hon ångrar sina spetsiga formuleringar om Katarina Frostensson och Jean-Claude Arnault i sin bok ”Året med tretton månader”. När jag läste boken lade jag inte ens märke till dem. Man är så van vid gliringar mot dem så de har blivit en normalitet man inte ens höjer på ögonbrynen åt. Det är inte rätt.
Katarina Frostensson vill ge sin sida av händelser och fördömanden kring Kulturprofilen och Svenska Akademin. Berätta om livet efter fallet. Och det är därför jag läser den här texten. Hur klarar sig en människa efter ett sådant fall. Rätt eller fel känner man förstås med en stukad medmänniska.
Det finns naturligtvis mycket mer än de nidbilder av dem som blivit legio även bland människor som inte intresserar sig för poetens lyrik eller Svenska Akademins normala verksamhet.
I den här boken handlar det om den tid hennes man sitter dömd för våldtäkt i fängelse. Det är notiser om enstaka brev, telefonsamtal och besök på anstalterna. Poetens nya vardag, med vankande i busskurer snabbmat och anstaltsrutiner.
Boken är ett försvarstal för honom som drog med sig henne i fallet. De har varit gifta i fyrtio år. Deras kärlek är speciell. Att den är stark från hennes sida det förstår man av de två böckerna, K och nu F om deras fall. Han har varit otrogen mot henne. Det överser hon med, tar till och med på sig del av skulden. Hon gör inget för att få oss att förstå vem han är. Men det är inte om honom det handlar, utan om hennes kärlek till honom. Av böckerna att döma är han mest en projektionsyta för den stora kärleken. När det gäller de våldtäkter han är dömd för kan Katarina Frostensson rimligtvis inte ha mer kunskap än vi har via de många vittnesmålen. Hon vill vara ett karaktärsvittne. Hon skriver sig orubbligt övertygad om att en så älskansvärd person som han inte kan ha begått våldtäkt. Det argumentet håller förstås inte som avgörande bevis i en domstol där även andras fakta, erfarenheter och uppfattningar får komma till tals. De vittnesmål som de olika domstolsinstanserna baserade sin dom på håller omöjligtvis för henne, för i hennes värld är han helt enkelt inte sådan. Och lika oförvitlig som hans karaktär är enligt henne, lika falska, gemena och avundsjuka är de som, enligt henne, falskeligen anklagar honom. Alla anklagelser mot honom är enligt henne fake news skrivna av journalister med drevvittring de inte kan motstå.
Här kolliderar två parallella verkligheter som inte kan mötas, inte ens jämkas.
Men boken är intressant på ett annat sätt. Hur mår den som drabbats av drevet?
F är en bok om Katarina Frostenssons vrede mot ”kabalerna” som anklagat hennes man och den akademi som utsett henne till den syndabock de behövde för att rädda egna skinn. Hon försöker vara tapper, men att det är tungt förstår man. ”Ditt lustfall för en kväll ledde till ett hårt fall för oss båda. Och vidare ”…vår omvärld söndrades. Det går inte att återställa tillvaron efter det.” Söndrad men ändå en tillvaro konstaterar hon.
Det går ett stråk av sorg genom sidorna. Undra på det. Hela hennes liv har bytt förtecken.
Hon säger att hon inte är bitter, men visst är hon det. Allt det uppkomna eländet skylls på andra.
Hon söker tröst och kraft i sina konspirationsteorier. Hon återkommer till att hennes namn en gång var en del, av och hade en central roll, i en kulturvärld. Så inte nu längre. Men hon sörjer det inte skriver hon …”eftersom det är en så dum och enfaldig värld nu.” Men det är klart hon sörjer. Hon har kastats i ett limbo hon inte valt själv.
Hennes liv är i en bubbla. I den finns hon, han och litteraturen. Det finns inte antydan till en reflektion om någon enda annan händelse i samtiden som hon noterar än de som rör dem, än mindre engagerar sig i…
Hon söker sig till klassisk litteratur. Och hittar tröst i paralleller till det justitiemord hon anser sin man utsatts för. Dreyfusaffären förstås. Men också lindrande texter av Rosseau och Novalis och andra klassiker som ger det perspektiv och sammanhang hon vill ha. Hon gör öppnande närläsningar. Texterna ger henne inte bara lisa, de blir också lansar i kampen mot de oförrätter hon menar oförskyllt drabbat henne och hennes man.
”Det är svårt, nej omöjligt att tänka sig tillvaron utan valfrändskapernas sällskap, utan raderna, perspektiven och insikterna de ger.”
Hon övertygar oändligt mycket mer som författare än som fösrsvarsadvokat.
Hon är fylld av tillförsikt trots allt och skriver: ”Med tiden vänds ljuset mot förföljarna, strålkastarna riktas mot dem och deras drivkrafter och metoder. Det tar tid, men den tiden kommer. Tiden kommer att ta sig an det här…”
BO BORG
Bok: F en färd
Författare: Katarina Frostensson
Bokförlaget Polaris
ISBN: 978-91-7793-415-6
BoBorg.se 