Den som har ett starkt engagemang spar inte på mödan. Det märks på den nu pågående utställningen på Passagen i Linköping. Det är ett slagkraftigt möte mellan skulpturer av Linn Marie Carlehed och målningar av Dag Källman.
Linn Marie Carlehed har övertygelsen och kampen för mänskliga rättigheter åt alla som en röd tråd i mycket av sin konstnärliga verksamhet. Det handlar genomgående om medmänsklighet i ett existentiellt perspektiv där det personliga möter det kollektiva. Det sker inom ramen för ett konstnärskap som saknar ordet kompromiss i sin vokabulär. Däremot behövs ord som passion, hjärta, deltagande och ställningstagande när man ska beskriva upplevelsen av hennes arbeten.
Linn Marie Carlehed, född 1980 i Sverige, uppväxt i Schweiz, nu bosatt i Vadstena. Hon har en gedigen konstnärsutbildning och mångårig praktik som skulptör, tecknare och performanceartist. 2009 tog hon sin examen i scenografisk design på universitetet i Zürich. 2011 mottog hon sin masterexamen på konsthögskolan i Basel.
Hon är verksam i de internationella grupperingarna Artumult och Art for Human Rights och på hemmaplan i Kulturförgreningen Ugglan.
Det finns en referens och en både bildmässig och personlig inspiration från den politiskt engagerade konstnären Käthe Kollowitz som alltid använde sin konst i kampen för de förtryckta.
Många av Linns arbeten ger uttryck för hennes kritiska samhällssyn inte sällan i kombination med ett vackert och poetiskt uttryck. Här har vi en skulptör som inte stannar vid det inköparvänligt dekorativa utan vill få något angeläget sagt med sin konst, något som har betydelse, som drabbar och påverkar.
Den gripande skulpturen Du och jag är gjord på en stomme av armeringsjärn. På det är formerna gjorda i armeringsjärn och blandade material som bär ytmaterialet fiberbetong.
Det handlar om kärlekens tilltro, men visst finns det också något självutlämnande, nästan farligt i det mötet. Den kan vara både politisk och psykologisk, det vi i konstsammanhang kallar existentiell.
Som skulptör är hon expressionist. Hon använder ofta enfärgade material som betong och gips. Det förhöjda uttrycket skapas med skulpturens egna verkningsmedel; form, rörelse och livgivande ytor.
Livets dans är ett bra exempel på ett arbete som traderar livs- och dödsfrågorna och känslorna kring dem. Döden är konstanten i levandet. Den finns med i all vår levnad. Den traditionella motivkategorin med dödsmotiv kallas Danse Macabre och gestaltar skräcken för dödsdansen, där döden för. I Linns verk dansar livet med döden. Det är en mobil i mänsklig skala som rör sig av vår närhet och närvaro.
Det är lika ovanligt som stärkande att möta Linn Carleheds konst med dess innehållsliga kraft, djup och engagemang.
Det känns. Och det känns bra.
Hennes medutställare är Dag Källman.
Hans bilder är inte gallerigodis för kreditkort. Hans allvar och fokus får inte störas av kommersiella sidoblickar.
Ett tema i hans konst är minnen som bitit sig fast. Hans sätt att berätta i måleriet känns analogt med hur minnet självt fungerar. Det låter sig inte styras och sorteras, det dyker upp efter eget skön och med sin helt egna logik. En tillsynes perifer detalj får ofta en ledande roll i hans målningars berättelse. Förträngningar trängs med det som tränger sig fram.
Målningarna handlar om det som han med färg och form kan berätta utöver det litterära, utan att det ska behövas instruktionsboksorerande. Meningarna uppstår i minnets sammansmältande med hans måleri, och sedan i bildens möte med dig.
Det är svårt, om ens möjligt, att i Dag Källmans fall skilja på konst och liv. Han har inga konstmanér. Hans kategoriska imperativ verkar vara att alltid såga av den gren han skulle sitta tryggt på. En konstnär som Dag Källman kastar sig ut i måleriet utan konventionens fega skyddsnät.
Musikaliteten och det stora musikintresset är viktiga för hans konstnärliga uttryck. Kanske ger Jimi Hendrix, som han gjort ett porträtt av, en ingång till hans måleri. Det är expressivt med plötsliga blixtrande överraskande infall. Formerna och i färgmötena är laddade till högspänning med mycket distorsion. Linjerna har liksom ruggats av en fuzzbox för att få den sorts trasighet som griper. Det är mera kraft än finlir i det källmanska måleriet. Numera.
Förr gjorde han också klassiskt skolade, nästan nysakliga, porträtt av t ex Bertold Brecht och Allan Pettersson.
En av Dag Källmans centrala målningar är självporträttet betitlat Jag stirrar inte på dig. Det hör till de bästa i genren. I det som ser ut som ett virrvarr av linjer och färger träder ett porträtt utöver det vanliga fram. Det är ogarderat subjektivt i färg, form och uttryck. Det är likt fast på ett olikt sätt. Han stannar inte vid yta och utanverk. Han har sett, sett igenom och genomskådat det svåraste av allt; sig själv. Hans måleri söker sig bakom ytan och hittar en skrämmande likhet på sitt eget sätt. För porträttlikt är det. Inte på fullmäktigeordförandeporträttsättet. Han vill distansera sig från fotorealismen och får fram karaktären på ett annat sätt.
Han har alltid något eget han vill berätta på ett sätt som är helt uppriktigt mot tanken och upplevelsen.
Hans målningar ser inte ut som nån annans. Ett foto från mentalsjukhuset Asylen i Vadstena 1934 vill inte lämna honom. Han har gestaltat det i målningen Asyl 34. Han känner igen utsattheten från sin egen tid som mentalvårdare. Men också de maktstrukturer som upprätthåller förtryckande hierarkier.
Han har också gjort ett inkännande vänporträtt av Jan Myrdal. Det kommer att hänga permanent i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg. Myrdals attityd till subjektivitet och uppriktighet är förebildlig för en utställning med Dag Källman:
”Här söker jag i stället bortom skamgränsen skala jaget.”
BO BORG
Foto: Jonas Sällberg
Passagen Linköping
Kråksång. På tvärs i en onödig samtid
Linn Marie Carlehed skulptur, Dag Källman målerningar
Tänkt utställningstid 20 nov 2010 – 14 januari 2021
Utställningen är på plats och hängd. Men på grund av coronapandemin
är utställningen tills vidare stängd.
BoBorg 