På Galleri Hammaren pågår en delad utställning mellan Eva Lange och Per Kasselmar. Den här texten ska handla om Eva Lange och den bok om hennes konst som kom ut 2015, året då hon som första kvinnliga skulptör fick det prestigefulla Sergelpriset.
Det är snart femton år sedan jag såg Eva Langes utställning i Skövde konsthall. Det var en bedövande vacker upplevelse. Stora vita skulpturer utan annat innehåll än det estetiska. De mjuka formerna och de vita ytorna gör något vackert med ljuset. Det är en skönhet rensad från slagg, reducerad till att vara sig själv nog, tillräcklig, men ändå inte självtillräcklig. Blott och bart skönt utan att ändå vara behagsjukt. Och på den vägen är det…
Så ser hennes konst ut än i dag. Det är grundformer, ibland parade. Inte sällan är det stiliserade, avskalade kärlformer. Vore det konsthantverk skulle hennes upprepningar med små variationer kallas produktion, men konsten har ett mera respektfullt ord för det, ”konsekvens”. Eller ”undersökande” och ”utforskande”. Och alla de där orden klär Eva Langes skulpturproduktion.
Hennes skulpturer finns i olika storlekar. Ser man dem på bild utan någon storleksreferens ser de alltid monumentala ut
Det är, skriver Erik Jönsson i hennes bok, ”ett gestaltande som inte nöjer sig med de yttre egenskaperna utan söker sig vidare inåt, i förhoppning att kunna återge det som är kärnan hos vallmon, trädet, regnet och hjärtat.” Det är vackert skrivet. Vackrare än det är sant för mig. Jag ser Eva Langes skulpturer som vackrare än sanna. Jag kan inte se att de har något med tingens innersta att göra, vad nu det kan tänkas vara om det nu finns. För de där metafysikiserande resonemangen är så personliga. Och det är både styrkan och svagheten hos Eva Langes konst. Innehållet är så reducerat att det lämnar öppet för alla möjliga (och omöjliga) tolkningar. Verken blir en generös plats för stillsamma funderingar om vad som helst.
Utmärkande för dem är enkelheten, renheten, vitheten och den inbjudande öppenheten för tolkningar. Det finns på ett paradoxalt sätt en stilla rörelse i det orörliga, en aktiv vila. Gipsets fasthet löses upp och förmjukas av ljusets spel i ytorna. Skulpturernas främsta egenskap är att det har en självklar auktoritet trots att deras tilltal är lågmält. Och så är det det där både gäckande och lockande oordbara; den ljudande tystnaden, den komplexa enkelheten. Små, subtila är nog rätt ord här, ofullkomligheter understryker den sorts fullkomlighet som utmärker dem. Det tycks som hon vill berätta att former vi är bekanta med har en annan sida, en ytterligare en viktig dimension.
Annars får man lätt associationer till den klassiska (vita som vi känner den) antiken. Min främsta association om man ska leta i konsthistorien är stillebenmåleriet och framför allt den speciella aura kring föremålen Giorgio Morandis bilders gestaltar. Jag kommer också att tänka på uttrycken i fotografen Dawids bilder.
Boken Eva Lange Skulptur är en fin volym. Inte minst har den ett fantastiskt fotografi som sätter fokus på det väsentliga och gör bilderna till en upplevelse i sig. Det märks att man haft flera bra fotografers bästa bilder att välja bland.
De rena enkla skulpturerna blir också en utgångspunkt för infallsrika och lärda resonemang för den historisk och framför allt konsthistoriskt kunnige Bo Sylvan. Och Erik Jönssons inledning är en kort mycket tänkvärd text som sätter tankar i kreativ rörelse även om man inte alltid är enig med de välformulerade resonemangen.
Eva Langes skulpturer är tysta, men aldrig stumma. Ibland har de kraften att skapa den njutbara illusionen att man kan se tystnaden
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Utställning:
Galleri Hammarén
Eva Lange och Per Kasselmar
Pågår 9 – 30 januari 2021
Bok:
Eva Lange Skulptur
Texter: Leif Bolter, Erik Jönsson, Bo Sylvan
Bilder: Viktoria Spasova Ahlenius, Ulf Back, Margareta Bergqvist, Ann Eriksson, Anita Gordh, Hans Hammarskiöld, Monica Hof, Erik Jönsson, G Pettersson, Max Plunger, Per Olof Stockman, Irene Vestman, Stina Åström
Formgivning: DRY Creative projects
Tryck: Elanders 2015
ISBN: 978-91-082412.1-1
BoBorg 