V.S.B.
”Vilket skulle bevisas”, skrev vi i skolmatematiken om vi lyckats med ett kongruensbevis. ”Ragnar Johansson var svensk och svensken var han” skriver Lena Andersson om huvudpersonen i hennes bok ”Sveas son”. Underrubriken är ”En berättelse om folkhemmet”. Tanken är väl att den ska gestalta ett slags kongruens. Man ska se det ena i det andra. En beundransvärd ansats.
Problemet är bara att hennes folkhemsberättelse inte liknar det folkhem jag känner till och Ragnar liknar inte heller några av de (grå)sossar jag vuxit upp med och mött. Min uppväxtort Köping var socialdemokratiskt styrt under den tid boken utspelar sig och majoriteten av de människor man stötte på där var socialdemokratiska folkhemsförkämpar, både skapare av och på samma gång produkter av folkhemmet. Och varken människorna eller samhället står att känna igen i Lena Anderssons karikatyrer i boken. Så det V.S.B som verkar vara bokens syfte att konkludera inträffar inte vid min läsning.
Bokens handling? Ragnar Johansson är son till Svea. Han född 1932 samma år som socialdemokraterna fick makten och började sitt samhällsbygge. Han lever sitt tidsenligt moderna liv med pulvermos och föreningsliv. Han bildar familj och får två barn, varav den ena är Elsa. Trots att han har en utpräglad konsthantverklig och konstnärlig ådra väljer han att bli slöjdlärare och avstår också befordran när sådan erbjuds. Han fyller plikttroget sina plikter utan att tycka att det är något särskilt med det. Han bygger själv sin sommarstuga i funktionalistisk stil. Han kan väl sägas ha alla ”folkhemsvärderingar”. Han fostrar sina barn in i idrotten, pojken cyklar och Elsa åker skidor. Där kan man tävla och bedömas med den rättvist objektiva klockan i hand, utan risk att råka ut för kontaktkorruption och klassgodtycke menar han.
Ragnar Johansson blir i den här boken ingen människa av kött och blod, utan en fyrkantig konstruktion byggd av ideologikritiska legobitar. Han blir inte ett exempel utan ett hårdstiliserat typexempel. När något avigt hos socialdemokratin ska belysas får han den egenskapen eller hamnar i en situation som (över)tydligt kan exemplifiera författarens tes om folkhemmet. Ragnar Andersson blir lika linjalritad och uttänkt som hans med social ingenjörskonst konstruerade och egenbyggda funktionalistiska sommarstuga. Människa är en sak, arketyp en annan. För mig fungerar Ragnar Johansson som karikatyr, men inte som en levande romanfigur. ”Hur jag än gjorde blev jag mer en symbol än en man” sjunger Tore Berger i en av sina sånger. Lena Andersson har satt romanfiguren Ragnar i samma predikament.
Nu har den här boken många kvaliteter också. Lena Andersson skriver på en prosa som är lika klar och uppfriskande som en kall vintermorgon. Man kan följa hennes tankegångar och teser lika tydligt som leden i ett väl genomfört kongruensbevis. Boken fångar en, inte tu tal om den saken. Rolig är hon också emellanåt. Logisk som en formel. Och övertygande, inte tu tal om den saken. Polemiken är anslående, men människoskildringen är nedslående. Och det verkar ju vara syftet.
Sveas son kom 2018. 2020 kom Dottern, en fortsättning, men nu har dottern Elsa lyfts fram i huvudrollen. Tiden är en annan. Elsa har brutit sig loss från pappa och idrottandet och flyttar till USA. Och hon hamnar genom sina studier på universitet där mitt i det postmodernistiska paradigm som vill ersätta verkligheten med språket och med det blir den ett frontalangrepp på de tankar om materialismen som pappa Ragnar Johansson stod för.
Första delen i Dottern handlar om Elsas uppbrott från idrotten och alltså också från pappans grepp om hennes liv. Hennes fokus flyttas när hon själv väljer bort kroppen för intellektet. Från idrotten till film, litteratur och idéer. Författaren infogar en av sina många polemiska giftigheter om socialdemokratin: ”Alltmer har man i detta vidunderliga samhällsexperiment kommit att förkasta såsom grymhet att man för att klara sitt uppehälle måste ha något att erbjuda andra.” Obegripligt vad hon menar.
”När muren faller 1989 jobbar Elsa på mot sitt nya liv. Och faderns arbete med att fostra och bygga den nya generationen johanssöner kraschar.
Elsa bryter upp, åker till USA och efter en tid som au pair går hon alltmer in för universitetsstudier i lingvistik. Berättelsen om hennes tid i USA är spännande, klok och rolig att läsa. Författaren är nästan lika spetsig mot postmodernismen som hon är mot det hon uppfattar är det socialdemokratiska idégodset och den människa som både skapats av det och skapat det.
Mot slutet av boken är hon hemma igen och då åker Ragnar Johansson in på en demensundersökning. Liksom han får sin diagnos får det åldrande folkhemmets idégods överfört på sitt alter ego i den här boken sin sjukdomsbenämning av den skarprättande författaren: ”Han som hade varit så bra på att se hur ett hänger ihop med ett annat och att tänka i flera steg, i sannolikheter och rimligheter, kan nu bara se ett avstyckat moment ett i taget och varje enskildhet för sig. Liksom han i det tidiga skedet förkroppsligade folkhemmet följer han dess rörelse även i sitt förfall.”
Så har Lena Andersson slutit sin retoriska cirkel. Hennes idé sammanfattas i bokens baksidesbild. En tugga har tagits ur kunskapens frukt och vi ser masken därinne.
V.S.B.
Eller hur blev det med det egentligen.
BO BORG
Böcker:
Sveas Son – en berättelse om folkhemmet
Lena Andersson
Bokförlaget Polaris, 2018
ISBN: 978-7795-015.8
Dottern
Lena Andersson
Bokförlaget Polaris, 2020
ISBN: 978-7795-278-7
Omslag på båda böckerna: Lukas Möllerström, Lyth & co
BoBorg.se 