Jag har genom åren levt i förvillelsen att jag inte varit intresserad av Hilding Linnqvists konst. Det är Moderna Museets fel. Förr hängde alltid hans Torgbild fransk småstad centralt där. Den är i mina ögon lika tråkig som den är stor (407×298 cm). Det finns inget i den som intresserar och engagerar mig vare sig i form eller innehåll. Den har stått mellan mig och Hilding Linnqvists konst.
Men så kom den här stora utställningen och den bok som den här texten handlar om. Bara att se omslagets fram och baksida och jag är fast. Där är hans porträtt som Heter De lyckliga människorna från 1918. av Jag tycker mig förstå att det som kan tyckas mest fel i porträtten är det som är mest rätt. Jag känner inte de avbildade, men jag lär känna dem genom porträtten. Jag vet inte om bilderna är porträttlika. Men viktigare än så, man ser levande människor, kanske inte som de såg ut men som de var, det dristar jag mig att påstå.
Den första bild man möts av när man öppnar boken är Tagetes från 1920. Vi har tagetes i trädgården. De är vackra, inte tu tal om den saken. Men Hilding Linnqvists bukett har något mer. Han inte bara visar blommornas skönhet. Han låter dem berätta något, förmedla känslan av att i all livets prakt är döden närvarande. Jag tror inte att naturen är besjälad, men den här målningen av en bukett blommor får mig att tveka. Susanna Slöör citerar träffsäkert Erik Johan Stagnelius: ”… en själ i stoftets kedjor bunden.” Det handlar om en skönhet som inte är det minsta ytlig. Och om döden. För mig gör Susanna Slöör en givande och öppnande litterär koppling till en strof av poeten Vilhelm Ekelund: ”Allt blommar nu mot svart.” Det öppnar och får mig att förstå min dragning och stora förtjusning i hans nattbilder.
Vänder man på bladet kommer skissen till målningen Sjuksal från samma år. Det är en bild så laddad med en känsla så närvarande att till och med en reproduktion på papper i A4 format förmedlar. Vilket ljus. Vilken förtätad stämning. Målningen är drygt hundra år och talar dagens språk.
Och på den vägen fortsätter det.
Mest fastnar jag för hans nattbilder fyllda av blå melankoli och ett lugn och en stilla intimitet som är en lisa.
Han laddar också sina bilder med detaljer som är dekorativa, men nog är symboliska. De pockar på tolkning och det aktiverar betraktandet.
Målningen Karlberg i månsken från 1918 (bilden överst på sidan) är ett särskilt fint exempel. Jag har aldrig varit på den platsen. Men jag känner ändå igen mig i målningen. För jag har varit i den där natten. Mörkret gör något med färgerna och tvärtom.
I boken kan man följa hur hans konst både utvecklades och konsoliderades. Och frågan uppkommer osökt. Kan man ha en stil som är en antistil? Hilding Linnqvist tycks helt obekymrad om stil och manér ändå känner man igen honom över åren.
Hilding Linnqvists konst har alltid följt sin egen väg vid sidan av ismerna. ”Djupast sett har han alltid varit oförutfattad.”, orden, som är kungsord i sammanhanget, är professorn och kritikern Ulf Lindes. Han har skrivit flera centrala texter om Hilding Linnqvists konst. Några av dessa är tillsamman med nyskrivna texter av Susanna Slöör, bland annat ordförande i Stiftelsen Hilding Linnqvists konst, ingår i boken. I både Susanna Slöörs och Ulf Lindes texter tar man upp den inspiration och tankemässiga överensstämmelser med litteratur som Carl Jonas Love Almqvist och Birger Sjöberg. Det är elegant att lägga Almqvists idévärld som ett raster över Hilding Linnqvists bilder. Det förklarar (och samtidigt styr det förstås hur man ser) bland annat en del av motiven med figurer med androgyna drag.
Men det finns många motiv och olika konstnärliga uttryck hos det experterna kallar den notoriskt stillöse Hilding Linnqvist.
Boken utkom i samband med öppnandet av den stora utställningen på Liljevalchs konsthall och som nu hänger i den coronastängda konsthallen.
Utställningen och den här boken har ambitionen att visa så många som möjligt av de målningar han ställde ut på sex stora samlingsutställningar på Liljevalchs konsthall han deltog i 1916 – 1925. Ungefär två tredjedelar gick att spåra och låna in. Han har genom åren ställt ut inalles 25 gånger.
BO BORG
Foto: Leif Mattsson och Moderna Museet
Bilden överst: Karlberg i månsken, 1918
Bok: Hilding Linnqvist – att bli konstnär
Texter: Susanna Slöör (red) och Ulf Linde
Grafisk form: Jens Andersson
Foto: Leif Matsson, Frida Sjögren, Jan Almerén och utlånande institutioner
Förlag: Arvinius+Orfeus Publishing
ISBN: 978-91-860011-45-1
BoBorg.se 
Roligt att Du tar upp Hilding Linnqvist!
GillaGilla