Sminka Grisen – Jonas Liveröd i Lidköpings Konsthall

Är det nåt som konstkonventionerna anser ogörligt tycks det automatiskt bli Jonas Liveröds konstnärliga imperativ. Inga av de vanliga konstbegreppen är tillämpliga på något meningsfullt sätt i jakten på verkens mening. Lämna konstbildningen hemma, den låser inte upp några dörrar här. Allt är snett, vint och vingligt tycks det. Här är oordningen ordningen. Estetiken är antiestetik. Man kan säga att konstnären skiter i alla högkulturens traditioner och normer. Och det skiter han högaktningsfullt i. Högaktningsfullt och högaktningsfullt förresten… Han vet vad han vill göra, och gör det.

Jonas Liveröds verk låter sig inte fångas i någon annans mall eller fålla. Vill man på gängse konstkritikervis mäta verkens kvaliteter få man använda en egen specialgjord måttstock. Konstnären hjälper gärna till med en. För den vanliga är inte tillämplig här. Det vi får se liknar just inget annat än en liverödutställning.

Och han är själv sin ledande uttolkare. Vi fick en viktig lärdom av postmodernismen. Varje konstverk när det ställs ut är som ett föräldralöst barn som ska klara sig själv i världen utan aldrig så välmenande teflonföräldrar. Man måste lita på verken.

Men jag vet nog ingen konstnär som vill beorda och prata innehåll i sina verk som Jonas Liveröd. Han har alltid en klurig och tänkvärd historia om sina arbeten. Kärlek eller kontrollbehov? Välj själv.

Jonas Liveröd är nu aktuell med utställningen Sminka Grisen på Lidköpings Konsthall. Med titeln har han sagt sig mena att det inte är någon idé att försöka skyla över det faktum att utställningen är stängd på grund av coronaförhållningsorderna. Men hellre tända ett ljus än att ständigt förbanna mörkret tycks han mena. Så tänker den som är kreativ. Så i utställningen finns en Tv-soffa. Och det är inte vilken samtalshörna som helst. Den är inbäddad av olika liverödverk att försjunka i eller skratta åt. En favorit hos mig är en prydnadsrovfågel i porslin. Över dess huvud har konstnären satt en vit plastmugg med en smiley tecknad med tuschpenna i botten. Jag ser det som ett bildstormande inlägg i miljödebatten. Humor är alltid smartare än smartness.

Den där TV-soffan är ett verk i sig. Liksom utställningen i övrigt är den både konsten och dess rekvisita. Och där ska gäster bjudas in att sitta och tala om ämnen som har med konst att göra och kan intressera en konstpublik.

Konsthallen är fullbrötad av hans verk. På väggarna hänger textilcollage. De tycks inte främst skapade för att söka traditionella estetiska effekter. Tyglapparna, ibland stora delar av klädesplagg, sägs av konstnären bära metaforiska meddelanden. Och visst kan de vara så att delar av en bomberjacka ger associationer till skinheads och våld. Om man ser det så adderas en betydelsekomponent. De annorlunda mönster collagebitarna skapar är med att bygga upp en annan. Han monterar collagen på grova ramar så de också får en volym. Och utstickande föremål ger reliefverkan och jag hör honom kalla de här textilcollagen skulpturer. Liksom all den andra konst som visas här verkar annorlundaskapet vara ett övergripande mål.

Attityden kan kallas postmodern. Han dekonstruerar för att få bitar att konstruera av.

Modernismen får många kängor här. En stor träbalk har formats med geometriska plan och former. Så ser mycken skulptur ut. Men Liveröd monterar brinnande cigaretter med glöd och allt som piggar ut från planen. Så ser ingen annan skulptur ut. Kanske kan den stilen kallas konstruktsurrealism.

En randig trasmatta är monterad som en stod. Om han med ett sådant verk hyllar eller dissar ett traditionellt textilhantverk är svårt att förstå. Men en gest är det i alla händelser.

Skulpturerna i utställningen ser ut litet hur som helst. Ibland bär de en enklare symbolik. En slöjdad urna står med en bunt exklusiva gamla arkitekturtidskrifter som podium. Deras estetik får tjäna som hans språngbräda och antites.

I ett hörn står några madrasser med klassiska skulpturer som motiv på varen. Form och innehåll drar åt olika håll. Tankarna fylls av många överraskade varför. Men tar man med sig förutsättningslärans portalsats, den att om någon gör en utsaga vill hen också säga någonting får jag problem med de här verken. Mig säger de inget i sig, men de är effektfull rekvisita i konsthallen.

Ett av verken är en nerkladdad stol som borrats en massa hål i i olika dimensioner i. Inte mycket att sitta på längre. Är tanken att när ett nyttoföremål berövas sin funktion kan det användas som konst!?

I flera av verken ingår en krukväxt som integrerad del. Det faller sig helt naturligt i den här kontexten att ge verken extra liv på det sättet.

Jonas Liveröd verkar vilja utmana de estetiska idealen och ersätta dem med oideal. Här finns inga hierarkier mellan material eller idéer. Han tycks vilja visa att fult också kan vara fint som snus. Kanske till och med finare. Han gör charmiga verk som har glimten i ögat. De är laddade av antiestetik, humor och kaxig, men snäll, djävlaranamma. Och det är banne mig inte det sämsta.

BO BORG

Foto: Bo Borg


Lidköpings Konsthall
Jonas Liveröd
Sminka grisen
Utställningstid 23 januari – 20 februari
Arrangör: Lidköpings Konstförening

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s