Magnus Wallin – Works from 1994–2019

Jag kom nog in fel på Magnus Wallins konst. Jag minns att jag såg hans animerade film Exit på Norrköpings Konstmuseum med stora förväntningar när den var rätt ny. Den hypades mycket. Den lämnade mig helt oberörd som konstverk. Det gör den fortfarande.
Textförfattaren, Lars-Erik Hjertström Lappalainen påstår, i den nya boken om Wallins konst, att i animationerna blir åskådaren dubbelt passiv. Hen kan varken handla eller förstå. Delaktigheten måste, menar han, bli passiv. Utan att riktigt förstå vad han menar var det nog det mitt möte med Exit handlade om.

Men den konst i övrigt som presenteras i den nyutkomna boken Magnus Wallin Works from 1994 – 2019 är stark, berörande och övertygande. Trots att jag bara sett flera av dem avbildade går de fram och igenom.

Det finns ett storslaget allvar i många av Wallins verk. Inte sällan tycks de handla om döden. Inte metaforiskt, utan på det ordlösa sätt som materialet självt, som hud, blod och ben kan förmedla.

Han säger själv att han vill att verken ska vara ”in your face”. Och de är sannerligen i bästa mening påflugna. Man kommer inte undan även om verken är sådana att man vill det ibland.

En (hel) del av hans verk är svåra att förstå. En bit människoskinn i en vit ram ser superestetiskt ut som en modernistisk monokrom i det vackert vita utställningsrum den fotograferats. Men så kommer det Wallinska. Vi får reda på att den brunaktiga bildytan är skinnet från en människa som via att ha varit ett trumskinn nu hamnat inramad på konstutställning. Och verket genomgår genom de orden en förvandling. Det som skulle ha setts som en lättfångad modernistisk axelryckning blir nu, om man ställer upp på premissen, i stället laddat av utsagor som materialet självt nu gör. Det reser, åtminstone för mig, frågor om, gränserna för vad man kan göra med en människas kvarlevor. Även i Konstens namn. Obehaget kryper under skinnet. Bokens författare har resonemang om att man uppfattar verket passivt, utan hjälp av någon tolkningsaktivitet kommer kommunikationen ske genom ”materialets skrik”.

Wallin har också gjort verk som liknar Kazimir Malevitjs svarta kvadrater. Malevitjs ville bort från det avbildande. Wallins verk är målade med blod ibland beströdda med små benbitar. Blodet är blod och benen är ben. Innan man vet att de är målade med blod kan man se bilden som en mörk himmel med gnistrande stjärnor. Men sen går det aldrig mer. Blod kan i sig, utan att det ges någon form, symbolisera liv, ben död. Livet i döden är en banal utsaga. Men här upplevs den som angelägen och alls inte banal. Sådan är kraften i Wallins konst. Han litar till materialet och hans arbete går ut på att realisera och ådagalägga dess potential. Inte materialet, i det här fallet blodet och benen, som form eller symbol, utan materialet i sig. Det handlar om materialiteten bortom representationen.
Bokens textförfattare menar att det inte behövs någon form i de här verken, ingen metaforik. Känslorna som uppstår i oss, menar han, är verkens form, snarare än dess innehåll och effekt. Det tål att tänkas på både en och två gånger.

I boken presenteras flera av hans stora utställningar i perfekta fotografier. Det verk som gör starkast intryck på mig är det platsspecifika verk han gjorde till Kalmar Konstmuseum 2014. Det är stora blodbemålade skärmar som verkar ställda mot ett fönsterparti. En bild av verket utifrån som finns i boken är magnifikt oavsett vilken verbal inklädning man ger det. Det har den där råa kraften som också kännetecknar Anselm Kiefers verk. Det finns också andra av Wallins verk som för tankarna till Kiefers, t. ex. den bokrad med anonymiserade böcker som heter Volumes.

Bokens textförfattare är Lars-Erik Hjertström Lappalainen. Han har av läsarna av tidskriften konsten.net korats till Sveriges bästa konstkritiker. Han skriver i en egen mix av filosofi kryddad med konst. Hans analyser för tankarna till postmodernismens främste svenske apostel Lars O. Ericsson. Han använder, efter att ha gett sina definitioner av dem, begrepp som passivitet, materialitet, intimitet, hysteri. Det är begrepp som inte är så vanliga i andras konstresonemang, men som fungerar bra här i hans händer. Hans texter är spännande, och lärorika. Han har ett språk med hög densitet och rejält tuggmotstånd. Det är ett krävande äventyr att läsa. Här finns den där oemotståndligt översköljande ordberusande viljan att förklara, förstora, fördjupa och upphöja.  Och att göra filosofi av en smiley. En central tanke verkar vara att han vänder sig mot tanken på betraktarens perception reducerad till optisk registrering. Han tycker att Wallins verk kräver en betraktare med som tar emot verket med alla sinnen.

Texterna kompletterar och komplicerar Wallins verk. Ordens omskrivande resonemang blir en verkningsfull kontrast till Magnus Wallins raka och direkta bilders ordlösa tilltal.

Tillsammans utgör bilderna och texten en uppfordrande helhet. Båda växer av upprepade kontakter.

BO BORG


Bok: Magnus Wallin – Works from 1994–2019
Text: Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Fotografer: Anders Sune Berg, Jonas Dahlberg, Vegar Moen, David Skoog, Carl Henrik Tillberg, Johan Österholm, Terje Östling
Grafisk design: Andreas Nordström, Magnus Wallin
Kalejdoskop Förlag
ISBN: 978 91 7936 126 6

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s