Andreas Erikssons konst och bokkonst befinner sig i ett ständigt framåtskridande undersökande. Hans böcker blir personliga och överraskande i sin kreativitet med själva bokformen. Liksom i hans konst är det något alldeles omisskännligt andreaserikssonskt med hans böcker. Dom är ett drygt tjugotal nu med god fart på väg mot trettio. Gör han nåt vill han göra nåt extra, det märks.
Jag minns hans bok Cosimo som kom ut till hans utställning på Skövde Konstmuseum 2006. Omslaget ser ut som ett frottage på namn och titel. Och skyddsomslaget har en egentligen rätt enkel vikning som känns komplicerad fast den inte är det. Bara uppfriskande oväntad. En annan bok, drygt tjugo år senare, för att bara ta en ur den rika hyllan, är den som heter Lidan. Boken innehåller 360 fotografier på lika många sidor, 180 tagna i varje riktning efter en lång färd efter älven Lidans stränder. Det finns inte ett enda ord i boken, vare sig titel, författarnamn, eller minsta annan text. Bilderna får stå för sig själva, och det är förstås det centrala för en bildkonstnär.
2020 kom den (mig veterligen) senaste boken. Den heter Cutouts. Även här har han gått sin egen väg i utformningen. Boken har två ryggar med en lurigt vikt inlaga. Ingen tvekan om att det ger boken personlighet. Och omslagen i grönt och orange är lockande och intresseväckande.
Ordet cutout för mina tankar till backarna med skivor med avklippta hörn som såldes billigare. Ofta var det riktigt bra skivor som tiden inte var inne för då de kom. Men de fick sin andra chans. Och där gjorde man många fynd bland sånt man missat.
Ordet har också sin mera direkt bokstavliga betydelse ”skära ut”.
Andreas Eriksson ställer undan en del verk som trots allt arbete inte lever upp till hans kvalitetskrav. Större målningar där han inte tycker att helheten bär. Och om ingen helhetsverkan, ingen fungerande bild. Men när tid gått går han tillbaka till de här kasserade målningarna. Han hittar då ibland en del i en av dem som har något som när det blir frilagt som nu intresserar. Och detta blir tydligare och starkare när den genom utklippning befrias från resten av bilden. Han skär ut den biten, och nu får delen bli helheten.
Han kallar de här verken för Cutouts. Tanken verkar vara att visa att i det man först väljer bort finns ett speciellt värde som vid ett annat tillfälle kan ge sig till känna. Om det beror på tiden, synsättet, sammanhanget eller alla delar tillhopa är svårt att veta, och kanske inte heller så viktigt. Det är det nya resultatet som blir avgörande. Delen i sin nya uppenbarelse. Orkestermedlemmen som får spela solo och inte försitter tillfället.
Andreas Erikssons Cutouts har liksom alla Andreas Erikssons bilder omisskännligt tilltal. Han får dem att berätta om något ogripbart som han hittat sätt att synliggöra. Bilderna blir öppna, men ändå helt självklara och direkta i sin form och hänvändelse.
Utmärkande för Andreas Erikssons måleri, som jag ser det, är att han låter färgen och duken och deras egenskaper i sig, via hans tankar och gedigna målarkunnande, gestalta motiven. Inget underordnas det andra och det ger båda frihet i uttrycket som skapar en poetisk mångtydighet. Det blir en färgmaterialism där pigmentet, strukturen, penselriktningarna och dukens uppbyggnad och textur talar direkt på ett sätt som inte behöver gå omvägen via metaforer. I den mån det handlar om naturen eller vekligheten, och det gör det förstås både direkt och indirekt, uppehåller sig de här bilderna vid den sida av motiven som bara kan fångas och uttryckas med just det här måleriet. Han gör det på ett lågmält sätt utan åthävor. Kanske blir det just därför så starkt berörande. Det är konceptuellt utan att för den skull behöva bilägga teorier eller förklaringar. Sånt kan den bästa konsten.
De här målningarna har den påtaglig utstrålning som är utmärkande för Andreas Erikssons måleri. Det handlar i första hand om måleriets gåtor. Men naturen finns med både direkt och kanske ändå mer indirekt. På så sätt blir de här bilderna, så naturnära de ändå kan kännas, liksom själva måleriets egna utsagor. Det blir passager mot något lika ogripbart som påtagligt tredje.
Den stiliga bok som presenterar Cutout-målningar innehåller texter av den tyske författaren och kritikern Kirtsy Bell. Hennes ord kanske inte förklarar, för det här är inte målningar som varken kan eller behöver förklaras. Men texterna klär Cutoutprojektet med öppnande referenser till bland andra Virginia Woolf, några av Rilkes tankar om Cézannes målningar, Andreas Erikssons egna observationer om drag i Evert Lundqvists måleri och annat i sammanhanget tänkvärt och förmerande. Till detta författarens närläsning av bilderna och konstnärens egna tankar om dem. Hon ställer frågan till konstnären om han kommer att fortsätta på cutoutspåret. Och han svara att det kommer han antagligen inte. Det skulle kunna bli en konstnärlig fälla där målaren under arbetet medvetet eller omedvetet kokar efter cutoutpartier.
Det är en stilig och välproducerad bok som gör cutoutkonceptet och bilderna rättvisa.
BO BORG
Foto: Åke E:son Lindman
Andreas Eriksson Cutouts
Texter: Kirsty Bell (texterna är på engelska)
Foto: Åke E:son Lindman
Förlag: Hatje Cantz Verlag GmbH
ISBN: 978-3-7757-4869-8
BoBorg.se 