Vad allt kan inte konstnärerna och konsten
Galleri Thomassen vill med sin nya utställning sprida ljus i coronamörkret. ”I GAZE lämnar vi den mörka vintern en stund och riktar blicken mot ljuset, längtan och skönheten.” Låter inte det trevligt så säg!? Men vad gör en målare som Olle Schmidt där? Han vars bilder alltid är målade med mörkret som en typisk ingrediens i palett och bildinnehåll. Sprickorna i den schmidtska muren släpper inte in ljus, utan avslöjar baksidas fördolda mörker.
Jodå, han gör också bilder som är ljusare och lättsammare och det visar sig här, och det passar utställningstemat. Han är representerad med två coola målningar.
Dels On the Top. Den föreställer an frisksportare som står på ett berg och tittar in i ett fjärran bergslandskap. Det ger ett par intertexter som är typiska för Olle Schmidt. Dels förstås blinkningen till Caspar David Friedrich och hans ikoniska motiv av en man som står frågande och förundrad och söker mål och mening i fjärran. Det är ett tacksamt motiv som Schmidt ofta återkommit till i olika varianter och med vår tids rekvisita. Och undra på det. Hur ofta har man inte försjunkit i sådana tankar. ”Det finns något bortom bergen…”, är rader som Dan Andersson skrev in i den melankoliska svenska folksjälen. Jag tänker förstås också på Dick Bengtsson när jag ser en bild av en vandrare i bergslandskap, särskilt om han har ryggsäck också. I den här bilden finns också i sammanhanget svårbegripliga, malplacerade men dekorativa, små vimplar i olika färger. Och en liten miniatyrkyrka efter vägen. Även om Olle schmittats av de båda konsthistoriska giganterna hittar han sitt eget spår. Man när jag kopplar på tolkningsautopiloten får den inget direkt fäste här.
Den andra målningen heter Spotless Garden. Jag kan översätta orden, men förstår inte vad titel betyder eller står för. Jag googlar och får upp en firma som erbjuder sig att kratta upp höstlöven så de inte lämnar några fläckar på gräsmattan. Det känns som en fint eller ett villospår här.
Alltnog; målningen är fylld av figurer och företeelser som pockar på tolkning. Men här har man ingen nytta av symbollexikon eller De heliga tecknens hemlighet. Här handlar det om en annan sorts bildning. Eller kanske är symbolerna sig själva nog. Eller har de mest en mera renodlat bildmässig funktion. En båt ligger still med ett segel som buktar bakåt i i den vindstilla miljön och tycks vilja få båten att backa. I aktern sitter en människa. I fören sitter en åsna. Den vänder ryggen åt en svart och två vita svanar. De är på väg från ett delat landskap. På ena sidan i bakgrunden finns en växtlighet som liknar den på Dödens ö. Ljuset i bilden är märkligt, otäckt, nästan psykedeliskt. Representerar det ljusare tider verkar de inte särskilt lockande. Den här naturen är inte att leka med. Jag ser himlen som bildens punktum. Molnen tycks bära på alla möjliga hemligheter i sina påskrisfärger. Och formar sig inte några av molnen till en framtittande Gud Fader själv med Doréskägg och allt. Kanske är det han som blåser så avigt på seglet.
Tankarna far som en flipperkula i fåfäng jakt efter poängen. Man ska nog ha en glimt i ögat när man söker tolkningar här. Det är kul med konst.
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Sofia Heinonen, Tommy Hilding, Emma Åvall, Leif Engström, Johan Engqvist, Erik Kihlbaum
Galleri Thomassen / Showroom
GAZE// Groupshow
Medverkande Konstnärer: Tommy Hilding, Leif Engström, Olle Schmidt, Sofia Heinonen, Emma Åvall, Johan Engqvist, Erik Kihlbaum
20 februari – 28 mars 2021
020-21
BoBorg 