Kan en glitterpopstjärna hålla på med barnpornografi utan att vi tar avstånd även från snillrika och roliga poplåtar? Eller gjorde Eric Claptons grovt rasistiska uttalanden att hans gitarrsolon blev sämre?
Det är den där ständiga frågan om konstnärens karaktär och liv påverkar uppfattningen av hens konst. Om Hamsun och hans mästerverk Markens Gröda. Eller mästerpoeten om Ezra Pounds bombastiska antisemitism solkar hans poesi. Samma tankar inom populärkulturen. Lemmys nazisymboler. Eller Gary Glitters barnpornografibrott.
Så alltså
Kan ett fyllesvin sjunga så att vi uppfattar sången som kommen från ett himmelskt väsen? Antagligen inte om han inte är George Jones (1931–2013). Det är att slå in en öppen dörr att påstå att han är tidernas bästa sångare inom populärmusiken. Han kunde sjunga en slumpmässigt vald sida ur telefonkatalogen så inte ett öga var torrt i salongen. Hans röst och hans sätt att sjunga var banne mig ett mirakel och en dörr in i de viktigaste känslorna. Detta fast han långtifrån var vid sina sinnens fulla bruk när han spelade in många av sångerna.
Frank Sinatra sa att George Jones var Amerikas näst bäste sångare. Menade han att han själv var den bäste så förstår vi alla att han, även om han också var ruskigt bra, hade fel. Ingen sångare sätter George Jones på andra plats. Jag vet inte om han är bäst. Men jag vet ingen bättre.
I nästan femtio år söp han sig daglige och nattligen till endera; vansinne eller medvetslöshet. Ofta båda. Ska man döma efter hans självbiografi verkar han ha körd bil dyngrak varje gång han körde.
Så här sjunger han i If Drinking don’t kill me:
”The bars are all closed it’s four in the morning
Must have shut ’em all down by the shape that I’m in
I lay my head on the wheel and the horn begins honking
The whole neighborhood knows that I’m home drunk again.”
Vid flera tillfällen sköt han massor av hål i turnébussens väggar och golv. Han avfyrade också skott mot människor. Självbiografin har hundratals sidor med exempel på otrevligheter han ständigt höll på med.
Han missade så många bokade shower så han gick under namnet ”No Show Jones”. Men sjunga kunde han. Han hade höga placeringar på försäljningslistorna i fem decennier. Och det verkar under en period som att ju djävligare hans privatliv var desto mer populärare blev hans konserter och skivor.
1980 var både hans liv och karriär på botten, ja nästan under. Då kom hans producent med He stopped loving her today, låten som blev hans största hit. George Jones avskydde den och ville inte sjunga den. Han var skitfull vid de olika inspelningstillfällena. Kunde inte komma ihåg hur den går, han rörde ihop allt, och sjöng texten till melodin från Kris Kristofersons Help me make in through the night. Men när han äntligen sjöng rätt låt sjöng han som en gud. För hur full han än var kunde han sjunga på sitt benådade sätt. Men i mitten av låten är det ett talat mellanspel. Och tala utan att sluddra kunde han inte när han var packad. Det tog mer än ett halvår innan han var så pass nykter så han kunde tala in orden mitt i låten. Och ur allt det där kommer en låttolkning som gör att den kitschiga texten blir totalt trovärdig och knäckande. Som konstnären Thomas Edetun uttryckt det: ”Vet inte vad det är med Georges röst och en del låtar. De tar sig långt in i känslocentrat.” Jag vet inte heller vad det är men effekten är djupt drabbande.
George Jones hade begåvats med en suverän röst, ett oöverträffat känsloförmedlande instrument. Han rörde sig obehindrat fram och tillbaka mellan baryton och tenor. Han hade en sårbarhet och ett tvivel i rösten även i upptemposångerna. Hans röst var lika formbar och känsloformulerande som steel-gitarrens strängar. Han hade på sitt sätt lika mycket soul i uttrycket som en Ray Charles eller Brook Benton. Man tänker att kanske allt svårmod och hudlöshet kom till i bakfyllans ånger. Men den varade inte i många minuter förrän han korkade upp igen. Men, skriver han i boken: ”…när allt misslyckades fanns countrymusiken där”.
När man hör en bra inspelning med George Jones undrar man; hur många känslonyanser kan en röst rymma. Hur mycket sorg och brustna hjärtan han kan sjunga om utan att det blir ”hjärta och smärta” av det. Hur många själens hemligheter kan han lyfta fram? Han kan som få, ingen dristar jag mig att säga, berätta om skilsmässan med kärleken fortfarande som en levande klangbotten. Han kan göra sorgen och smärtan så vacker att det gör ont. Försiktigt vrider och vänder han på orden och tonerna så vi skymtar det som finns bakom dem, vad de verkligen innebär. Hans frasering gör de mest banala ord omistliga Han kunde som få förmedla en ren, enkel men ändå alltid komplex känsla. En känsla som låter sann, även om den är falsk, vinner alltid över intellektet
Det låter ju som han gräver fram äkta känslor ur sitt inre.
Fyllan gjorde att han var styrd av penninghungriga producenter och skivbolag. Han lät dem välja låtarna och arrangemangen. Det har lett till en stor produktion fylld av löpandebandskivor med sliskiga arrangemang, änglakörer och smetiga stråkar. ”Jag kunde göra ett album på tre timmar”, berättar han i boken. Men massproduktionen gör att pärlorna glimrar desto mera intensivt. George Jones har neon i venerna.
Han blev nykter mot slutet av sitt liv och kunde då skörda frukterna av sin talang.
Boken om hans liv heter I lived to tell it all. Och han lever upp till rubriken. Han berättar allt om fyllan och alla misslyckanden och förnedring den förde med sig. Han minns inte så mycket, men hans spökskrivare får intervjua dom som var med för att historierna ska få konkretion och detaljer. Jag hade hoppats att det skulle handla mer om musiken, låtarna, musikerna. Men det verkar inte som han inte minns eller brydde sig så mycket om det. Han bara sjöng.
Men som han sjöng…
BO BORG
I Lived to Tell it all. (Utökade pocketupplagan 1977)
Författare: George Jones/Tom Carter
Förlag: Dell Publishing (Random House Inc)
ISBN: 978-0-440-22373-3
BoBorg.se 
Fint skrivet så klart!
GillaGilla