Tre fotoböcker – Kenny Bengtsson

Kenny Bengtsson vet att använda fotografiet på många olika sätt och till skilda uttryck. Jag får i min hand hans tre fotoböcker samtidigt härom veckan. Jag blir både intresserad och imponerad.

Den äldsta, den är från 2016, heter Jag kom ensam, med undertiteln Om flykt i barn- och -ungdomen. Den består av porträtt tagna mellan 2011 0ch 2014.

Bokens ton slås an på ett fint sätt med en strof ur dikten Sorger av Edith Södergran:
Kom, sätt dig ned till mig, så ska jag berätta
                                         dig om mina sorger,
vi skola tala med varandra om hemligheter.
Du ska visa mig din skönhet och ditt sätt
                                         att blicka
och jag ska bjuda dig min tystnad och
                                        min vana att lyssna.

Det talas ofta om invandrare som grupp. Det är vanligare med siffror och antal än individer och namn. Man lyfter fram problemen för samhället och kostnaderna. Inte de enskilda tragedierna som lett till uppbrott och flykt.

Det här är Kenny Bengtsson medveten om när han gör sin bok. Han synliggör och tar fasta på den individuella berättelsen. Alla som tvingats bryta upp och fly har sin unika historia. När det gäller människor fungerar inte generaliseringar och kategoriseringar även om deras öden ibland har yttre likheter. I början handlade det här projektet om barn och ungdomar. Men han ville också skildra äldre som mindes tillbaka på sina stora förändringar i levnadsomständigheter som byte av språk och land. Och vad det gör med en människa. Arbetet med de här intervjuerna och porträtten pågick under flera år.

Förutom en sammanfattning av intervjun ingår också ett porträtt av var och en av dem han träffat. Han ville helt fokusera på individen, det ömtåliga och intima i ett enskilt öde. Här finns inga miljöer vare sig från asylboenden eller hem i bilderna. Personerna är fotograferade i eftermiddagsljus mot en neutral bakgrund. Det är mycket varma och uttrycksfulla porträtt. De är tagna med en sympatisk blick. Det bildmässiga tilltal Kenny Bengtsson valt fungerar bättre än brandtal och megafoner. Det är på den här nivån vi människor kan mötas och kanske förstå. Jag känner stark sympati för det här projektet. Här finns den empati och vilja att förstå, den respekt som är samlevnadens och integrationens livsluft och förutsättning.

Den lilla boken Horisont från 2017 är av ett helt annat slag. I en inledande text förklarar Kenny Bengtsson hur han gått till väga för att få fram bilderna. Han har placerat ut ett anal enkla lådkameror han gjort, och låtit den stå en längre tid vid havet på Gotland. Solens gång, upprepningen och tiden har gjort bilder på det fotokänsliga material som varit bildväggen i lådkameran. Efter uppmuntran från sin fotolärare på Akademi Valand tar han fram dem igen efter några år och börjar en jakt på vad bilderna kan tänkas innebära för honom. Det har med fotointresse att göra förstås, mera, säger han själv med det praktiska bildmakandet än dess filosofiska implikationer. Av texten i boken att döma vill han nog filosofera litet ändå. Det har med hur lådkamerans sätt att lagra minnen förhåller sig till hur han som människa kan hantera sina sinnesintryck och hågkomster från Gotlands stränder.

Det måste vara spännande för en fotograf som är van att ”ta” en bild att ”få” en som ljuset och tiden gjort själva och som han bara behöver hämta. Bokens inledningen har en poäng om hur dessa bilders frånvaro av mänsklighet förhåller sig till konsumtionssamhällets etnocentrism på ett befriande och icke-exploaterande sätt.

Vi konstkritiker säger ofta att bilder är poetiska när vi inte har något att säga om dem. Men de här bilderna är verkligen poetiska i ordets bästa bemärkelse. De vrider och vänder på bildspråket. Ställer sig utanför det och visar dess dolda sidor, och hur bra det klarar sig utan en mänsklig regissör. De avväpnar fotocentrismen och visar att friheten från fotograf gör bilder med egna motiv och kompositionssätt. Bildernas motiv och uttryck är så långt från det litterära eller semantiskt konstruerade man kan tänka sig. Det här är en bilderbok som flyttar perspektivet mot nya horisonter. Jag ställer den här boken bland diktsamlingarna i bokhyllan för det är en sådan läsart den svarar på och trivs med.

Den tredje av Kenny Bengtssons böcker heter Under himlen. Den fortsätter på den mera poetiska linjen. Bilderna är högst föreställande. Men de är kopplade till en ramberättelse. Han åker till paris för att fotografera 2013. Han blir misshandlad. Det påverkar förstås hans sätt att leta motiv. Sedan åker han tillbaka två år senare. Dagarna före terrordåden i Paris 2015.

Bilderna, en blandning av miljöbilder, stämningar och porträtt, presenteras utan annan text än tid och plats när bilden togs. I ett eget avsnitt med eftertexter får man veta mer. Vill man veta samband mellan text och bild, blir det ett tillkrånglat letande fram och tillbaka i boken. Men det blir en växelverkan mellan bild och text som ger mervärden. Berättelserna laddar upp bilderna med stämning. Och varförfrågorna får antydda svar.

I alla de här tre både vackra och drabbande böckerna visar Kenny Bengtsson att han på olika sätt söker sig fram i det politiska, det existentiella och det estetiska med sina bilder, texter och böcker.

BO BORG

Foto: Kenny Bengtsson

Foto: Sean Gardiner; porträttet på Kenny Bengtsson


Böcker av Kenny Bengtsson:
Jag kom ensam, 2016.
Formgivning: Kenny Bengtsson
ISBN: 978-91-639-0550-6
Horisont, 2017
Formgivning: Kenny Bengtsson
ISBN: 978-91-639-0551-3
Under Himlen, 2020
Formgivning: Kenny Bengtsson
ISBN:978-91-519-2352-9
Förlag: Monument


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s