Vilken speciell pianist han är Matti Ollikainen. Hans spel är en personlig och mycket medryckande blandning med inslag av blues, jazz, litet rock, ja amerikansk musik överhuvudtaget. Här finns allt från Bo Diddleygung och Johnnie Johnssonsväng, och vissa jazziga grooves. Det finns till och med några spröda stycken med en aning Arvo Pärtkänsla. Allt inom ramen för det omisskänligt mattiollikainenska. Det finns dom som menar att han talar med pianot. Det gör han, men pianot talar aldrig i mun på texten.
Vilken speciell textförfattare han är Martti Ollikainen. Mest handlar det om kvinnorna, kärleken, längtan och uppbrott. Men som få andra fläker han fram varet under sårskorpan och släpper fram egoism, självupptagenhet självömkan och gubbgnäll. ”Jag kan bära det bakom mitt pokerface, sjunger han.” Men är det nånting han inte har så är det pokerface, vare sig i text eller musik. Känslorna, och här handlar det om starka saker, släpps fram i överväldigande, och som det verkar, omaskerade flöden. Och som han rimmar. Han versar på i klass med Kjell Höglund. Han till och med rimmar på ord som inte rimmar. Bra rim i sångtexter är guld. Hans texter glimrar.
Vilken speciell konsertartist han är Matti Ollikainen. Jag såg honom med Franska Trion, skam å sägandes, för första gången på Läckö visfestival 2019. Och deras knockande konsert förde dem direkt i topp på denna kulturtidskrifts årsbästalista för det året. Här ett citat ur min recension:
”Och nu blev det sad songs ’jag vet inte vem som orkar lyssna på trasiga själar. Det måste vara nån som är trasig själv’, sjunger dom. Och sådana finns det många därute. Och musiken är inne på samma spår. Franska trion spelar och sjunger som inga andra med en helt kompromisslös intensitet som inte skyr några medel för att på ett omisskännligt och gripande sätt berätta om sorg, vardagsångest, längtan och kärlek.
De laddar sin musik med ett stråk av desperation som gör att ingen behöver tveka om att det är på allvar. Texterna är naivistisk vardagsexistentialism.
Vilket tryck och drag de hade i både orden och musiken.
Sällan hör man en sångare som Matti Ollikainen med ett sådant direkt tilltal, som struntar i utsmyckningarna för att mejsla ut den nakna känslan. Deras starka spelning den här kvällen glömmer man inte. ”
Läckö visfestival 2019
Man kan nog med eftertryckligt fog säga att som kompositör, musiker och textförfattare har Matti Ollikainen en oefterhärmlig originalitet och en unik position i svenskt kulturliv.
Vilken speciell författare han är Matti Ollikainen. Nu har han kommit ut med en bok, en blandning av nyskriven prosa och sångtexterna från ett antal av hans plattor med Franska Trion. Trasigs toner heter den, med underrubriken Från Tornedalen till Franska Trion.
Första avdelningen heter Musiken vinner alltid över orden. Men varför välja, särskilt inte när man har sånt benådat handlag med båda som han har. Och som han själv säger i en av sina sånger: ”Och allt måste sjungas för att kunna förstås. Och allt måste sjungas om jag inte ska förgås.” Och det känns det, det är en av kvaliteterna med hans konstnärskap.
Boken är så upplagd att det finns berättande kapitel. Dessa interfolieras av sångtexterna från ett antal av sångerna från Franska Trions album.
”Sångerna är sanna, men de är såklart inte jag. Dom är sannare än jag någonsin skulle kunna vara mot mig själv eller mot någon annan. Men dom är inte jag, dom är sånger. Och dessa ord är inte jag, det är ord.” Så är det nog på ett filosofiskt plan. Men på den konstnärliga nivån ger de mig bilden av en människa jag uppfattar som Matti Ollikainen. Rakt, direkt och osminkat.
Han berättar om sin väg till musiken och sitt liv i den. Han hade länge en alkoholproblematik; han drack och söp. Så slutade han. Det handlar inte så mycket om kampen att bli av med missbruken som den värld som klarnade när fylledimman lättade. Han skrev en Calypso för den frälsare som hjälpte honom. Han sa adjö till den gamla skiten. Nu är Jesus den nya spriten: ”Alkohol, Tramadol, uppåttjack, nedåttjack. Ni ska alla ha mitt hjärtligaste tack. Ni har gjort så gott som ni har kunnat för mig. Men nu har jag hittat en skönare grej.”
Han skriver bra. Man blir direkt fångad. Den där att blanda prosaavsnitten med sångtexter fungerar bra. Sångtexter brukar kännas hjälplösa utan sina melodier. Men här går det bra. Man får känslan av att konst och liv är sidor av samma sak.
Det finns många stunder av klarsyn i den här boken: ”Jag är väl i viss mån främmande och utanför det mesta här i livet. Men det måste nog vara så om man ska kunna få lite överblick, se det litet klarare, hålla ögonen öppna. Kunna besjunga eländet.”
Matti Ollikainen är noga med att texterna ska både vara sanna och klinga på rätt sätt. Den här boken tar både lyriken och prosan till hjälp för att teckna sina bilder och berätta sina historier och föra existentiella resonemang. Det blir en mycket bra bok som ger en läsupplevelse att minnas.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Trasiga toner, Från Tornedalen till Franska Trion
Författare: Matti Ollikainnen
Omslag: Bäck Studio
Förlag: Kaunitz Olsson
ISBN: 978-91-89015-31-9
BoBorg.se 