En dag kom det en bok om serier till redaktionen. Den skulle recenseras. Nu var det bara så att det var inte bara en bok. Det var en doktorsavhandling.
Vad kan vi bidra med? Mångfald, ett nu ofta använt ord, kanske…
Vi gör en dubbelrecension. Två recensenter med olika bakgrund, erfarenheter och förmågor.
Vår egen recensent Bo Borg med gedigna kunskaper som konst och litteraturvetare. Nicolas Krizan med sina mångåriga kunskaper både som tecknare och skribent. Visste ni förresten, att han en tid ingick i gänget som tecknade Mumin. På den tiden som seriemagasinen var många och kom ut i stora upplagor.
Vi börjar med vår nestor Bo Borg. Därefter vår inhoppare Nicolas Krizan som även har gjort ett par tecknade kommentarer.
Redaktionen
DEL 1
Nu kommer nog många tycka att jag svär i kyrkan. Men jag har egentligen aldrig förstått mig på serier. Tja, kanske när jag var liten förstås. Men när jag började läsa Illustrerade klassiker förstod jag inte varför klassikerna var klassiker förrän jag läste böckerna. Serieformen drog tänderna ur böckerna för mig.
Klart det var kul att bläddra i nån Fantomen ibland. Men det har alltid funnits ett men. Långt senare upptäckte jag det som kallas vuxenserier. Historieboken (av Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydberg) var förstås en hit back in the days. Jag skaffade nyutgåvan när den kom häromåret, men nu blev det mest nostalgi. Klart man läste Bellman (av Jan Lööf och Lars Mossberg).
Och när Ulf Lundkvist dök upp i tidskriften ETC fick jag en ny hjälte som jag följt genom åren. Att ha ett Ulf Lundkvistklipp på kylskåpet ser jag som ett insiktsfullt statement.
Men serier?! Tanken är väl att blandningen av text och bild ska skapa synergier. Men handen på hjärtat; hur ofta gör den det ens i aldrig så ambitiösa eller seriösa serier.
Och hur läser man serier? Man läser texten och vill sen vidare. Ska man då bryta läsrytmen och stanna och titta på bilderna. Eller tvärtom? Eller ska man läsa med bilden i sin splitvision. I en film kommer ljud och bild samtidigt på ett naturligt sätt. Men i serier tränger de sig ofta högljutt fram och pratar i mun på varandra.
Visst har jag sett många serier med kloka och slagfärdiga tilltal. Men ger mediet utrymme för nåt djup? Jag läste (eller vad man nu gör) härförleden en serieroman om en killes uppväxt i frikyrklig miljö, Där fanns dubbelmoral och förakt mot homosexuella. Budskapet gick fram, men gestaltningen, problematiseringen och därmed upplevelsen blev för mig lika djup som en flat tallrik.
Men det har varit nåt med serier att tag nu. För oss som är skeptiska känns det som att gå på äggskal kring alla dagens politiskt korrekta uppfattningar. Serierna lyfts fram och visas på museer. Den där idéen att visa serier upphängda på väggar i utställningssalar tycker jag är särskilt olycklig. Visst kan ett museum tillföra serierna mer kulturellt kapital och höja upp dem på ett annat sätt än Pressbyrån.
Men vad gör det med serierna när de rivs ur sitt sammanhang. Och ska ett original till en serieruta vara mera museal än det vi ser i albumet? Skövde Konstmuseum visade utställningen Seriestorm för några år sedan. Små strippar och original av serieess som Malin Biller, Sara Granér, Nanna Johansson, Loka Kanarp, Lina Neidestam och Liv Strömquist. De hängde som bortkomna frimärken på institutionens i sammanhanget enorma väggar. Man fick läsa serierna stående. Precis som ett fanzine eller ett seriehäfte inte var fint nog, fast det är det.
Utbytet, upplevelsen och kvaliteterna kom när jag kom hem från utställningen och kunde kolla i serieböckerna som de är avsedda att kollas i. Då kunde den speciella upplevelsen av legeringen bild och bubbla drabba.
Med allt detta sagt ska jag komma fram till mitt ärende. Jag har läst en doktorsavhandling om hur serier kan gestalta upphovspersonens självbild och världsbild. Den är skriven av konstvetaren Kristina Arnerud Mejhammar som jobbar på Norrköpings Konstmuseum. För mig blir läsningen ett verktyg i min jakt efter dyrkar in till den seriernas skattkammare det talas så mycket om numera. Det är nycklar som jag saknar men som kanske skulle utöka min förståelse och mina vyer och framför allt berika upplevelsen.
Den här boken/avhandlingen är en nyttig lektion för en serieskeptiker som jag. Författaren ger en högintressant kontext och även internationella utblickar. Kunskap förmerar alltid upplevelsen. Arbetet handlar om världsbilden och de visuella livberättelserna i serieform hos fyra framstående artister; Cecilia Torudd, Ulf Lundkvist, Gunna Grähs och Joakim Pirinen. Jag undrar om det där med ”visuella” i titeln om livsberättelserna. Serier ska väl vara en enhet av text och bild. Ikonotext är det kloka och användbara begrepp som kan ringa in seriernas särart och usp.
Serierna är ofta tecknade. Det är en viktig kraft i sammanhanget. Bilden blir slagkraftig genom sin förenkling och den överskådlighet teckningen medför. Seriebilderna får sin unika verkan och snabbhet genom blandningen av ord och bild. Förenklingen av bildspråket och de korta texterna gör tillägnelsen enklare och mera pangpårödbetan. Exemplen i avhandlingen visar att det här mediet i rätt händer kan gestalta komplexa politiska, känslomässiga och existentiella händelser och förlopp. Och fallstudierna lägger i daga vilken bredd och vilka olika kvaliteter det finns i uttrycken.
Det talas om alternativserier. Alternativ till vad? Och på vilket sätt, undra vän av ordning.
De behandlade serieskaparna presenteras på djupet i varsitt kapitel. Den mycket kvalificerade och kloka närläsning Kristina Arnerud Mejhammar gör av deras verk har jag stor glädje och nytta av. När hon är klar med en ruta eller en serie har den både växt upp, fördjupats och förmerats. Det här är en text med vetenskapens höga densitet och tuggmotstånd.
Men det är väl värt utmaningen. För mig är den här texten guld värd. För hennes kompetenta och engagerade resonemang skapar förutom den gedigna kunskap de förmedlar lust och nyfikenhet. Och det är det finaste i kråksången. All den insikt och de många kreativa ingångarna i de olika serieskaparnas arbeten avhandlingen förmedlar skapar håg till serier.
När den här texten är färdigskriven ska den serieskeptiker jag är fått lust att leta fram ett gäng seriealbum som blivit liggande. Jag tror jag kan se och ta emot dem på ett annat sätt nu, när glasögonen är korrigerade och putsade av all den nya kunskapen. Det är högsta betyg till en avhandling.
BO BORG
DEL 2
Första tryckta inlagesidan, den så kallade smutstiteln, innehåller normalt bara just titeln i relativt diskret utförande. Här inleder istället en fullmatad textsida med uppgifter om denna doktorsavhandlings försvarande, handledande professorer, viktiga nyckelord osv – samt en kort sammanfattning eller »abstract«.
På sidan 2 listas därefter sex stödjande fonder och stiftelser, varav tre kungliga! Mot slutet kommer så en något mer omfattande engelsk »summary« plus 80 sidor noter, referenser, register osv. Man förstår alltså snabbt att detta inte är någon snärtig populärvetenskaplig kioskvältare, utan man är med full fart på väg rakt upp i de högre intellektuella sfärerna. Ytterst imponerande – samt smått överväldigande – för åtminstone denne icke-akademiske läsare.
Och visst stöter man på parodiska mängder hänvisningar, besvärliga begrepp, upprepningar, citat (ofta engelska) plus allmänt snåriga textpassager på de återstående ca 230 sidorna. Vilket antagligen är ofrånkomligt på denna nivå. Man bör nog vara mer än normalintresserad av svenska tecknade serier för att plöja denna volym.
Men som helhet blir läsningen ändå aldrig orimligt tung. Dels på grund av det för sammanhanget hyfsat otvungna språket, dels på grund av det rikliga bildmaterialet – och slutligen tack vare den gedigna layouten signerad Jens Andersson, en av eldsjälarna bakom utgivande förlaget Sanatorium tillika seriesveriges kanske vassaste formgivare.
DEFINITIONEN
I första kapitlet skriver Arnerud Mejhammar att »det som intresserar mig är vad de fyra serietecknarna har att säga om hur tiden och samhället förändras med olika rörelser och synsätt, vad detta betyder för dem själva och hur de framställer det i sina verk« – en samtidigt både snäv och vag formulering!
Under rubriken »Syfte« i samma kapitel ställs frågan »Hur gestaltas livet och världen i tecknade serier som utgår från levd erfarenhet?« – här blir ämnet istället nästan oändligt och ogripbart. Avhandlingstitelns begrepp »självsyn« och »världsbild« hålls också medvetet öppna, som om författaren haft en ungefärlig riktning och därefter varit vaken för vad som dykt upp under resans gång. Lite av skytte mot rörligt mål, måhända.
URVALET
Texten är relativt hårt avgränsad. Den resonerande inledningen följs av en utmärkt ansats till svensk seriehistorieskrivning från 1965 och framåt – här finns många beröringspunkter med min egen tillvaro i olika seriekretsar.
Därefter det centrala innehållet, fallstudier av fyra idag relativt välkända serieskapare som alla »slog igenom« under 80-talet, decenniet då de svenska tecknade serierna i åtminstone någon mån kan sägas ha blivit vuxna. Någon slags begränsning måste självklart till men urvalet känns ändå lite slumpmässigt och skevt, framförallt kanske tidsmässigt.
Författaren argumenterar för sina val utifrån tre kriterier: att skaparna utför hela arbetet själva med ett utpräglat personligt uttryck, att de producerar såväl traditionellt självbiografiska verk som vidare »livsberättelser«, samt slutligen att de varit betydelsefulla inom området.
Samma sak kan dock i minst lika hög grad hävdas om andra – exempelvis Anneli Furmark, Åsa Grennvall, Simon Gärdenfors och kanske framförallt Mats Jonsson.
Någon eller några av dessa (alternativt andra, det finns naturligtvis många fler) hade kunnat ge studien en större bredd och mer fullödigt tidsperspektiv istället för att som nu fastna onödigt mycket i just 80-talet.
SJÄLVET
Författaren reflekterar kring självbiografi (mer föregivet »sanna« berättelser) och autofiktion (som blandar fakta med »hittepå«). Hon har en uttalad och vällovlig ambition att betona det visuella berättandet istället för de mer litterära synsätt som ofta anläggs när serier analyseras.
Hon spårar – med avstamp bland amerikanska underground- (typexempel: Robert Crumb) och avantgardeserier (portalfigur: Art Spiegelman) – framväxten av serier för vuxna, det därmed stigande intresset för vardagen och det självupplevda, samt serieformens successivt ökade kulturella status.
VÄRLDEN
Den politiska eller åtminstone samhälleligt engagerade dimensionen poängteras. Skaparna och deras verk inplaceras i tid och kontext. Likheter och skillnader redovisas. Författaren fäster stor vikt vid denna aspekt som för mig stundom känns självklar men i andra fall lite påklistrad.
FYRA FALL…
Oväntat för mig är att fallstudierna generellt sett mer beskriver och exemplifierar än analyserar. De är alla likformigt uppbyggda: en inledande biografisk del med kronologisk konstnärlig utvecklingslinje, därefter genomgång – inklusive flitiga utvikningar – av ett antal för avhandlingen signifikanta verk. Några rader om respektive:
Cecilia Torudd – politik, vardag, humor
»Figurerna lever sina liv och ibland är tecknaren där och återger det«
Torudd är mest känd för Ensamma mamman, ursprungligen gjord för dagspress men också samlad i bokform. Serien skildrar, med medveten (ibland skenbar) enkelhet i form och innehåll, relationerna mellan ett begränsat och lättigenkännligt persongalleri i fasta situationer. Med varm humor, varierande synvinklar och stor igenkänning över generationer förnyades delvis den klassiskt konventionella familjeserien.
Ulf Lundqvist – minnen, betraktelser, påhitt
»Bilderna ska ju berätta nåt också«
»Samtidsarkeologen« Lundqvists mest välbekanta verk torde vara Assar, en bubblande evighetsskröna som dock inte är särskilt relevant i denna skrift.
Istället ägnas analysen här huvudsakligen åt ett par folkhemsnostalgiskt självbiografiska verk med återkommande tematik som förändring, vemod och reflektion. Allt utfört med karaktäristiskt krafsig tuschlinje.
Gunna Grähs – språk, skrapkartong, samhälle
»Så sa vi om oss själva där jag växte upp«
Grähs är väl egentligen mer satirtecknare och barnboksillustratör än serieskapare, men författaren har hittat ett antal karaktäristiska exempel som passar ämnet.
Det är ett rustikt, drastiskt och ironiskt röjande i tillvarons krassa realiteter – personligt, charmigt, lekfullt.
Joakim Pirinen – estetik, experiment, existens
»Han är min själ«
Klart längsta fallstudien av de fyra. Inte helt oväntat eftersom den svenska alternativseriens okrönte konung har varit mer produktiv och mångfasetterad än övriga i skaparkvartetten, därför blir han förstås också omständigare att ringa in och beskriva.
Rastlöst varierat, ibland långt över gränsen till spretighet, tänjs genrekonventionerna bortom bristningsgränsen i ett aldrig sinande flöde av idéer, associationer och försök.
…OCH EN LÖSNING?
Konklusion då – om sådan finnes?
Författaren frågar »Svarar självbiografin alltså på ett behov i vår tid?« samt »När är det ändamålsenligt eller fördelaktigt att berätta självbiografiskt?«.
Entydiga svar uteblir, sannolikt existerar de inte ens. En sorts sammanfattning: »Det personliga är politiskt i individuell form«.
Avhandlingen tar upp många aspekter kring exempelvis jaget och skapandet, representation och referentialitet, sanning och minne, historia och autenticitet, individuellt och kollektivt.
Ibland anas viss övertolkning där perifera detaljer ges oproportionerligt utrymme. Men många intressanta tankar luftas, och som den sporadiskt självbiografiske serieskapare jag själv är blir det onekligen en del att fundera vidare på.
I vanlig akademisk ordning beklagar författaren också att alltför lite forskning på området finnes och vidare studium anbefalles. Gott så!
SLUTNOT
Har inte läst särskilt många doktorsavhandlingar men slås – och tröttas – av det metaartat repetitiva i framställningen; först berätta vad man ska skriva om (och hur, och varför), så skriva om det, samt därefter rekapitulera vad man skrivit om.
Oklart för mig huruvida detta skrivsätt är akademiskt stipulerat eller ej.
NICOLAS KRIZAN
FOTNOT
Lillens kommentarer
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Självsyn och Världsbild i tecknade serier, visuella livsberättelser av Cecilia Torudd, Ulf Lundkvist, Gunna Grähs och Joakim Pirinen (doktorsavhandling)
Författare: Kristina Arnerud Mejhammar
Formgivning och bildbehandling: Jens Andersson
Förlag: Sanatorium förlag, Seriehistoriskt Bibliotek nr 1
ISBN: 978-91-87243-23-3
BoBorg 