Sigrid Wallskog – Sommargalleriet, KAC, Rosa Huset

Man möts direkt av en stor mandala på golvet. Det har inte en mindfulnesskursmandola utan något helt annat. Den vänder sig lika mycket utåt som inåt. Visst kan man försjunka i den här också. Här handlar det inte om någon tankens skyddade plats som är sig själv nog att fly till. Här handlar det om den yttre världen. Politik. Som alltid ser man världen bättre om man ser den genom kulturens förstoringsglas som hjälper en att se klarare.

Den stora mandala som Sigrid Wallskog gjort på golvet i utställningssalen är gjord av grus, jord och tallkottar. De är hämtade från olika platser i Skaraborg. De är ordnade i en klassisk mandalaform. Mönstret skapar en ordning som ordnar. Det tillför en andlig dimension. Det går inte att säga precis vilken. Men den är där. Och den gör olika saker med olika människor. Verket på golvet är gjort av ”fula material”. Ändå upplever jag dem som sköna. Kan det vara för att mina rottrådar känner sig hemma i dem. Verkligheten tränger sig på, det gör det i alla verk på den här utställningen. De är politiska på tankeväckande och tänkvärda sätt. Verket är ömtåligt och förgängligt som den miljö som är dess ämne.

Den här mandalan är inte bara en abstrakt symbol. Den är mer ett verktyg än en metafor. Ett sätt att ordna tankarna, inte att fly från dem. I naturens egna material ligger fimpar och prillepåsar. De hör inte hemma där men är påtagligt närvarande, förfulande och förstörande. Mandalan som ofta ses som en symbol för helhet visar här också vad som hotar harmonin. Det går igen i en annan av hennes mandalabilder som är gjord av minutiösa avgjutningar av olika piller. Ett vackert mönster som pekar mot ett ibland oundgängligt och andra gånger ohälsosamt sätt att bekämpa ohälsan.

Gemensamt för tanken om mandalor är förändringen som sker i medvetandetillståndet av den som skapar mandalor. En mandala kan ses som en plats för personlig utveckling och transformation av medvetandet. Carl Gustav Jung menar att en mandala är det psykologiska uttrycket för hela ditt själv. Kanske är det så att det här är uttrycket för Sigrid Wallskogs konstnärliga och politiska själv.

Bredvid pillermandalan hänger en stor bild gjord av apoteksplastpåsar. Även apoteken bidrar på olika sätt till miljöproblemen.

I ett annat rum finns en märklig installation. Utifrån en skulptur av en person går långa tentakler av hopsydda textilier från klädesplagg ut. Man kan se det som ett spindelnät där personen/spindeln både är den som skapar det och är fången i det. Det ger litet av samma obehagskänsla som att stå inför en gigantisk bläckfisk och känna att man kan bli fångad av dess många armar som finns överallt. Jag förstår att bakgrunden är Sigrid Wallskogs erfarenheter av sina besök i Kapstaden där våra kasserade textilier som samlats in här gjorts till business och slagit hårt mot den inhemska klädhandeln. Allt hänger ihop. Och inte alltid på det sätt vi tänkt oss. Som ett osynligt meddelande är textilierna lika långa i millimeter som avståndet till Kapstaden är i kilometer om jag förstår det rätt.

Eller som Hoola Bandoola sjöng om ett system fullt av paradoxer:

Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner
Jag är en liten utsugare som tjänar millioner
Jag slingrar mej och kramar och suger ut ditt liv
Och när jag fått en arm om dej så blir du aldrig fri

Samhällsengagemanget i den här utställningen binds ihop med grafiska blad med människor sittande på sopberg.